Elin Alvemark, alla-hjärtans-debattör

Har ni hört om Elin Alvemark? Hon som skrev »Könskrig« – boken kulturjournalisterna jämförde med jämställdhetsbibeln »Fittstim« i höstas. Har ni hört om henne? Hon säger att hon inte är intresserad av feminism.

En gång var hon fantastiskt flippad klubbdrottning i ett Stockholm som just återupptäckt technon. Hon gjorde en affisch som föreställde henne själv som hermafrodit som hon tapetserade staden med. Hennes fest skulle bryta alla sexuella normer. Hon kallade klubben »Paradise«.

Nuförtiden predikar hon gränslös kärlek. Det kan ju tyckas vara samma sak som den där dansen i regnbågsskimmer.

Men skulle ni någon gång hamna vid samma lunchbord som henne, i till exempel matsalen i stockholmska Bonniers höghus en dag i februari när det regnar så där fjöligt snett att det är larvigt att bära paraply fast man blir blöt om man struntar i det, ja, då skulle ni säkert ändå uppfatta någon slags skillnad.

Där andra feminister och hbt-aktivister rabblar heteronormativitet och intersektionalitet snackar Elin Alvemark som, ja, ungefär som Ulf Lundell.

– Du är mediefeminist, arg och radikal, säger folk till mig. Nej, säger jag. Jag är Oscar Wilde.

Med detta menar hon att hon har konstnärens attityd till problemet. Hon vill inte prata till en massa, utan till en enskild människa.

De senaste månaderna har hon skrivit om män på sin blogg. Där har hon sagt att hon aldrig tänker ligga med en man som kallar sig feminist, att nazister är att föredra som älskare, att män i dag är ointresserade av kvinnor.

När debattören Per Ström hävdade att det är synd om männen i det jämställdhetsivrande Sverige försvarade hon honom delvis.

– Jag är inte intresserad av feminism. Jag är intresserad av hur verkligheten ser ut. Jag är intresserad av enskilda människors berättelser om kärlek och sex.

Hon förklarar det ungefär så här: Heterosexuella män och kvinnor vill vara med varandra, men misslyckas gång på gång. Varför? För att många killar inte vågar vara män. De är vilsna eftersom vad de än gör så säger feminismen att de gör fel.

Det har blivit tabu, menar hon, för män att visa kärlek på det sätt som deras könsroll lärt dem att de ska visa kärlek.

Hon säger till och med, i löjligt skarp kontrast till huvudfåran av den svenska feministiska rörelsen, att män ska sätta kvinnor på piedestal. När det kommer på tal citerar hon faktiskt Ulf Lundell.

– Ulf Lundell säger att det män kan ge en kvinna och det en kvinna vill ha av en man är humor och kuk. Exakt så: humor och kuk. Det är vad det handlar om.

Om ett problem i relationen mellan män och kvinnor ska definieras som ett slags vilsenhet inför sina könsroller resonerar Elin Alvemark om att acceptera vissa skillnader mellan könen. Hon utgår från sig själv. Hon säger att hon inte vill vara överlägsen, mer framgångsrik, än sin man. Det är där piedestalen kommer in.

– Jag tycker det är ett hån att killar inte jagar mig, att jag ska behöva jaga dem. Män ska sätta kvinnor på piedestal om de älskar kvinnor. Det är ett sätt att visa kärlek. Och att jag låter mig bli placerad på piedestal är ett sätt för mig att visa kärlek.

Den exakta orsaken till att kvinnor inte lika gärna kan placera män på piedestal förblir oklar. Kanske kan de det. För Elin Alvemark är den viktiga poängen att man måste utgå från den enskilda människan. Bara så, menar hon, uppnås förändring.

Hon säger att hon naturligtvis ser den struktur som den svenska feministiska rörelsen talar om, men att hon blir allergisk mot det som strukturen gör när man pratar om den.

– Naturligtvis är folk präglade att sitt kön, sin hudfärg, sitt efternamn. Men att säga att dagens feminism kommer att ändra ens liv är bedrägeri. Effekten av den feminism vi har i dag är inte förändring utan cementering. Folk skriker biologist efter en om man pratar om kroppsliga skillnader eller säger att killar vill bli pappor. Så de blir livrädda för att vara gentlemän.

Individen måste acceptera könsrollerna och övervinna dem genom att visa kärlek. Bara så, menar hon, uppnås jämställdhet.

Det är därför hon skriver som hon gör på sin blogg. För att uppmuntra de unga män hon säger läser henne, för att visa dem att de är omtyckta, för att uppmuntra dem att ta initiativ.

– Att visa kärlek genom att ge sin kvinna 50 rosor på alla hjärtans dag kanske är en banal grej. Våra könsroller är också en banal grej. Men vi spelar med dem, och när vi gör det och visar kärlek känner vi oss som man respektive kvinna, alltså som människor.

Hon säger att om piedestalen och rosorna är konserverande så är det människan de konserverar och att det är bra. Feminismen däremot vill hon inte konservera.

När hon resonerat kring detta en dryg timme där i tidningsfamiljens servering en dag när det regnar helt meningslöst upprepar hon en replik hon sagt tidigare under dagen.

– Vi lever i det kändas värld, men jag befinner mig i framtidens värld, säger hon.

Har ni hört om Elin Alvemark? Hon kan vara galen, hon kan vara geni. Antagligen lite av varje, som alla människor.