Kommunerna får ta smällen

Gully Sedvall och Kurt Arnsteg äter lunch på Ekhagen. Det är ett nybyggt och modernt äldreboende, vackert beläget i Gnesta, vid konungarnas gamla eriksgata genom Sverige. I dag serveras lantbiff med sås, potatis och grönsaker. Allt tillagat på plats. Matsalen är full av människor – ett trettiotal boende och nästan lika många i personalen.

– Vi har bestämda platser i matsalen. För dem som hittar vill säga, säger Gully Sedvall.

Till skillnad från henne är många på Ekhagen dementa. En effekt av att allt fler äldre människor vill bo kvar hemma så länge som möjligt. De behöver därmed också mer hjälp när de väl kommer till ålderdomshem. Det betyder mer personal och mer kommunala pengar.

Kurt Arnsteg har bott här i två år.

– Det är toppen. Här finns det dusch på varje rum, det är rymligt och trevligt. Det är ofta fester och orkestrar kommer hit och spelar.

Sånt kostar. Just äldrevården är kommunernas enskilt största utgift och en måttstock på hur den svenska välfärden fungerar. Det är här nedskärningar blir som mest kännbara. Men också mest nödvändiga om politikerna vill sänka utgifterna.

En mil ifrån Ekhagen ligger kommunhuset, »Elektron« står det på en något nedgången, men säkert påkostad, gammal skylt som sitter över ingången.

Självaste Harry Martinson, nationalskald och nobelpristagare i litteratur, gav huset sitt namn en gång i tiden. I dag samsas kommunfullmäktiges 31 ledamöter här med den lokala biografen.

De senaste åren har politikerna i Gnesta haft ett angenämt problem: Hur ska det ekonomiska överskottet fördelas? Skattesänkningar eller ökade utgifter? Så har det sett ut i de flesta av landets 290 kommuner de senaste åren. Förra året hade de ett samlat överskott på 22 miljarder.

Men det är slut med det nu. Den finansiella oron och en avmattning på arbetsmarknaden har redan påverkat kommunerna. Resultatet för 2007 var utomordentligt på pappret – men i verkligheten var det ett oroväckande trendbrott.

Räknar man bort försäljningar av kommunala bolag och andra tillfälliga inkomster, så var kommunernas överskott mindre än hälften av vad statistiken visar, 9,5 miljarder kronor. Det är en nedgång från året innan med 2,8 miljarder kronor.

– Kärvare tider kommer, och det snart. Man kan inte ha mer välfärd än pengarna räcker till, säger Maj-Lis Åkerlund, sektionschef för avdelningen för ekonomi och styrning på Sveriges Kommuner och Landsting, SKL.

För Gnesta är framtiden redan här. Redan förra året, 2007, hamnade budgeten på minus. Gnesta har nu tre år på sig att återställa resultatet, enligt det balanskrav som regeringen införde efter kommunkrisen på 1990-talet.

Kommunalrådet Henric Sörblad sitter därför med en åtgärdsplan i sitt knä.

– Vi måste bli tuffare och fatta långsiktiga beslut, även om de är obekväma och innebär att man måste försvara sig på Konsum, säger han.

Varenda krona ska vändas på och alla nyanställningar övervägas noga.

Nu är fler kommuner på väg att följa Gnesta in i nedgången. När arbetslösheten ökar slår det hårt mot kommunerna. Dels därför att när många hoppat av a-kassan blir det kommunerna som får försörja arbetslösa, via socialbidrag. Och dels därför att mer än två tredjedelar av deras inkomster kommer via inkomstskatt. För varje arbetad timme som försvinner förlorar kommunerna pengar.

Kommunernas andra inkomstkälla, statsbidragen, blir därmed viktigare för att klara ekonomin. Men samtidigt som sysselsättningen mattas av har regeringen aviserat en frysning av bidragsnivån.

Kommunerna får i så fall lika mycket pengar från staten 2009 och 2010 som de får i år. Det innebär i praktiken ett minskat statsbidrag. Med dagens rekordhöga inflationstakt runt fyra procent förlorar bidragen flera miljarder i värde.

Enligt regeringen ska frysningen vägas upp av den nya kommunala avgiften som ersatte fastighetsavgiften vid årsskiftet. Med nästa års småhustaxering blir det mer pengar till kommunerna.

Uppräkningen väntas emellertid bli ojämnt fördelad. Kommuner som har gott om värdestigande fritidshus får mer. Kommuner med flerbostadshus och en svagare bostadsmarknad får mindre.

En kommun som Gnesta, där många stockholmare har sommarhus, klarar sig därför ganska bra. Värre blir effekterna exempelvis för de miljonprogramtäta kommunerna utanför storstäderna.

De ekonomiska svårigheterna kommer olägligt för kommunerna. Efter årtionden av diskussion – från jätteproppen Orvar till Pär Nuders köttberg – ska 40-talisterna nu lämna arbetsmarknaden. Det innebär ökade pensionsutgifter, vilket många kommuner inte har lagt undan pengar för. Redan i dag är pensionsskulderna stora, efter att ha samlats på hög i flera decennier.

Men 40-talisternas uttåg från arbetsmarknaden är framför allt en demografisk utmaning för kommunerna. Den kräver omställningar när  färre personer ska försörja allt fler.

En åldrad befolkning behöver mer offentlig service. Och den senaste tidens höga tillväxt har även fört med sig större krav på ökad kvalitet inom vård och omsorg. Medborgarna vill helt enkelt ha mer från kommunerna, trots att ekonomin blir sämre. En svår ekvation för ett kommunalråd. Det medger Henric Sörblad, när han sitter på sitt rum i Elektron.

För att göra landningen så mjuk som möjligt krävs en ekonomisk buffert. Men få kommuner har lagt undan tillräckligt. Av fjolårets överskott på 22 miljarder kronor gick fyra miljarder till finansiellt sparande.  Det räcker inte, enligt Maj-Lis Åkerlund.

– Kommunerna borde ha sparat mer, även om de blivit bättre på senare år. Men kommunerna är mer kunniga och står bättre rustade nu än vid krisen på 90-talet, säger hon.

Mer ur reportaget: Nu kommer lågkonjunkturen, av Tobias Hammar och Claes Lönegård