Magdalena Ribbing, etikettsguru

Hon börjar med att deklarera att hon inte tänker låta sig bjudas på någon lunch. Notan tar hon själv, tack så mycket. Takterna sitter i från tiden som politisk reporter, förklarar Magdalena Ribbing. Vänligt men bestämt.

Den välfriserade etikettsgurun månar om sin integritet och hänvisar flera gånger till att ämnen vi talar om är av privat karaktär och därför inte lämpar sig för tryck. Vi befinner oss mitt i den så kallade Stockholmssmeten på restaurang Sturehof.

Det sorlas i lunchrusningen och Magdalena Ribbing sitter med ryggen mot väggen, med full koll på sin omgivning.

– Där är en kille som reser sig upp när damen kommer tillbaka till bordet, noterar hon med en kort nick bort i lokalen.

Hon vill inte lägga någon värdering i handlingen, det är bara en iakttagelse, påpekar hon. Etikett handlar om hyfs och stil, ett ramverk för hur man umgås med andra människor, förklarar hon sedan, men vill inte kalla det för ett regelverk, »det låter så tråkigt«. Hon började på Dagens Nyheter 1970 och var tidningen trogen i exakt 30 års tid.

Första boken handlade om en stor passion, smycken. Närmast motvilligt skrev hon på uppmaning sedan en bok om etikett, som till hennes stora förvåning blev en dundersuccé. Men hennes nya gebit var inte helt uppskattat av dåvarande chefredaktör Christina Jutterström.

– Hon förbjöd mig att vara med i olika sammanhang och debattera etikett samtidigt som jag var politisk reporter på DN. Tyckte inte att man skulle hålla på och tramsa, det var hennes policy.

Magdalena Ribbing tillhör adelssläkten Ribbing. Hon beskriver sina föräldrar som unga och lättsamma. De fyra döttrarna fick tidigt lära sig vikten av att kunna föra sig. Ibland lade föräldrarna ut häftstift på bordskanten för att förhindra barn­armbågar på bordet, berättar hon och är noga med att påpeka att det gjordes med glimten i ögat.

Sedan hon slutade sin fasta anställning på DN har hon fortsatt jobba hemifrån, främst med att skriva böcker men också med frågelådan på tidningens hemsida. Svenska folket tycks törsta efter förhållningsregler kring hur man bemöter plumpa kommentarer, hanterar sin sura svärmor och utbringar en korrekt skål. Hon är van att bli ifrågasatt och häcklad, inte minst i bloggosfären, av kritiker som anser att etikett är förlegat.

– Jag tror att de som går till rena personangrepp är osäkra på sig själva. Personligen så struntar jag fullständigt i om folk stoppar kniven i munnen eller inte, men med tanke på att jag får i snitt 500 frågor i månaden så finns det uppenbarligen ett visst intresse för etikett, säger Magdalena Ribbing.

Minst lika många tycks älska hennes kloka råd, levererade med vass tunga. Nyligen väckte hon stor uppståndelse då hon på en provokativ fråga från en man som undrade varför kvinnor tog illa upp när han stirrade i deras urringning svarade att kvinnor bär urringat för att de är så varma om brösten. Ironin gick inte fram till alla och det blev läsarstorm.

För en trogen läsare av hennes etikettsspalt kan det tyckas som om hon har blivit mer och mer bitsk i tonen.

– Nej, jag har alltid varit lite bitsk. Kanske har jag bara låtit mer av min egen personlighet komma fram med åren, säger hon själv.

Omtanke, hänsyn och vänlighet är ord som hon återkommer till gång på gång. Eller snarare den förfärande bristen på nämnda dygder i dagens Sverige. Magdalena Ribbing tycker att självupptagenheten har ökat. Människor ser inte att de är en del i en gemenskap, en länk i ett större sammanhang, oavsett vilka kretsar de umgås i.

– Föräldrar vågar inte uppfostra sina barn. Vem vet, barnen kanske kan bli ledsna om man ber dem resa sig upp för gamla farmor?, säger hon med sin patenterade syrlighet.

Hon fortsätter utveckla sin teori, som går ut på att den stora moderna självupptagenheten är en protest mot kollektivismen och den gruppmentalitet som fanns under sekler då människorna gick samman för att skapa bättre levnadsvillkor. Strävan efter det individualistiska är en motreaktion, tror Magdalena Ribbing.

En adlig dam som besvarar etikettsfrågor och nästan nostalgiskt talar om ett svunnet artighetsideal har vant sig vid att anklagas för att vara en överklasskärring. Men Magdalena Ribbing står fast vid att begreppet överklass är irrelevant i dag.

– De som sitter på Stureplan tycker att de är överklass när de sprutar champagne, visar hur mycket pengar de tjänar och lägger upp sina urringningar på bardisken. För mig är sådant beteende så långt ifrån överklass som det bara går.

Hur skulle du definiera överklass?

– Om jag nödvändigtvis måste försöka mig på en definition så skulle jag säga att det överhuvudtaget inte har med pengar att göra, snarare med artighet, hövlighet och att vara trygg i sig själv.

Men också ett etikettsorakel kan ibland ha lust att skippa artigheten, även om det förstås vore otänkbart. Som den gången följande dialog utspelade sig med en för henne okänd kvinna bland tomaterna på Prisextra:

– Du är Magdalena Ribbing.

– Ja.

– Kan du tala om för mig var majonnäsen står?