Dummare än tåget

På fotografier av finansminister Anders Borg i sina tjänstelokaler på finansdepartementet skymtar ibland snett bakom hans axel ett stort porträtt av en bister man med blick av stål. Det är Johan August Gripenstedt, Sveriges störste finansminister någonsin och mannen som sannolikt mer än någon annan gjorde vårt land rikt. J.A.G. (som han gärna blygsamt förkortade sitt namn) genomförde på bara femton år i mitten av 1800-talet nästan alla de stora liberala reformerna som satte fart på svensk ekonomi. Nu spökar den gamle Gripenstedt åter i svensk samhällsdebatt. Det handlar om järnvägar.

Finansminister Anders Borg översköljs i dagarna av krav på att Sverige borde bygga snabbspår mellan våra tre storstadsområden, Stockholm, Göteborg och Malmö/Köpenhamn, ett projekt som storslaget kallas Europakorridoren.

Snabbtågen på Kontinenten och i Japan svischar ju fram i över 300 kilometer i timmen medan svenska X2000 tuffar på i makliga 180 kilometer i timmen. Stockholm–Malmö går på 4 timmar 10 minuter mot 2:40 med »riktigt« snabbtåg. Det är fullt och försenat på SJ. Luften fylls av koldioxidstinna inrikesplan.

Men med nationalekonomens naturliga skepsis mot grandiosa statliga projekt har Anders Borg och hans kollegor sagt nej till nya snabbspår. Minns ni Botniabanans 20 miljarder? Minns ni Hallandsåsen? Spåren må vara häftiga och moderna, men är de lönsamma för staten, eller för samhället?

Hade det varit någon annan typ av transportslag hade det enkla svaret varit: låt marknaden avgöra. Men nu är det spår det handlar om, och spår är monopol.

Visserligen är några av de privata bolagen i branschen nu så desperata att de är beredda att gå in och själva åtminstone delfinansiera spårbyggena. Men svenska staten har hittills sagt nej. En snabbtågsbana är en jätteinvestering, pepprad med tillstånd och krav, att staten i slutändan blir ansvarig, menar man.

Som monopolist måste staten därför göra sin egen kalkyl. Men det går inte att bara räkna på de 2–3 miljoner tågresorna Stockholm–Göteborg–Malmö som sker idag. Hela poängen med snabbtågen är ju att de ska stjäla trafik från bil och flyg och öka den totala trafiken.

Inte heller är det så enkelt att alla lyckade snabbtåg går i tätbefolkade länder mellan jättestäder, jämfört med lilla Sverige som har glest på folk. Spanien, tågkramarnas nya favoritland, är ett av flera länder som nyligen byggt framgångsrika snabbtåg mellan orter i samma härad som Stockholm/Uppsala (Barcelona) och Malmö/Köpenhamn (Madrid).

Till det kommer Statens Järnvägar. SJ har monopol på just den lönsamma triangeln Stockholm–Göteborg–Malmö Det är ingen extrem gissning att fri konkurrens på spåren, där »Ryanrail« köper in sig i snabbspåren på samma villkor som SJ, skulle locka många fler kunder, med lägre priser och fler avgångar.

Det som brukar nämnas som tungan på vågen i beräkningarna är miljön.

Tumregeln är att när tåget tar under tre timmar så försvinner nästan allt flyg. Men inrikesflyget är inte det avgörande, det står i dag bara för en procent av Sveriges koldioxidutsläpp.

Det handlar om godstransporter. Där är vi europeer större miljöbovar än amerikanerna. I USA går åtminstone 40 procent av all godstrafik på spår. I EU är det ynka 9 procent, nästan allt går på lastbil. Skälet är simpelt. Europa har en osannolik härva av spårvidder och regler. Ett godståg i EU går med en snittfart om 18 kilometer i timmen. Sverige är ett av mardrömsländerna, där gods- och persontåg trängs på gamla banor. Lastbilen slår idag ut de långsammare och opålitligare tågtransporterna.

Snabbtågsbanorna skulle i ett slag rensa de gamla banorna från persontrafik. En ny utredning som presenteras på måndag visar på en väldigt ökning i godståg.

Föga förvånande finns dock starka svenska särintressen mot att konkurrera ut inrikesflyget eller att kraftigt minska antalet lastbilar, av till exempel märkena Volvo och Scania.

Utvecklingen går aldrig fullt ut att förutse, och det är där Johan August Gripenstedt kommer in. 1857 stod nämligen den liberala reformatören Gripenstedt på nästan samma punkt som Anders Borg. Sverige var på väg i en ny ekonomisk era och Gripenstedt ansåg att det inte räckte med kanaler och små privata järnvägar. Staten måste satsa. Med massiv upplåning byggdes de stambanor som var så framgångsrika att det är just samma banor som X2000 rullar på än i dag.

Då som nu fanns en dumsnålas sammansvärjning mot de »onödiga« stambanorna. Men Gripenstedt körde över dem.

***

För övrigt är det märkligt att konservativa i USA berömmer vicepresidentkandidaten Sarah Palin för att hennes 17-åriga
dotter Bristol inte gjorde abort. Vems borde beslutet vara?