Ondskans mediala ansikte

Englamordet i Stjärnsund, barnamorden i Arboga, Rödebyrättegången, Kungsholmenmålet och nu senast skräckpappan i Österrikiska Amstetten. Våren 2008 har kriminaljournalisterna fått jobba hårt. Dramatiska löpsedlar har avlöst varandra.

I Sverige begås varje år ungefär hundra mord, dråp eller misshandelsfall med dödlig utgång. Det är en siffra som varit i det närmaste konstant de senaste decennierna. Under samma period har medierapporteringen ökat kraftigt.

Kriminaljournalistik har blivit mer accepterad i alla mediekanaler och är en del av den vanliga samhällsbevakningen för redaktionerna.

För ett antal år sedan tog till exempel Sveriges Television och Sveriges Radio sällan upp enskilda fall, men nu tillhör det den dagliga rapporteringen.

Det är olyckligt, säger Ester Pollack, medieforskare vid Stockholms universitet.

– Rädslan för brott kan få större effekt än brotten i sig, säger hon.

En finsk vetenskaplig studie visar att ju mer intensivt en person konsumerar journalistik om brott, desto mer otrygg och rädd känner sig den personen.

Jerzy Sarnecki är professor i kriminologi vid Stockholms universitet. Han tycker att kriminaljournalistiken håller alldeles för låg kvalitet.

– Man ser en skriande brist på kunskap, det är ofta fråga om mycket lösa uppfattningar och politiserade åsikter som bygger på att man inte begriper vad det handlar om.

Enligt Sarnecki hotas rättssäkerheten när suget efter mer rapportering gör att förundersökningar läcker ut och vittnen pumpas på sina berättelser. Han anser att journalistiken blivit alltmer intresserad av själva händelseförloppet, inte av varför det hänt.

Den ökade bevakningen av kriminalfall kan också påverka politiken, säger Sarnecki och tar sommaren 2005 som exempel. De många fängelserymningarna ledde då till att oppositionen krävde justitieminister Thomas Bodströms avgång och ministern svarade med att lova nya rymningssäkra superfängelser.

–Sådana där spontana reaktioner på uppseendeväckande händelser motarbetar alla försök till en långsiktig kriminalpolitik, säger Jerzy Sarnecki.

– Men det är inte bara politikerna som är populister, det är journalisterna också.

Han menar att gränsen mellan verklighet och fiktion allt oftare suddas ut.

Han får medhåll av den erfarne kriminalreportern Anders Fallenius på Expressen.

– Allting vävs ihop med varandra, verklighet blandas med underhållning, ibland frågar man sig om det är samma sak, säger han.

Fallenius gillar inte den utvecklingen, inte heller hur offerjournalistik tar allt större plats. Han vill flytta fokus från offer till gärningsman.

Men vad är det som gör just kriminaljournalistiken så populär hos medieföretag och mediekonsumenter? Ester Pollack har en teori.

– Brott och brottslighet platsar bra i den journalistiska utveckling som handlar om dramatisering, personifiering och stark marknadskonkurrens. Dessutom finns det inget kallt krig längre, ingen järnridå. De stora motsättningarna i dag är svåra att förstå sig på, men i kriminaljournalistiken är det enkelt att ge onds-kan ett ansikte.