Sex dagar som pågår än

Samira Ansara var nitton år 1967. Hon fördrevs som barn från hembyn utanför Tel Aviv och hamnade så småningom i Jerusalem med sin make. Sexdagarskriget kom som en fullständig överraskning för henne och de flesta andra som bodde i regionen.

Samira hamnade mitt i händelsernas centrum eftersom hon bodde i kvarteren just utanför Gamla stan. Hon satt kringränd och panikslagen i sitt hem när striderna började och israeliska styrkor trängde in i östra Jerusalem. Hon var mycket rädd, för hon visste att hon måste ta sig till en förlossningsklinik.

På krigets tredje dag gav hon sig iväg tillsammans med en granne, en man som hade ett amerikanskt pass. Med det som passersedel hoppades de kunna ta sig ut ur stridszonen. Samira Ansara berättar att hon tog med sig en vit duk från bordet i hallen innan de tog sig ut på gatan, en parlamentärflagg.

När de kom ut på gatan uppmärksammades de av en grupp israeliska soldater som låg i en port ett kvarter längre upp på gatan. Soldaterna skrek åt dem att återvända hem igen och först efter en lång palaver, där Samira och hennes eskort redogjorde för nödläget, släpptes de förbi.

Det låg döda människor på gatan när de kom ut. Skottlossningen var intensiv emellanåt. Samira viskade sina böner och grät. Det tog mer än en timme att ta sig från huset där hon bodde till kliniken. I dag tar samma promenad tio minuter. De hejdades av skottlossningen och tvingades ta skydd i portar och prång. Samira minns att hon såg jordanska soldater inne i ett hus. De var i full färd med att kränga av sig sina uniformer och byta till civila kläder, för att snabbt kunna glida ut på gatan och smälta in bland civilbefolkningen.

De hann till kliniken i sista stund, och där födde Samira Ansara en pojke som döptes till Khalil. Han är i dag en vuxen man, och han lever fortfarande i skuggan av det krig som startade när han föddes.

Israel vann avgörande militära segrar i sexdagarskriget, när landet invaderade Västbanken och Gaza. Men samtidigt skapades, inte minst med attacken mot Egypten och Syrien, nya bittra förutsättningar i en gammal konflikt.

Egyptens Gamal Abdul Nasser hade under lång tid agerat utomordentligt provokativt mot Israel. Han åtnjöt storartad popularitet i hela arabvärlden och i den nationalistiska propagandan var de arabiska arméerna överlägsna.

Israels attacker överraskade fullständigt de egyptier och syrier som fick ta emot den första stöten. Framför allt togs Egyptens och Syriens flygförsvar på sängen. Inom det första dygnet hade israeliska bombplan oskadliggjort merparten av fiendens flygplan.

Före sexdagarskriget kontrollerades Västbanken och Östra Jerusalem av jordanska trupper. Gazaremsan administrerades av egyptierna. Israels krigsmål var i första hand att befria de besatta delarna av Jerusalem där Västra muren (Klagomuren), en av judendomens heligaste platser, kontrollerats av jordanierna. Man ville också säkra landområden både norr och söder om Jerusalem där arabiska trupper enkelt kunde hota Israels smala »midja«. I norr ville man framför allt desarmera det syriska hotet från Golanhöjderna.

Efter tre dagars strider hade de israeliska styrkorna intagit Jerusalem och besatt Västbanken. Israeliskt pansar hade också tagit över Sinai ända ner till Suezkanalen. Den tionde juni tystnade kanonerna. Israel hade då besegrat alla fientliga, arabiska, arméer och den politiska kartan över området fick ritas om. Men kriget hade också bäddat för framtida motsättningar.

Bilden av Israel som militärt överlägset kom att prägla arabvärlden under många år efter nederlagen 1967. Den kom också att färga israelernas uppfattning om sig själva på ett sätt som säkert lade hinder i vägen för en konstruktiv hållning i den politiska processen. Invasionen av Västbanken och Gaza 1967 och den påföljande ockupationen av palestinska områden har fördjupat motsättningar som redan från början var ytterligt komplicerade. Palestinierna och övriga arabstater har sumpat många möjligheter till en fredsöverenskommelse med Israel.
Israel har å sin sida löpande under alla år byggt ut sina bosättningar och annekterat delar av de ockuperade områdena. Man har skapat vad som brukar kallas »facts on the ground« som bäddar för fortsatta svårigheter när den tänkta fredens vardagliga realiteter ska diskuteras. Den omstridda muren är ett särskilt tydligt »faktum«.

I dag verkar en lösning längre bort än någonsin. Palestinierna är djupt splittrade inbördes och den nya samlingsregeringen med Hamas folkvalda företrädare och arvtagarna till Yassir Arafats skandaliserade Fatah hänger bara nätt och jämnt samman. Omvärldens bojkott av det palestinska styret, etablerat för att tukta islamistiska Hamas, undergräver varje utveckling mot normalitet och fred lokalt. Kaos och misär präglar vardagslivet i de palestinska områdena. Ett sammanbrott kan komma när som helst.

Israel är samtidigt försvagat efter kriget mot libanesiska Hizbollah i fjol. Ett krig som slutade oavgjort och eroderade grundvalarna i israelernas självbild. Inrikespolitiken skakas samtidigt av allehanda skandaler och det är en öppen fråga om premiärminister Ehud Olmert ska överleva.
USA:s misslyckanden i Irak har kommit att skymma konflikten i Israel/Palestina. Det har bidragit till att fördjupa och förvärra den och trots uppmärksammade fredsinitiativ från Saudiarabien förefaller utvecklingen på sistone ha gått i stå fullständigt. Det är oroande budskap från ett konfliktområde där envar inblandad som inte agerar och håller sig i rörelse i det politiska spelet riskerar nederlag och undergång.