Liechtenstein: Masken i Europas äpple

Röda sidenbanderoller hade vecklats ut framför Landtagsbebäude i Vaduz. Vänsterdemonstranter hade bilat ner från Tyskland och höjde triumferande plakatet: »Liechtenstein. Stängt på grund av skatteflykt!«

Vaduz är huvudstad i furstendömet Liechtenstein, och Landtagsbebäude är riksdagshuset för mikrostatens tjugofem ledamöter.

Demonstranterna hade en poäng: Liechtenstein som skatteparadis har åkt på en ruskig smäll.

Furstendömets banksekretess är knäckt. Skattmasar stormar in och har redan dragit fler än sex hundra av Liechtensteinbankernas tyska kundkrets riskerar åtal.

Diskretion är ett begrepp som rykt all världens väg, sedan rubriker exploderat om en liechtensteinsk banktjänstemans »förräderi«.

Denne hade metodiskt kopierat sin banks alla konton: kontoinnehavarnas namn, adresser och förmögenheternas summor.

Han flydde sitt land och för 40 miljoner kronor sålde han uppgifterna till det tyska finansdepartementet. Han upprepade bravaden och sålde uppgifter till Storbritanniens Chancellery.

»Räkenskapens dag har kommit«, vitsade en Attac-medlem bland de tillresta demonstranterna och skattemoralisterna.

– Ja, medger bankmannen Adrian Künzler som deltog i en liten patriotisk motdemonstration på andra sidan torget, och fortsätter:

– Liechtenstein är en Titanic, som just kolliderat med isberget.

Liechtenstein sjunker? Ohjälpligt förlorat?

Ja. Société Générals Daniel Truchi använde en annan metafor: »Händelserna i Liechtenstein är en jordbävning för private banking i Europa.«

Så enkel är naturligtvis inte bilden. Werner Ospelt, som är en av furstendömets stöttepelare, tidigare parlamentsledamot och nu rådgivare och ordförande i skilda kommittéer och samhällsorgan, pekar på det uppenbara över ett glas kolsyrat vatten.

– Vi lever i en globaliserad tid. Inga nationer och bara få enskilda personer bestrider kapitalets rätt att fritt röra sig över gränserna. Alla länder har sitt eget folk, sina egna seder, sin egen statsform. Liechtenstein har rätt att ta emot kapital och vi följer kraven på att inte tvätta kriminella pengar eller pengar som finansierar terrorism.

Detta är naturligtvis hyckleri. Liechtensteins välmåga grundar sig väsentligen på att vara värdland för 80 000 anonyma brevlådor. Dessa brevlådeföretag – bakom vilka döljer sig stiftelser, uppfinnare, försäkringsbolag, fonder, etcetera – administreras av en advokat eller revisor på platsen. Huvudmannen infinner sig bara någon gång per år för att äta en bolagsmiddag på Liechtensteins prestigerestaurang Torkel. Som av en händelse ägs denna av fursten Hans-Adam II von und zu Liechtenstein.

I haussen av avslöjanden de här veckorna dröjde det bara någon dag innan dagstidningen El País i Madrid kom med detaljer. Spanska narkotikasyndikat, som är mellanhand för kartellerna i Colombia och distribuerar kokain och hasch i Europa, gömmer sig bakom fyra Liechtensteinregistrerade stiftelser. Regeringsmedlemmen Klaus Tschüscher skyndade sig i Vaduz ut med försäkran: »Liechtenstein känner ingen pardon med penningtvättare.«

Men, kunde då en tillrest reporter invända, vem vill i framtiden gömma pengar på en plats där hemligheten avslöjas?

– Det är något udda i det här, genmäler Werner Ospelt retoriskt och fortsätter:

– Alla bekänner sig till truismen, att konkurrens är bra. Konkurrens är bra i näringslivet, inom undervisningen, i tele­kommunikationer och överallt. Varför skulle då inte konkurrens inom Europas skatteväsende vara gagneligt? Alla måste inte ha samma skattesystem. (Jo, det betalas skatt i Leichtenstein. Servitrisen på Brasserie på huvudstråket Städtle betalar sex procent skatt på sin lön. Högsta skatteuttag för en mångmiljardär är 18 procent.)

Men faktum kvarstår: som skatteparadis står Liechtenstein med brallorna nere. Det är signifikativt att Tysklands finansminister Peer Steinbrück vid ett möte mellan EU:s 27 finansministrar i veckan föreslog att man gemensamt slår till med hårdare regler mot skatteparadisen.

– Deras låga skatter och deras sekretess ger incitament till skattesmitning, sa han. I skottgluggen finns Schweiz, Monaco, Andorra och naturligtvis Liechtenstein. Alla finansministrar utom Österrikes, Luxemburgs och Belgiens är införstådda.

Werner Ospelts kommentar: »Det är typiskt för tyskarna. De ger sig på de minsta.«

Den tyska offensiven kom inte som blixt från en klar himmel. En tidigare tysk finansminister hade redan för flera år sedan beskrivit Liechtenstein som »masken i Europas äpple«.

Liechtensteins akut trängda läge beror på en fyrtiotvåårig figur vid namn Heinrich Kieber. Ingen i furstendömet säger sig längre känna, ha gått i skola, spelat fotboll eller tagit en öl med denne Kieber.  Jo, förresten, furstens vinhandlare, Marco Müssner.

– Jag kommer ihåg Kieber. Alla känner alla i vårt lilla land. Men det enda jag minns av honom är hur kortväxt han var.

Kieber var till för några år sedan en av tusen anställda i den av fursten ägda banken, LGT. Denna opererar från en modern marmorbunker vid Herrengasse, belägen under furstens 1400-talsslott på en klippa ovan staden. Stämningen på banken var i början av veckan nervös. Civilklädda vakter försökte hindra att byggnaden fotograferades.

Kieber var son till furstens hovfotograf. Mamman var spanjorska. Det hyschades ner när Kieber tidigare utsatt fursten för utpressning. Men han dömdes 2003 till fyra års fängelse.

Åter på fri fot tog Kieber kontakt med utländska finansministrar och underrättelsetjänster. Han erbjöd uppgifter om Liechtensteins alla kontoinnehavare.

I debatten har frågan om det etiska i att en stat tar emot och betalar för stulna dokument, hamnat i skymundan. Men kronprins Alois, som är landets verkställande kraft, talade om »tyskarnas kriminella energi«.

I ett huj var Kieber mångmiljonär. Tyska underrättelsetjänsten bistod honom med en ny identitet. Han försvann.

– Det anses att han nu finns i Australien, säger Charlotte van Eck, Sveriges honorärkonsul i Vaduz. Andra menar att han gömmer sig hos mamma i Spanien.

För alla i Liechtenstein är han nationens paria. Han benämns »förrädare«.

Werner Ospelt är en av de få som tar situationen med större lugn.

– Det är en missuppfattning att Liechtenstein står och faller med sitt bankväsende, säger han.

Ospelt har en poäng. Furstendömet är litet. Fokus utsände kollade. Från rikets sydspets tar det 18 minuter att med bil köra till dess nordligaste punkt. Det är 24 kilometer och på vägen kör man igenom huvudstaden. Från Schweiz och gränsfloden Rhen i väster till Österrike i öster är det tolv kilometer.

Bilisten ser vad Ospelt påpekat: Liechtenstein är mera ett Silicon Valley än ett idylliskt tramsrike i en Leharoperett. På Liechtensteins 160 kvadratkilometer ligger de moderna industriladorna tätt. Det som för hundra år sedan var ett fattigt bondesamhälle utstrålar en charmlös välmåga – och bönderna är nu så få att de och deras kossor k-märks.

– Vi har en befolkning om 35 000 människor. Av dessa arbetar 30 000. Det är en högre proportion än nästan något annat land på jorden. Vi är flitiga. Vårt rike är inte som Monaco präglat av glamour, glitter och promiskuösa prinsessor, säger Werner Ospelt.

Befolkningen, i vilken ingen fattigdom finns, har samma ambitioner som människor i andra länder. De har ingen egen tv att se på, men grannländernas. Det ska om en vecka koras en Miss Liechtenstein. Landets prostituerade finns under rubriken »Erotik« i radannonserna i tidningen Vaterland: »Simone (21) superslank, tar emot kunder (efter kl. 18).«

Liechtenstein har gått genom kriser förr. Det har haft problem med att mera vara en upplyst despoti än en äkta demokrati.

Det lever under hot om att uteslutas ur Europas viktiga organisationer, vilka för medlemskap kräver demokratiskt styre.

Liechtenstein är en restpost i Europas omtumlande historia av påvemakt och Napoleonvälde, räckan av tyska furstendömen och Huset Habsburg. Det uppstod när den österrikiska furstefamiljen Liechtenstein 1719 köpte två gränsande grevskap och slog dem samman under sitt eget familjenamn. Landet erkändes som självständig stat 1806.

Fursten Hans-Adam II – som är miljardär och en av jordens 100 rikaste människor – ställde 2003 krav på att få mera att säga till om än det lilla parlamentet och regeringen.

Furstehuset äger mycket, framför allt banken LGT. Det är storgodsägare i Österrike och äger väldiga palats i Wien. Det råder över en av världens dyrbaraste privata konstsamlingar.

Fursten sa: »Mera makt till mig. Annars flyttar jag hem till Österrike. Jag tar namnet Liechtenstein med mig – och där blir ni kvar med ett rike utan namn.«

Fursten vann den maktkampen. Det är mindre säkert att Liechtenstein vinner matchen mot Europas finansministrar, skattmasar och underrättelseorgan.

Och vad händer när – och om – »förrädaren Kieber« dyker upp i Vaduz igen?

– Han anhålls för sina brott, säger Werner Ospelt.

– Sedan får myndigheterna skydda hans liv mot folkets vrede.

Mer på fokus.se om: Stulna kontoutdrag, fursten Hans-Adam II.