Malena Ernman, operasångare

Varför tror du att just du lyckats ta dig från det kulturella finrummet till att bli folkkär?

– Jag har helt enkelt haft turen att bli inbjuden till sådana sammanhang. Det ligger inget medvetet arbete bakom från min sida. När jag sjöng i »Staden« 1998 så var det en hel del akrobatiska inslag i framträdandet, och det tror jag folk har kommit ihåg. Min bakgrund som jazzsångerska bidrar säkert också. Sedan är det väl så att någon kanske måste ta över efter Loa Falkman.

På vilket sätt är Loa Falkman en stor inspirationskälla?

– Han sjunger genom teater, han uttrycker musiken genom skådespeleri och rörelse. Och så har han humor och självdistans. Sedan är han ju så stilig också! Min bror heter Carl-Johan och nu förstår jag ju hur min mamma tänkte.

Har du som målsättning att göra opera-konsten mer folkhemsanpassad?

– Nja, det blir kanske svårt. Men jag vill visa att operasångare är som folk är mest. Vi är liksom inte stora fettberg som går runt i stora sjalar och är konstiga.

Är du rädd att bli för folklig och därmed tappa trovärdighet som seriös operasångare?

– Egentligen inte. Jag jobbar ju mycket utomlands och där är det mer seriösa sammanhang. Där är jag bara barocksångerska och får vara i fred från allt annat. Jag älskar att få leva ut olika sidor, att leka och få betalt för det.

Vilka är reaktionerna från kollegor och övriga operavärlden?

– Det är ganska blandat. Även om det mest är positivt så finns det väl vissa som tycker att jag borde koncentrera mig helt på operan. Inom operavärlden är det viktigt att inte prata skit och nedvärdera det man gör i medierna. Jag försöker alltid framhålla mina duktiga kollegor, Sverige har många stora sångare.

Vad tycker du om det svenska kulturklimatet?

– Jag tycker inte om det kulturklimat vi har i Sverige i dag. Allt ska vara lättillgängligt, inget får vara krångligt eller svårt. Svenska ungdomar uppmanas att söka till »Idol« för att bli kända och tror sedan att karriären är fixad. Sen blir de jätteförvånade när det visar sig vara svårare än så. Många förstår nog inte hur mycket extremt hårt arbete som ligger bakom det vi gör, flera timmars tragglande om dagen, hela livet. Men i Sverige finns en utbredd uppfattning att opera och klassisk musik är något nästan pinsamt och skrytigt. Då är USA och andra länder mycket bättre på att uppskatta det vi gör, vilket också förklarar varför så många svenska musiker åker utomlands för att jobba.

Hur känslig är du för kritik?

– Väldigt känslig. Jag är jättedålig på att ta kritik och har lärt mig att det bästa sättet att hantera det på är att inte ta del av kritiken överhuvudtaget.

Vad tycker du om den gängse bilden av dig som blond och vältränad som målas upp i medierna?

– Den kan inte vara bättre! Från att ha varit en småknubbig unge med tandställning som småmobbats för att jag spelade fiol, till det här. Men alla ska veta att det ligger hård träning och mycket arbete bakom.

Du har sagt att Anne Sofie von Otter är din husgud – vilken är din relation till Cecilia Bartoli som också uppmärksammats för sin avancerade koloraturteknik?

– Som person är hon rolig och generös. Och hon är precis lika nervös som jag är innan en föreställning. Det är lite lustigt att man bara blir mer och mer nervös med åren.

Operan har den senaste tiden försökt locka ny publik genom allehanda singel- och homo-kvällar. Tror du att kidsen kommer hitta till »Askungen«?

– Opera är ju opera, men jag tror nog att »Askungen« kan locka en yngre publik, det är en kul föreställning. Barn kan absolut gå och se den.

Detta har hänt

Världsstjärnan och mezzosopranen Malena Ernman har fått strålande recensioner för sin titelroll i »Askungen« på Kungliga Operan i Stockholm. För tillfället syns hon överallt: från idrottsgalan och talkshower i tv till duettsång med schlagerstjärnan Charlotte Perrelli på nationaldagen. Hon slog igenom 1998 och har sedan dess tagit plats både i kulturens finrum och i de folkliga salongerna.