Trubbigt vapen

»Vi tar fajten«, skanderade ropen från tusentals stridslystna förskollärare, lapplisor och vårdbiträden våren 2003. Allt var förberett in i minsta detalj. Pr-arbetet var fläckfritt. Medierna förmedlade bilden av de skamligt lågt betalda kvinnorna inom Kommunal. Och småbarnsföräldrar som fick ännu svårare att få ihop livspusslet, stödde ändå strejken. Själva uttrycket »vi tar fajten«, stort textat på de röda jackorna, blev så framgångsrikt att Kommunal registrerade det som varumärke vilket dock inte hindrade både kristdemokraterna och centerpartiets ungdomsförbund att försöka sno det i senare politiska kampanjer.

Men ekonomiskt blev fajten inte lika framgångsrik. Efter fem veckors strejk undertecknades ett avtal som bara gav marginellt mer än vad arbetsgivarsidan sagt ja till innan strejken bröt ut. Christer Thörnqvist är strejkforskare vid institutionen för arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet.

– Jag kan än i dag inte förstå hur det kunde sluta så abrupt. Kommunal hade ju gjort allting rätt fram till dess. Kampviljan var på topp och medierna rapporterade varje dag.

I måndags gick 3 500 sjuksköterskor ut i strejk runt om i Sverige. Och Vårdförbundet har samma tuffa utgångsläge som Kommunal hade 2003. Till skillnad från de stora exportföretagen som förlorar miljoner varje dag som en strejk pågår är det nämligen tvärtom för de offentliga arbetsgivarna. Exakt hur mycket löner Sveriges kommuner slapp betala ut under strejken för fem år sedan är det ingen som räknat ut, men det handlar om mycket pengar, konstaterar Christer Thörnqvist.

– Det här är en helt avgörande skillnad mellan strejker inom produktionsindustrin och inom vård och omsorg. I stället för att vålla skada för arbetsgivaren måste man väcka en opinion som till slut gör det politiskt omöjligt att stå emot kraven.

Men det är ett tryck som kan svida nog så mycket som produktionsbortfall, enligt Staffan Löwenborg, förhandlingschef på Sveriges Kommuner och Landsting.

– Arbetsgivarna spar visserligen pengar men skattebetalarna förlorar samtidigt välfärd som de förväntar sig och som de har betalt för.

Det finns också en stor skillnad mellan Kommunals strejk 2003 och den som nu pågår. Då var det bland annat förskolelärare och parkeringsvakter som strejkade, nu handlar det om sjuksköterskor.

Det förändrar den ekonomiska kalkylen för arbetsgivarsidan. Barnen gick inte dubbelt så länge på dagis efter att strejken var över, men operationer som nu ställs in måste ju ändå genomföras senare. Förutsättningarna för en lyckad fajt borde alltså vara bättre den här gången.

Mer ur reportaget: Lönkampen. 

Mer på fokus.se: Anna-Karin Eklund om vårdstrejken.