Primärvalen i USA: Dags för något nytt?

De amerikanska primärvalen har hittills varit ett vidöppet race. Frågan om vilka kandidater som kommer att vara inblandade i slutstriden om presidentskapet förväntas dock äntligen klarna efter tisdag, när 24 delstater väljer kandidat.

I valdebatten ställs ofta värdet av erfarenhet mot behovet av förändring. Men vilken typ av ledare som behövs varierar över tiden. Det menar den inflytelserike amerikanske psykoanalytikern, antropologen och ledarskapskonsulten Michael Maccoby.

– I tider av stora omdaningar med oro och osäkerhet, vill man ha en ledare med stora visioner och som vågar ta stora risker, som exempelvis Churchill under andra världskriget. I stillsammare tider tenderar man att söka en mer konservativ person som fortsätter enligt traditionella mönster.

Michael Maccoby har studerat ledarskap i över 35 år, och är banbrytande inom sitt fält. Efter hans nyutkomna bok »Leaders We Need and What Makes Us Follow« intervjuas han flitigt i amerikanska medier om vem som är mest lämpad att axla presidentmanteln. Han menar att bilden av den ideale ledaren är föränderlig, och att dagens USA är ett land mitt i ett enormt historiskt skifte, jämförbart med renässansen.

– Jag tror inte många är medvetna om hur omfattande det är. Våra liv har förändrats radikalt på några få år i och med internet, den nya teknologin och den medicinska forskningen. Den globala ekonomin är ett faktum och arbetsmarknaden domineras nu av kunskapsbaserat arbete. Samtidigt har kvinnans roll revolutionerats på ett par generationer och därmed familjestrukturerna.

Under stora förändringar är det många som blir mycket rika och andra som hamnar utanför och känner att de inte längre passar in. Då blir bitterhet ofta en faktor bland politiska intressegrupper som kan underminera utvecklingen, menar Maccoby.

I sådana lägen behövs framåtblickande och insiktsfulla ledare, som kan greppa utvecklingsprocessen och överbrygga splittringar, som exempelvis Abraham Lincoln som såg den industriella revolutionen komma och stödde järnvägarna, gruv- och jordbruksskolorna.

– Vad USA behöver nu är en ledare som kan se mönster och komplicerade sammanhang. En person som tänker analytiskt och systematiskt, som har visioner och inte är rädd för att omge sig med smartare personer. Ren fysisk styrka är ett måste för att hantera extrem stress.

Maccoby beskriver fyra psykologiska ledartyper. Den första är den omhändertagande och ombytliga, som är vanlig bland ledare, lärare och sjuksköterskor. Baptistpastorn och republikanske presidentkandidaten Michael Huckabee är ett sådant exempel. Den andra är den så kallade tvångsmässiga typen: en problemlösare som tenderar att föreläsa mer än lyssna.

Hit kan John McCain, före detta presidenten Jimmy Carter och Al Gore räknas. Den tredje är den produktive narcissisten: en produktiv, visionär person som för en inre dialog och lär sig. Till denna grupp hör Barack Obama och Bill Clinton. Den sista gruppen är marknadsförarna, som ständigt anpassar sig till vad folk tycker, som exempel på detta nämns Hillary Clinton, Mitt Romney och George W Bush.

– När det gäller denna grupp är det svårt att veta vilken politik företrädaren kommer att föra när han eller hon väl är vid makten.

Utifrån analysen om att USA står inför ett omvälvande skifte, och vilka egenskaper som då krävs, har Maccoby själv en favorit.

– Barack Obama. I likhet med några av USA:s mest inspirerande ledare som Lincoln, Roosevelt, Reagan, Bill Clinton, Nixon och Johnson kommer Barack Obama från en familj med en svag eller icke-närvarande fader och en stark modersgestalt.

Därför anammar eller identifierar han sig inte med fadersidealet i barndomen, utan måste skapa sin egen mening och identitet.

I Obamas fall försvann hans afrikanske far tidigt ut ur bilden varefter han uppfostrades av vita amerikaner från mellanvästern. Just den kombinationen skapar en särskild lyhördhet, menar Maccoby.

– Det är inget typiskt afro-amerikanskt över Barack Obamas uppfostran, men på grund av hur han ser ut har han behandlats som svart och har tvingats förhålla sig till det. Det har tvingat honom se genom stereotyper och hjälpt honom se en fråga från olika håll. Det är en viktig egenskap för att ena människor.

I Barack Obama ser många den person som skulle kunna överbrygga splittringen som funnits sedan Vietnamkriget och går som en vattendelare mellan den så kallade baby­boomgenerationen födda på 40- och 50-talet, och den efterkommande. En splittring som handlar om kultur, ras och religion. Trots att Obamas politik inte skiljer sig dramatiskt från partirivalernas, liknas han av vissa vid en ny Kennedy. Någonting större än hans person – en vältajmad samhällsrörelse för hopp, förändring och enighet – och ett uppfriskande uppbrott från familjerna Clintons och Bushs nästan 20 år vid makten. Att hans far var muslim och han själv delvis växte upp i det muslimska Indonesien, tros också kunna förbättra USA:s skamfilade anseende i Mellanöstern.

Samhällsskiftet Maccoby talar om kan avläsas i väljarstatistiken. Unga och högutbildade röstar i högre utsträckning på Barack Obama, medan äldre och lägre utbildade lutar mot den demokratiska huvudrivalen Hillary Clinton, som fokuserat på sin erfarenhet.

– Clinton tenderar att berätta för folk vad hon ska göra för att hjälpa dem, men det är inte vad alla vill höra, säger Michael Maccoby.

Maccoby föreläste nyligen hos Google. Tillfrågade om vem Googlepersonalen föredrog bland presidentkandidaterna var den stora majoriteten för just Barack Obama.

– Det här är högutbildade människor mellan 25 och 40 år. De är skiftet. De ser USA som en del av världen och tänker inte på folk i termer av färg eller kön. För dem är inte en lång politisk erfarenhet nödvändigtvis en tillgång, snarast en belastning.

Valdebatten har hittills dominerats av politisk retorik och personfixering, medan ekonomin, sjukvården, miljön och moralfrågorna kommit mer i bakgrunden. Men trots USA:s tendenser till självfixering kan valet komma att avgöras av yttre händelser som den bräckliga utvecklingen i Irak, frågan om Irans kärnvapen eller den politiska krisen i Pakistan. Och då ändras förutsättningarna för valet radikalt.

– Vid en stor terrorattack skulle säkerhet och rädsla segla högt upp på dagordningen, säger Maccoby, och påminner om hur George W Bush i valrörelsen 2004 vann väljarnas stöd genom att spela på rädsla och anta en beskyddande fadersroll.

Ett sådant läge skulle spela republikanska hökar som Rudy Giuliani och John McCain i händerna. Då tror många att Clinton och Obama skulle få svårt att stå sig mot den 71-årige krigshjälten McCain. Hans miljöengagemang och rörelse mot det politiska mittenfältet har redan lockat unga väljare som ser en förnyare i honom. Många äldre tilltalas av hans erfarenhet och engagemang i Irakkriget.

Förre CIA-chefen Jim Woolsey gjorde tidigare i sin karriär en psykologisk profil på veteranen John McCain, som inför Supertisdagen har en liten fördel i republikanernas valkampanj.

– Han har den mognad som krävs för att fatta svåra beslut, som att gå till attack om det skulle krävas, säger Woolsey.

Sammanfattningsvis kräver olika tider olika ledartyper. Men vi väljer inte alltid de ledare vi behöver, konstaterar Maccoby.

– Tyvärr tenderar vi att tänka kortsiktigt på vem som kan tillfredsställa våra behov. Se bara på Hitler och Bush.