Nyval i Italien: En politisk fars

Ett stenkast från Anita Ekbergs Fontana di Trevi, framför det italienska regeringskansliet, lutar sig Franco Giordano, 63, mot järnräcket och ser ut över Piazza Colonna. Stenarna glittrar i solblänket efter morgonregnet.

– Man tror inte det är sant. Om jag vore 30 år yngre skulle jag bara försöka emigrera.

Han är inte ensam om att vilja lämna kaoset. Till och med Ryan Air gör i sin marknadsföring en ironisk inbjudan att fly från sopinfernot. Den här regniga dagen kör tidningen Il Giornale, ägd av Silvio Berlusconis bror Paolo, en fantasifull rubrik över 5 kolumner på förstasidan, där bror Silvio ska ha sagt till sina medarbetare: »Tänk om vi gjorde en valallians med demokratiska partiet?«

Ingen tror på en så ohelig allians, högern i armkrok med vänsterns nya parti? Omöjligt – eller? Mediemogulen och hans assistenter vet hur ett fyrverkeri av inspel håller debatten levande. Men hur absurd är egentligen denna tanke?

Dagen därpå tas den upp i tidningen Corriere della sera. Tidningen framhåller att endast en bred koalition skulle klara att realisera alla de reformer landet behöver.

Ingen tvivlar i dag på en klar valseger för Silvio Berlusconi. Det finns en kompakt kritik mot vänsteralliansen ute i provinsen. De senaste opinionsundersökningarna visar exempelvis att 67 procent av väljarna på Sicilien tänker lägga sin röst på högeralliansen.

Financial Times och Economist anser att Berlusconi är »unfit« att leda Italien – men det berör inte hans hänfört entusiastiska väljarskaror. Medan sopberget i Neapel flyttas ut i grannkommunerna och nya demonstranter i tusental skär av vägar och motorvägar i protest, pågår det cyniska spelet om den politiska makten i Rom. Det är ett spel som äger rum långt bortom medborgarnas problem, såsom som den dåliga vården. Nyligen orsakade brister i sjukvården i Kalabrien det fjärde dödsoffret på tre veckor.

Även brottsligheten drabbar människor i vardagen. Högergrupper organiserar nu nattliga vaktpatruller mot smågangstrar och påstådda stöldkampanjer av rumänska romer. Säkerheten på gator och i hemmen blir ett huvudtema i valkampanjen.

Italien väntar nu på att någon tar tag i regeringsfrågan. Romano Prodi får väldigt få applåder för sitt tvååriga arbete.

Italienarna är uppgivet desperata, mer än på länge. Allt fler, ur alla samhällsklasser, talar om att flytta, emigrera, lämna landet de i själva verket älskar. Alla index visar negativa värden. Inte minst ekonomiska, England har gått om Italien i den ekonomiska tillväxtligan. Strax före jul passerade även Spanien.

Till det kommer dråpslaget. Tidningarna rapporterar att China Daily presenterar sopberget i Neapel på första sidan.

– Hur ska vi kunna göra affärer och föreslå nya investeringar när kineserna häpna ser hur vi misslyckas att ta hand om sopberget som bara växer, kommenterar en desperat företagare i en radiodebatt.

Rättsväsendet befinner sig i totalt kaos. En slutlig dom tar minst tio år. I Roms civildomstol ligger 4 miljoner processer och dammar igen. En minst sagt märklig åklagarutredning, som gällde justitieministern och hans familj, var droppen som fick Prodis regering att falla.

Samtidigt: Berlusconis lagar om preskription gör att åklagarnas arbete blir meningslöst. När domen äntligen faller är brottet preskriberat. Frustrerade domare ser knappa resurser slösas bort. Just så räddade sig den blivande konseljpresidenten häromdagen. En korruptionsrättegång slutade efter fem minuters överläggningar, det brott som åtalet gällde existerar inte längre i strafflagen. De Berlusconiägda medierna presenterade domslutet som ett ovillkorligt frikännande.

Den svaga rättsstaten gynnar inte bara korrumperade politiker utan även alla landets fyra maffior. Den organiserade brottsligheten är, kanske med undantag för den sicilianska Cosa Nostra, starkare än någonsin.

Franco Giordano suckar medan han tittar på de ståtliga poliserna som vaktar regeringschefens kansli. Några hundra meter härifrån avverkar den gamle fackpampen och kristdemokraten Franco Marini 29 delegationer på tre dagar.

Han fick presidentens, den gamle kommunisten Giorgio Napolitanos, uppdrag att finna en samarbetsgrund för en ny regering.

De båda är symboler för den gamla republikens båda poler, katolikerna i det kristdemokratiska partiet och västvärldens största kommunistparti.

I dag finns varken DC, kristdemokratiska partiet, eller PCI, kommunistpartiet, kvar. Det första föll i tidernas största korruptionsskandal och PCI omvandlades efter många och krångliga turer till dagens nyskapade Demokratiska parti.
Den här dagen säger senatorn Francesco D’Onofrio till Fokus:

– Vi hade världens mest stabila politiska system. I 40 år regerade samma partier, kristdemokratena och deras allierade. Kommunistpartiet var den eviga oppositionen. Visst, vi hade 50 regeringar under de här åren. Men det berodde bara på att så många politiker måste få sin chans på taburetterna. Men stabilt var det. Ingen tvivlade på vår trohet mot utländska allierade, som USA och Nato.

Romano Prodi garanterade den linjen under sina 20 månader vid makten. Trots att han försökte regera med tidernas vidaste koalition, från ultravänster, trotskister och nykommunister till gröna och nyliberaler. En allmän åsikt i dag är att Prodi medlade sönder sig. Varje beslut krävde veckor av förhandlingar och kompromisser. Till slut bidde det knappast en tumme ens.

Hans största bedrift var kanske att ha sanerat ekonomin efter Berlusconis fem år. EU-kommissarien Joaquin Almunia har gett Prodi beröm för att statsskulden fortsätter minska och inflationen ligger strax under tre procent. Men de siffrorna ger inte Franco Giordano mycket för.

– För oss vanliga knegare är det svårt att få pengarna att räcka månaden ut, säger han.

Franco har en pension på knappa 9 000 kr. Den genomsnittliga arbetarlönen ligger på runt 11 000 kronor netto i månaden. Hyran drar nästan två tredjedelar av lönen, samtidigt som el, transporter och skolkostnader har ökat med runt 10 procent det senaste året.

– Vi har Europas lägsta löner. Nu krävs en utjämning. Vi gör ju samma jobb som i Tyskland eller Frankrike – men våra löner ligger flera hundra euro under deras, säger en posttjänsteman i Rom som vill vara anonym.

Skillnaden beror i första hand på att landet har låg produktivitet. Det finns lysande exempel inom mindre och medelstor industri. Men staten fortsätter att öka antalet anställda utan att allmänheten märker någon kvalitetsförbättring. Nu talar inte bara pensionärer som Giordano om att emigrera, utan även yngre välutbildade italienare. Vem kan ge Italien hoppet åter?.

Åke Malm har bott i Rom i 45 år som korrespondent och frilans för Aftonbladet.