Dödsdömd

Det är som att vänta på en filmstjärna. Rummet är fullt till bristningsgränsen, och redan när den första livvakten gör entré börjar kamerorna att smattra. Vi har alla fått anmäla oss i förväg, blivit godkända, och från förlaget fått höra att gruppintervjun är omgärdad av högre säkerhetsrutiner än normalt.

Roberto Saviano är Italiens just nu mest omtalade författare. Han lever under beteckningen »säkerhetsnivå tre«, ständigt mordhotad. Precis som för alla de domare, åklagare och poliser som vågat utmana maffian, betyder det att han enbart åker i bepansrade bilar, ständigt omges av två livvakter och aldrig kan sova mer än två nätter på samma ställe. Han är 28 år gammal och hans liv kommer aldrig mer att bli sig likt igen.

Boken »Gomorra« är en uppgörelse med den napolitanska Camorran, som till skillnad från den sicilianska maffian aldrig blivit särskilt omskriven. Förrän nu. Den första upplagan kom för ett drygt år sedan ut i Italien. 5 000 böcker som snabbt sålde slut. I dag har Roberto Savianos debut tryckts i över 800 000 exemplar i hemlandet, och sålts till 23 länder.

– Det var ren ilska som fick mig att skriva »Gomorra«. En ilska som gjorde att jag ville säga det ingen sagt tidigare. Jag ville berätta om Camorran och deras metoder, säger en sammanbiten Roberto Saviano och förklarar att den napolitanska maffian enbart under hans livstid mördat 3 600 personer.

Som tolvåring såg han sitt första lik. En man låg uppfläkt på gatan. Blodet blandade sig med de sågspån som låg utspridda och gav en kväljande stank, en stank som kom att följa Roberto resten av livet och som bara blivit mer och mer påtaglig i takt med att hans vänner och bekanta mördas. Tio år senare bestämde han sig för att kartlägga Camorran, och att skriva vad han själv kallar »en sann roman«.

– För mig var det viktigt att hänga ut alla klanledare och människor jag träffade med namn. Hade jag gjort berättelsen fiktiv hade den bara tagits emot med ett trött leende. Nu berör den eftersom folk får en inblick i en väldigt stängd värld, säger Roberto Saviano och gestikulerar med de silverringklädda händerna.

Under fem års tid arbetade Saviano som hamnarbetare och underhuggare, läste antimaffia-polisens alla utredningar och levde med polisradion ständigt påslagen. Vid ett mord eller en razzia satte sig Roberto på sin vespa och åkte dit. Resultatet blev en »Vem är vem?« i Neapels undre värld. En resa som följer Camorrans alla förgreningar inom allt från droghandel och människosmuggling till självaste modeindustrin.

I ett avsnitt berättar en skräddare som syr till maffian för en månadslön på 600 euro, hur han sitter hemma och tittar på Oscarsgalan och plötsligt ser skådespelerskan Angelina Jolie i en vit sidenkostym, vilken han bara någon månad tidigare hållit i sina händer. Han kan fortfarande vartenda mått utantill, men fick aldrig reda på vem som skulle bära hans skapelse. I stället för att bli stolt blir han förnedrad, känner sig utnyttjad och övergår till att bli kurir för maffian. En tid senare när Roberto Saviano återser skräddaren är hans tidigare så känsliga händer alldeles röda och nariga.

En hamnarbetare beskriver hur han helt plötsligt ser en container öppna sig när den lyfts upp av en kran. Ut faller kropp efter kropp, stelfrusna lik som ser ut som skyltdockor i sin orörlighet, men där skallbenen krossas när de träffar hamnplanens hårda asfalt. De är alla döda kineser som vittnar om den männi­skohandel som blivit en del av den napolitanska vardagen.

När boken kom ut blev Roberto Saviano snabbt en lokalkändis. Alla ville läsa om Camorran, men i takt med att succén växte blev maffiabossarna alltmer besvärade. Ryktet om Saviano spred sig, och snart blev han ombedd av bagaren att börja handla i en annan butik, och av servitören att äta lunch någon annanstans. Ingen vågade riskera att stöta sig med »Systemet« som Camorran själv kallar sig. Savianos bror flyttade till norra Italien och mamman tog först avstånd från sin son för att skydda sig mot grannarnas ogillande blickar.

– Hade boken bara sålt i 5 000 exemplar så hade bossarna inte brytt sig, det är alla läsare som gjort min berättelse farlig. Allt som står i den är sant, och det jag tycker är riktigt intressant är att ingen har sagt emot något av det jag påstår. Inte ens modeindustrin, säger han.

Roberto Saviano berättar hur Camorran till skillnad mot Cosa Nostra valt att operera i det tysta. Hur man undvikit uppmärksammade politiker- och åklagarmord, och tvärtom föraktat den sicilianska maffian för dess offentlighet. Han förklarar att den napolitanska maffian inte längre är ett syditalienskt problem utan att den spritt sig till Spanien, Nederländerna, Frankrike och Tyskland, vilket blev uppenbart för en förvånad tysk allmänhet för en månad sedan, då sex italienare blev skjutna i en blodig uppgörelse i västtyska Duisburg.

– Helt plötsligt vaknar medierna upp och säger förvånat »det finns hos oss också«, precis som om de skulle ha etablerat sig här nu. De har tillbringat de senaste 30 åren med att etablera sig i Europa.

I boken beskriver Saviano hur Camorran vuxit till att bli Europas mäktigaste kriminella organisation, med dubbelt så många medlemmar som den sicilianska maffian. Tillsammans med den mindre kända `Ndrangheta omsätter, enligt polisens antimaffia-enhet, den organiserade brottsligheten i Italien 100 miljarder euro årligen. Utan den skulle landets ekonomi inte nå upp till EU-nivå, konstaterar Saviano torrt.

Hur länge tror han då att han kommer tvingas leva under jorden?

– Jag vet inte. Antimaffia-polisen får ständigt nya tecken på att jag är hotad. Jag har inte många vänner kvar, och det är enbart min familj som vet var jag befinner mig. Men en sak är säker, även om jag vet att Camorran har långt minne, så ångrar jag inget, jag skulle skriva vartenda ord igen. Jag hoppas kunna skaffa mig nya fiender i framtiden med mina kommande böcker.

Gomorra ges ut av Brombergs Bokförlag.