När Sverige slog Nazityskland

Lördagen den 19 september 1942 hällregnade det över Skåne. Med den kraftiga vinden kom regnet mer från sidorna än uppifrån. Så för Sveriges fotbollslandslag fick det räcka med en timmes uppvärmning på Malmö idrottsplats. Efter frukost på hotell Temperance inne i Malmö gick bussen till Bulltofta flygplats, där flygaren greve Carl Gustaf von Rosen väntade med landslagets inhyrda plan.

Något försenat lyfte planet vid elvatiden och mindre än halvtimmen senare, när von Rosen styrde in över Danmark, omringades det av tyska stridsplan för eskort till Tempelhof i Berlin. Resan kändes långtifrån trygg, men i efterhand ville spelarna sällan tala om rädslan. När uttagningen var gjord ville alla spela. Resan var ett äventyr, spelarna var unga och utomlands för första gången.

På lördagsmorgonen hade de hört på radionyheterna att engelskt flyg hade korsat Skåne vid upprepade tillfällen under fredagskvällen och natten. Senare på lördagen framkom att de engelska planen hade minerat Öresund och Östersjön.

Spelarna hade funderat på säkerheten och fått veta av ledarna att det var »ok«. Det gick ett rykte bland dem att statsminister Per Albin Hansson hade gett klartecken efter att ha talat med Churchill. Om det var sant visste de inte. Men de visste att Fotbollförbundets ordförande Elof Ericsson tillhörde statsministerns vänkrets, och att båda månade om laget. Det stärkte spelarnas självförtroende.

Elof Ericsson var inte med. Han var hemma eftersom det var kommunalval den 20 september. Ericsson hade som andra män med makt vid den här tiden flera stora uppdrag: politiker, nationell fotbollsledare, ägare och chef för Åtvidabergs Industrier AB, som senare skulle bli Facit.

Spelarna såg att även överledare Ceve Linde saknades i planet. De hade inte fått någon förklaring och visste inte att tyskarna dagen innan hade avslagit en ansökan om inresevisum på grund av hans inställning till Tyskland, närhet till antinazisten Torgny Segerstedt och hans journalistiska verksamhet. Förbundet hade beslutat att tysta ner saken och kalla in vice ordförande Hilding Hagberg.

I september 1942 hade den tyska krigsoffensiven i öster pågått i ett år. Även om Tyskland fortfarande stod på topp kunde svenskarna nu läsa om Stalingrad, koncentrationsläger, nazisternas ökade tryck mot sin egen befolkning och ekonomiska problem. Om inte detta var tillräckliga skäl för att stoppa landskampen borde väl visumavslaget ha varit det?

Men inte vid något tillfälle funderade Fotbollförbundet på att ställa in landskampen. Att tyska undersåtar som Ungern, Bulgarien och Rumänien spelade fotboll mot Tyskland kan man förstå. Men varför tilläts Sveriges 15 bästa spelare riskera livet för en landskamp i ett plan över osäkra Östersjön mitt under kriget? Varför tillät fotbollens ledning och Sveriges regering att landslaget hjälpte den krigförande tyska regimen att arrangera ett högklassigt nazistiskt skådespel inför fulla läktare och miljoner framför radioapparaterna?

Svaren skiftar. För de unga spelarna i von Rosens plan handlade Berlin uteslutande om fotboll. För Fotbollförbundet handlade det till lika delar om politik, behov av att foga sig och tradition – svensk och tysk fotboll hade gått hand i hand sedan landskamperna föddes och var nu bäst i världen. De som styrde svensk fotboll 1942 gjorde gemensam sak med spelarna och uttryckte skälen under en paroll: Fotbollen kommer i första hand.

I maj 1942 hedrades tysken Karl Ferdinand Ritter von Halt med en rad svenska idrottsutmärkelser i Riksidrottsförbundets lokaler på den lilla ön Strömsborg mellan Tegelbacken och Gamla stan i Stockholm. Ritter von Halt var ledamot av Olympiska kommittén, ordförande för de olympiska vinterspel som planerades till 1944, direktör vid Deutsche Bank, nationalsocialist och SS-man. Framför allt hjälpte han sportsminister Hans von Tschammer und Osten att förverkliga nazisternas mål om obligatorisk idrott för alla tyska ungdomar.

En av Ritters nära vänner i Sverige var Svenska arbetsgivarföreningens ordförande Sigfrid Edström, världskändis som styrt Asea och svensk idrott sedan seklets början. Sommaren 1942 var han ordförande i internationella friidrottsförbundet och Internationella olympiska kommittén. Trots starka engelska protester gjorde Edström sin tyske vän till ordförande i Internationella friidrottsförbundets Europakommission. Edström brukade förklara sina tyska band med att det som var bra för Asea var bra för Västerås och Sverige. Han såg likadant på idrotten. Närheten till Tyskland grundades på överklassens gränslösa nätverk, som var tydligt under den tidiga idrottsrörelsen och därmed en väsentlig grund för landskampen i Berlin.

Sveriges politiska situation 1942 var helt och hållet knuten till världskriget. Statsminister Per Albin Hansson hade tidigare under året varnat för tyskt anfall. När risken för en tysk invasion sedan tonades ned höjdes i stället tonläget mot svensk press, som anklagades för brott mot neutralitetsbegreppet när Tysklands ockupation av Norge och offensiven i öster kritiserades. Med det tryck Sverige levde under blev landskampen en del av politiken. Det gällde att inte störa relationen till den tyska stormakten och att hålla Sverige utanför kriget. En fotbollsmatch fick inte riskera freden. Det finns inga uppgifter som visar att Per Albin skulle ha beordrat landslagets resa, det behövdes inte, resan var väl förankrad i idrottskretsar.

Hårt pressad kunde Fotbollförbundets ordförande Elof Ericsson konkretisera sig i ett slags praxis. Världens löparstjärna Gunder Hägg hade sprungit i Berlin 1941, samtidigt som Dramaten gästspelat med August Strindbergs »Gustaf Vasa«. Om svensk friidrott och finkultur kunde visade sig i Tyskland måste fotbollen också kunna göra det. Det blev ingen omfattande offentlig diskussion om bojkott.

När Carl von Rosen hade landat på Tempelhof utanför Berlin tvingades spelarna hukande ta sig ut ur planet och springa mot ankomsthallen, där de togs emot av Karl Ritter von Halt. Ett dygn senare klev de in på den hypermoderna Olympiastadion från 1936. På läktarna väntade 90 000 åskådare, den största publik ett svenskt lag någonsin sett. De flesta var män och soldater på permission, för många soldater blev detta den sista fotbollslandskamp de såg.

Sverige och Tyskland mitt emot varandra på Olympiastadions gröna mittplan, ett stenkast från nazisternas högkvarter och Tysklands krigsledning. Gult och blått, svart och vitt. Några banderoller på läktarna. Tyska fanor. De tyska spelarna med utsträckta armar mot en klar himmel. Danske domaren Waldemar Laursen mellan lagen. Han måste ha vetat vad han gjorde när han lyfte armen i nazihälsning. Kanske var han tvingad. Den svenske målvakten Sven Bergquist rörde inte en min. Vid hans sida orutinerade Börje Leander följd av Harry Persson och Arvid Emanuelsson. Sedan de starka offensiva halvbackarna och kedjan för sig. Gunnar Gren, Gunnar Nordahl, Mulle Holmqvist. Längst ut Henry Garvis Carlsson.

Svenskarna spelade smart och effektivt hela matchen. Med blixtsnabba förflyttningar från eget till tyskt straffområde visade de motståndarna och publiken modern fotboll. Sverige var vid den här tiden bäst i en svårt sargad värld. Allt fungerade. En fantastisk målvakt, ett makalöst försvararbete och effektivt anfallsspel. Laget var en enhet med lagdelar som stöttade varandra. Första segern sedan 1911 på tysk mark. Trettio års väntan var över. 3–2 till Sverige. Den tyska publiken skämtade om att Sverige vann för att spelarna hade bättre tillgång till kött.

Men det blev diskussion efter landskampen. Stockholms Chaufförers Idrottsklubb och Torsten Tegnér ville klandra Riksidrottsförbundet för att ha böjt sig inför avvisningen av Ceve Linde. Föreningen krävde skärpta riktlinjer vid internationellt idrottsutbyte:

»[…] att inte idrottsutbyte får ske med ett land där ej ett fritt sådant kan äga rum oberoende av person och åsikter.«

Så långt orkade inte svensk idrott gå. Men en politisk följd fick landskampen. Idrotten och utrikesdepartementet skulle samarbeta i framtiden. Diskussionen i Riksidrottsförbundet hade förmodligen blivit mindre stillsam om Sverige förlorat i Berlin. Politiker och idrottsrörelsen hade spelarna att tacka, som inte ville vika ner sig eller förlora.

Några fler landskamper med samma politiska sprängkraft som den i Berlin 1942 har det inte blivit sedan dess. Men med silvret i hemma-VM 1958 övergavs den svenska folkhemsdrömmen om fotbollsspelare som eviga amatörer, och svenska proffs som spelade mot betalning i Italien och Spanien tilläts återvända hem. VM-semifinalen innebar att Sverige för första gången spelade mot Västtyskland. Första landskampen mot Östtyskland spelades först i slutet av april 1966.

Under det politiskt turbulenta sextiotalet misslyckades svensk landslagsfotboll medan till exempel den västtyska erövrade världen. Finalen mot England på Wembley 1966 visade att Västtyskland var en stormakt på alla områden, bara 20 år efter kriget. 1974 manifesterades tysk fotbolls snabba uppbyggnad och framgång med världsmästartiteln på hemmaplan.

Med politiska omsvängningar och ungdomskulturens genombrott vågade en del spelare ta politisk ställning, vilket oftast betydde att de kungjorde att de röstade vänster. Men Sveriges landslag har aldrig haft några politiska profiler och än mind­re upplevt ideologiska kontroverser.

Inför VM-turneringen 1978 i militärdiktaturens Argentina fördes diskussioner i media om huruvida det var lämpligt att Sverige deltog, men utan att tonen var så tillspetsad som nu inför Kina-OS. Till exempel tyckte landslagets målvakt Ronnie Hellström att fel regim styrde i Argentina, men han ansåg ändå att Sverige skulle spela. Han ville inte blanda fotboll och politik.

Med samma argument , och i sken av att fotbollen håller sig neutral, har Uefa och Fifa i årtionden kryssat mellan länder och ideologier i öst och väst: Fotbollen kommer i första hand. Däremot har diskussionen om konsekvenserna av denna inställning i stort sett uteblivit. Har eller har inte fotbollen med sin paroll och inställning hjälpt till att konservera politiska system? Kan fotbollen verkligen vara neutral och stå över politik?

I globaliseringens starka medvind verkar idrottens överorganisationer ha blivit mer offensiva. Den internationella olympiska rörelsen vågade förlägga OS 2008 till Kina. Och beslutet att låta Sydafrika arrangera fotbolls-VM 2010 kan uppfattas som solidaritet med en fattig världsdel, som producerar den ena fotbollsstjärnan efter den andra. Argumentationen går ut på att det inte är mer än rättvist att Afrika får vara med som arrangör.

Samtidigt finns det frågetecken kring Sydafrikas utveckling, politiska stabilitet och kapacitet vad gäller säkerhetsarrangemangen. Många skulle vilja veta varför Sydafrika håller president Robert Mugabe i Zimbabwe om ryggen. Valet av Sydafrika kan ses som en chansning av Fifa. I andra vågskålen ligger sommarens EM i Schweiz/Österrike, som är helt okontroversiellt.

Oavsett vilka länder som möts på Ernst Happel Stadion i Wien om en månad, kommer EM-finalen att spegla vår samtid lika tydligt som Berlinmatchen speglade världen 1942. Att fotbollen 2008 är och vill vara en del av globaliseringen och en multikulturell utveckling visar förmågan att anpassa sig till härskande internationella politiska system och mål. Fotbollen går hand i hand med den politiska utvecklingen, är snar till anpassning och tar politiska hänsyn för att få spela och växa.

Mer ur reportaget: Lars Lagerbäck – Den ofrivilige elitisten.