Därför fortsätter de bråka

Nya SSU-basen Jytte Guteland talar om fred.
Men historien talar för fortsatt strid. Förbundets falanger slipar redan knivarna.

Utanför smälte snön. En trappa ner på Star Quality Hotel i Södertälje, i en på alla sätt beige samlingslokal, inleddes just andra fasen i kampanjen för att välja Jytte Guteland till ny ledare för Sveriges största partis ungdomsförbund.

Det var lördagen den tionde mars och på ytan helt odramatiskt. De unga medlemmarna röstade som kampanjstaben planerat fem månader tidigare.

Men Mona Sahlin, som var där och gästtalade, pratade om det som inte syntes. Spelet som pågick under ytan.

– Sluta slå folk i huvudet med att de är höger- och vänstersossar! Ni får inte göra så! Glöm bort allt sånt!, ropade hon.

Det hade inte så stor effekt. Det var det tolfte året på inbördeskriget i SSU och oförrätterna krävde en ny urladdning. Även denna gång skulle listan bli lång av ryktesspridning, påtryckningar, hot, läckor till medier och falska anklagelser om alkoholmissbruk och psykiska sjukdomar.

Amerikanerna kallar det politics, spelet, förmågan att få som man vill. Till skillnad från policy, innehållet, vad man vill. SSU ägnar sig åt det förra och har blivit duktiga på det. Med följd att skandaler och en mentalitet att vad som helst är tillåtet blivit norm.

För en främling i lokalen där i Södertälje kan det verka obegripligt att de orkar hålla på. Men ser man hela historien är det inte alls märkligt att Jytte Guteland nyligen vann med bara 16 röster över Laila Naraghi i Örebro.

I början av 90-talet, efter valnederlag och ekonomisk kris, omvärderade socialdemokraterna sin syn på hur välfärdsstaten ska se ut i praktiken. Partiet slet med en intern splittring om det nya medlemskapet i EU och började bråka med LO om hur stark arbetsrätten skulle vara.
Dessa tre stridsfrågor hade SSU under 90-talet mycket svårt att enas om. När distrikten debatterade frågorna använde de klassiska höger-väns­ter-argument.

De som senare skulle komma att kallas högerdistrikt ansåg att den tungrodda statsapparaten mår bra av vissa privatiseringar, att EU var bra och att partiet hade rätt i konflikten med LO. De till vänster tyckte att privatiseringar är liberalt skräp, att EU var ett högerprojekt och att LO hade rätt om arbetsrätten.

Bland andra Stockholms län, Norrbotten, Uppland, Östergötland och Kalmar höll ihop till höger och skaffade sig en liten majoritet. Till vänster om skyttegraven stod till exempel Skåne, Stockholms stad, Kronoberg och Sörmland.

De politiska konflikterna ledde till personstrider och snart började vänsterdistrikten klaga på att högermajoriteten missbrukade sin makt i förbundsledningen.

I interna PM beskyllde man högersidan för att fuska, bland annat genom att godkänna förändringar av valkretsar som bara stärkte högerklubbar och genom att bussa högertrogna medlemmar till viktiga distriktsmöten.

Ju mer maktkampen intensifierades, desto viktiga blev det att samla ombud till kongresserna. Medlemsvärvningen blev därför aggressivare och grunden till det luftslott som avslöjades som bidragsfusk lades.
Inför kongresserna 1997, 1999, 2001 och 2003 pågick ordförandekampanjer där de moraliska spärrarna successivt flyttade. Valregler ignorerades, pengar fifflades undan i en hemlig valfond och avskyn mellan olika SSU-distrikt var snart starkare än det mot den blåaste bunkermoderat.
Vid kongressen 2001 tågade representanterna från vänsterfalangen ut i en tyst protest och förödmjukade den nya ordföranden Mikael Damberg genom att vägra delta i valet.

På kongressen 2005, under uppsikt från partiet, delades makten mellan högermajoriteten och vänsterminoriteten. Anna Sjödin från högern och Mattias Vepsä från vänstern valdes att leda förbundet.

Men när högersidan var tvungen att dela med sig uppdrag och anställningar hamnade flera högerdistrikt utanför de inre kretsarna. Högern splittrades. Bland andra Norrbotten, Kalmar, Östergötland och Värmland bildade en ny minoritet mot den oheliga alliansen mellan Stockholms län och Skåne.

Strax före Anna Sjödins avgång i december 2006 var allt som vanligt igen. Men nu fanns det tre falanger: vänstern, länethögern och skogshögern.

Synar man de inre mekanismer som styr utvecklingen i socialdemokraternas plantskola är det också fullt begripligt att Laila Naraghi ställde upp som skogshögerns kandidat mot Jytte Guteland.

I SSU är man, för det första, väldigt bra på konflikter. Tidigt skolas medlemmar in i konsten att driva hårdför personkampanj. Och har man en gång börjat använda vissa metoder är det svårt att sluta.

I kampen mellan Jytte Guteland och Laila Naraghi spelades till exempel ett helt register av ryktesspridning ut.

Det skvallrades i korridorer om att Laila Naraghi skulle vara psykiskt instabil, och motsvarande sak sades om Göteborgsdistriktets ordförande Evin Incir. På bloggar antyddes att pressekreteraren Peter Skeppström skulle ha alkoholproblem. Och gamla dokument om oegentligheter med kursbidrag i Värmland, som stödde Naraghi, läckte lägligt ut till hungriga medier.

Vänsterdistrikten använde som många gånger tidigare metoden vitbok. I ett dokument anklagas de båda högerfalangarna, men särskilt Laila Naraghi och skogshögern, för att vara ointresserade av att nå fred. Vitboken har hittills inte läckt ut, men var till stor hjälp för att hålla samman vänsterdistrikten.

I SSU är man, för det andra, fast i gamla oförrätter. Inte bara ungdomsförbundets verksamhet förlamas av dem, utan på sikt också socialdemokraternas.

I förra socialdemokratiska regeringen hade Lena Hallengren, Ulrica Messing och Ibrahim Baylan varit hårt engagerade i 90-talets SSU-strider. I dagens riksdag sitter många socialdemokrater med djupt rotade personkonflikter inom partiet.

De anonyma förtalsmejl om Fredrik Reinfeldt som skickades ut från socialdemokraternas partikansli i valrörelsen förklarade Göran Persson direkt med att »en eller två generationer SSU:are varit i våldsam konfrontation med varandra«:

– Jag är rädd för att det här kommer att påverka vårt parti mycket negativt de kommande tio, tjugo åren, sa Göran Persson till journalisten Erik Fichtelius.

I SSU anser man, för det tredje, att poster är viktigare än politik. Det innebär att man köper lojalitet i stället för att diskutera sig fram till en gemensam politisk linje.

Länethögern, som haft makten över förbundet och expeditionen i många år, gav redan i första fasen av sin kampanj för Jytte Guteland vänsterdistrikten ett erbjudande om fortsatt delning av uppdrag och anställningar. Skogshögern kunde aldrig bjuda över.

Men detta leder sannolikt till nya konflikter. Ingen av de tre falangerna är i dag helt nöjd med förbundets politiska innehåll, men två har fått makt och pengar. I den nya vitboken och i Fokus intervjuer med ledande personer i de tre falangerna är bilden tydlig: ingen litar på någon annan och alla räknar kallt med storbråk på nästa kongress.

När Jytte Guteland till slut blev vald av en halv förbundskongress och i sitt tacktal sa att SSU skulle hålla ihop visste hennes kampanjstab att det kalla kriget skulle fortsätta.

Ett par timmar senare, i skydd av anonymitet och på behörigt avstånd från kongressombuden, uttryckte en av de ledande företrädarna för dagens SSU-majoritet det träffande cyniskt:

– Vid nästa kongress är Framtidskommissionen och maktdelningen mellan vänstern och länethögern död. Då gäller det att ha nya allianser eller att ha stärkt sig själv.