Kinas år: Tid för upprättelse
Toppbild: Justin Jin
Redan ett halvår före invigningen av olympiska spelen i Beijing är den nya huvudstadion en nationell ikon. För många kineser, inte bara ledarna, är det så kallade Fågelboet med sin djärva struktur en symbol för ett starkt och modernt Kina.
Människor köar för att fotografera sig framför nationalarenan, det är lika populärt som att posera framför Maobilden vid Himmelska fridens port.
Turister från avlägsna provinser går runt och försöker hitta en lucka i plåtstaketet som omger den stora byggarbetsplatsen, en vinkel där stadion syns bra. De blir inte sällan en trafikfara på de stora motorleder som omger området.
Byggjobbarna, som alla är migrantarbetare från landsbygden, kommer tillbaka från kantinen i sina olikfärgade hjälmar. Det enorma lägret med baracker som utgör tillfälliga bostäder intill bygget är ett mått på skalan på de olympiska förberedelserna.
– Jo, visst kan jag känna stolthet över att vara med här. Men för oss är det som vilket jobb som helst. Vi behöver pengarna, det går inte att klara sig på jordbruket längre, säger ett par unga byggjobbare från provinsen Henan.
Men när stadion väl är invigd i april får de bege sig hem igen. Myndigheterna vill ha så få migrantarbetare som möjligt kvar inför OS-perioden i augusti. De har redan städat undan tiggare och annat löst folk som annars är en vanlig syn på gatorna.
Den dagen 2001, när beskedet kom att Beijing skulle få arrangera OS 2008, vällde folk ut på gatorna. Alla skulle till torget vid Himmelska fridens port och fira, men det gick inte att komma fram, gatorna var igenkorkade en kilometer därifrån. Det var som om Beijingborna återerövrade gatorna där armén den 3 och 4 juli 1989 gick så blodigt fram mot alla som sympatiserade med studenternas vädjan om politiska reformer.
Min vän Song var också mycket glad. Han hämtade mig i sin nya bil, men trots att han hittar i Beijings gränder som i sin egen ficka, lyckades inte heller han ta oss till torget den kvällen. Men han jublade ikapp med ungdomarna som drog förbi med kinesiska flaggor.
Några veckor tidigare hade han köpt en femrumslägenhet nära den tilltänkta OS-byn. Den har han nu sett stiga femfaldigt i värde. Hittills har han använt den som weekendställe. Han har finkammat de nya glassiga magasinen för heminredning och köpt möbler på Ikea. Han har inrett ett skandinaviskt rum, ett tyskt, och så vidare. Under OS-året hyr han ut lägenheten med god vinst.
Många kineser uppfattade OS-omröstningen som en återupprättelse på två plan. Dels hade Beijing förlorat budstriden åtta år tidigare, 1993, med två röster. Det var för nära massakern 1989. Dels upplevde många att förtroendet att stå som värd för ett sådant globalt evenemang även var en upprättelse för närmare 200 år av förödmjukelser när Kina delvis varit ockuperat av främmande makter, och tiden under kalla kriget när västvärlden förstärkte Kinas delvis självvalda isolering.
Känslan av att det är viktigt med återupprättelse för nationella förödmjukelser hyser många kineser, oavsett inställning till kommunistpartiet och dagens regim. Samtidigt är temat förödmjukelse–återupprättelse något som partipropagandan spelar maximalt på.
En del utländska historiker anser att partiet länge har överdrivit kinesernas lidanden jämfört med länder som verkligen blev helt koloniserade. Synen är att makthavarna försöker samla medborgarna med hjälp av nationalism.
Behovet blev särskilt stort efter massakern 1989 då partiet inte stod särskilt högt i kurs. Regimen bygger i dag på pelarna nationalism, tillväxt, konsumtion – och hårda metoder när det behövs.
I början av 1800-talet var Kina den största ekonomin i världen. Nu är landet på väg att återta den ställningen. I augusti går ridån upp för ett OS i en megastad i ett land som strävar efter att markera sin ställning som ny stormakt.
I tio år har arbetet med att göra om Beijing till en modernistisk förebild pågått. Utländska arkitekter har fått fria händer och skapat det ena landmärket efter det andra. Hela stadsdelar har rivits och ersatts av en dåligt koordinerad samling höghus och skyskrapor. Flerfiliga trafikleder genomkorsar staden.
I förbifarten försvann den särpräglade stadskärnan, som var formad efter en unik plan med en noga konstruerad harmoni. I förbifarten kränkte myndigheterna också hundratusentals Beijingbor som tvingades flytta från gränderna ut till anonyma förorter, ofta med brutala metoder.
Ledarnas strävan efter att modernisera underhåller tillväxten på drygt nio procent i genomsnitt per år de senaste trettio åren. Men inkomstklyftorna växer snabbt och skapar spänningar. Kina har gått från att vara ett av de mest jämlika länderna i världen till att bli ett av de mest ojämlika. Därför är en av presidenten Hu Jintaos käpphästar nu att skapa »ett harmoniskt samhälle«, att rätta till brister och obalanser i ekonomin genom »vetenskaplig utveckling«. Med dessa båda begrepp förenar han det konfucianska arvet med ett teknokratiskt perspektiv.
Det finns en djärvhet i de kinesiska ledarnas strategi för att bryta isoleringen och återta rollen som stormakt. Årtalet 2001 är en milstolpe. Då kröntes arbetet med OS-ansökan med framgång. Och då blev Kina medlem i världshandelsorganisationen WTO. Det är två steg som innebär att landets fysiska och mentala gränser öppnas som aldrig förr. Det tyder på ett visst självförtroende.
En av OS-generalerna, Wang Wei, har berättat hur Beijing vid sin andra ansökan hyrde beryktade pr-firmor och konsulter från USA och England för att förmedla budskapet att olympiska spelen skulle förändra Kina till det bättre.
– Jag tror att det kommer över 30 000 journalister. De kommer att se och rapportera om allt. Det är okej om det blir rapporter om fenomen som inte är så bra. Det hör till under ett OS. Det finns saker vi bör förbättra, sade Wang Wei nyligen vid en presskonferens.
Ändå verkar det som om nerverna ibland sviker, att döma av arresteringarna nyligen av aktivister som Hu Jia och andra som arbetar för mänskliga rättigheter.
För Kinas ledare har idrott och politik alltid hört ihop. Under kulturrevolutionen 1966–76 myntade de slagordet »vänskap nummer ett, tävling nummer två«. Det ledde till att kinesiska idrottsmän fick order att förlora matcher i tron att detta skulle förbättra vänskapen. Men många svenska bordtennisstjärnor som tävlade i Kina på 1970-talet blev bara rasande när de märkte att det var en läggmatch de hade vunnit.
Från början av 1980-talet har i stället idrotten använts för att visa flaggan utomlands. Vid OS i Aten 2004 kom Kina tvåa i medaljligan. Det har tänt förhoppningar om en dominerande medaljskörd när spelen går på hemmaplan. Men nu när det närmar sig försöker idrottsledarna tona ner förväntningarna, kanske för att minska trycket på idrottarna, kanske för att de insett att en chauvinistisk våg i samband med spelen kan skapa ett dåligt intryck.
Ledarna är också nervösa för hur hemmapubliken kommer att bete sig. Myndigheterna håller kurser i hur en OS-publik bör uppträda. Kurserna hålls på arbetsplatser över hela Beijing. Deltagarna får bland annat öva sig på 20 officiellt godkända hejaramsor. Regeringen vill inte se en upprepning av skandalscenerna i Beijing 2004, efter att Kina förlorat finalen i asiatiska fotbollsmästerskapen mot ärkefienden Japan.
Beijing gav två viktiga löften under kampanjen för att få OS som är långt ifrån uppfyllda. Det ena var att de mänskliga rättigheterna skulle förbättras. Där är bilden blandad, men arresteringarna av aktivister har ökat den senaste tiden. Det andra löftet var att förbättra miljön i huvudstaden, det skulle bli ett grönt OS. Men luften har i stället blivit sämre även om stadsledningen hävdar att den blivit bättre – efter att ha mixtrat med vilka mätstationer som ingår i rapporterna.
Under OS kan Beijing säkert minska luftföroreningarna. De ansvariga har sagt att mer än hälften av bilarna ska tas ur trafik, fabriker ska stängas och så vidare. Det är värre för Beijingborna när vardagen återvänder. Kinas ledning har nog sett löftena mer som målsättningar på vägen mot det slutgiltiga målet; att bli en respekterad, ledande aktör på den globala politiska och ekonomiska arenan.
Göran Leijonhufvud är Kinakännare och har arbetat som korrespondent i flera omgångar i Kina sedan 1970-talet. Till sommaren utkommer han med en ny bok, »Kina – den haltande kolossen«.
Mer ur reportaget:
