Sverker Åström, utrikesnestor och stilikon

»Det här är hela Sveriges salong«, konstaterar Sverker Åström belåtet och blickar ut över ett januarigrått Stockholm.

Kungliga slottet tornar upp sig på andra sidan Strömmen. Från vårt fönsterbord skymtar också utrikesdepartementet, som var hans arbetsplats i drygt 40 år. Sveriges utrikesnestor har valt lunchställe med omsorg. Grand Hôtels inglasade veranda, eller »fattigverandan« som han fortfarande väljer att kalla den, trots att den byggdes om för många år sedan.

Sverker Åström har ägnat nästan ett sekel åt diplomatin. Nu är det 26 år sedan han pensionerades, men lågan brinner än. Det märks på sättet han förberett sig inför intervjun, med noggranna anteckningar. Det märks då han någon vecka efter vårt möte hör av sig för att komplettera det han inte tyckte vi hann med. Det märks också på sättet han talar.

Passionerat, om än med ganska svag röst, och med tydlig betoning när viktiga saker avhandlas. Som det han kallar »den obefintliga svenska utrikespolitiska debatten«. Utrikesminister Carl Bildts blogg läser han ofta, men finner att där står mycket lite om hur Sverige bör handla.

– Han redogör för sina resor och möten, ofta talar han om hur »vi« bör agera, men det framgår inte om han syftar på EU, FN, Sverige eller kanske bara honom själv.

Nästan ivrigt visar Sverker Åström ett medhavt, relativt nytaget fotografi. Där tittar han in i kameran, iklädd kornblå skjorta och med ett svartvitt fotografi i handen föreställande honom själv som allvarsam tvååring i sjömanskostym. Det är 90 år mellan fototillfällena.

Sverker Åström föddes i en borgerlig familj i Uppsala. Hans farfar var bonde i Östergötland och hade bara råd att låta ett av alla barn studera vidare. Sverker Åströms pappa blev advokat och familjen hade det väl ställt. Men pappan dog 1930, samma år som Kreugerkraschen, och mamman blev ensam med fyra barn att försörja. Den språkbegåvade Sverker Åström längtade ut i världen.

– Som alla viktiga beslut i livet var det en tillfällighet att jag sökte mig till UD. Jag tror att det är tillfälligheterna som styr såväl äktenskap som yrkesval.

Lite otåligt byter han ämne igen och förklarar att han är nattsvart pessimistisk till utsikten att finna en lösning på Mellanösternkonflikten inom en överskådlig framtid. Han är också en kraftfull kritiker av invasionen av Irak. Både nuvarande och föregående svenska regering intar en förödmjukande passiv hållning gentemot USA, anser Sverker Åström.

– Ett krig har startats av två stormakter och det är alldeles uppenbart folkrättsvidrigt. Det finns en obefogad rädsla från svensk sida att stöta sig med Washington. Under Vietnamkriget var den svenska kritiken mycket starkare.

Mellanöstern och Irakkriget engagerar honom. Det gör däremot inte USA:s presidentval. Han förklarar att han sedan flera år tillbaka beslutat sig för att »inte tycka någonting alls« om det amerikanska valet, då han finner det närmast meningslöst att försöka följa alla turer.

– Mitt deltagande inskränker sig till att dagen efter det avgjorts läsa tidningarna och ta del av resultatet, förklarar han när han ser min förvånade min.

Sverker Åström har tjänstgjort över hela världen. Hans sista uppdrag före pensioneringen 1982 var som Sveriges ambassadör i Paris. Blickar han tillbaka på sin långa karriär minns han åren som svensk FN-ambassadör i 60-talets New York som särskilt fina.

– Att bo där på de svenska skattebetalarnas bekostnad var en mycket stor upplevelse som jag inte skulle vilja vara utan, säger han och skrattar lite.

Han är mycket stolt över att ha varit initiativtagare till 1972 års miljökonferens i Stockolm, som han mycket bestämt påstår utgjorde startpunkten för allt internationellt miljöarbete.

– Jag är inte högfärdig annat än på denna punkt. Däremot är jag fåfäng, för det är alla karlar.

Denna fåfänga kommer till uttryck när han frågar tecknaren Jane Bark om han är rätt klädd för att bli avporträtterad. Han är lite orolig att den svartvita slipsen skall vara alltför mönstrad. Trots att åldern börjar ta ut sin rätt – hans läkare brukar säga att han lider av en obotlig och dödlig sjukdom som kallas ålderdom – lever han ett aktivt liv. Vännerna kommer på besök i vindsvåningen vid Johannes kyrka. Han avskyr matlagning och hans gäster brukar skämta om att det alltid bjuds på lax.

– Jag köper en halv sida lax i början av veckan som jag steker i ugnen, 15 minuter på 200 grader. Den håller sig en vecka i kylskåp.

Vi dricker kaffe och Sverker Åström frågar mycket artigt om han möjligtvis skulle kunna få in ett litet fat mandelbiskvier. Vi talar om filmen »The Queen« och är överens om att den är fantastisk, när han lite sådär i förbifarten nämner att han närvarade vid drottning Elizabeths kröning i Westminster Abbey, i juni 1953.

Han suckar lite över vädret innan han tar på sig hatten och tackar vänligast för maten. Han har som alltid en röd och en grön strumpa på sig – »man måste ju vara lite originell«. Den 92-årige utrikesnestorn drömmer om varmare breddgrader och hoppas kunna möta våren i Paris. Om hälsan tillåter, tillägger han.