Knarkkungarna har tagit över

En död man endast iförd underkläder ligger uppallrad mot en vägg. På hans kropp har någon skrivit meddelanden med svart spritpenna. Till tonerna av smäktande mexikansk musik fladdrar bilderna förbi, den ena blodigare än den andra. De varvas med idolbilder på någon av de mäktiga kartellbossarna som nu trappat upp kampen om den mexikanska knarkhandeln.

På Youtube finns de makabra bevisen för det våld som kommit att bli vardag för många mexikaner. Anhängare av de olika klanerna visar stolt upp sina offer i syfte att knäcka motståndarna.

Värst är situationen i landets norra delar, där kokainet passerar på sin väg till USA. Men också i den avgasdimma som ligger som ett lock över 20-miljonersstaden Mexico City gömmer sig de blodiga bevisen för president Felipe Calderóns fruktlösa kamp mot den organiserade brottsligheten.

Polanco är ett välbärgat område i centrala Mexico City. En lugn oas med breda gator, lummiga trädgårdar, låga flerfamiljshus och villor. Här bor de som har råd, många är utlänningar anställda vid stora företag eller ambassader. Karina Tabares är ekonom och bor sedan tre år tillbaka med sin make i en lägenhet i Polanco. Hon är uppvuxen i en mindre mexikansk stad, och sedan hon flyttade till huvudstaden har säkerhetsläget förändrats dramatiskt.

– Jag är rädd, trots att jag bor i ett säkert område. Numera lämnar jag aldrig Polanco, bär inte smycken eller klocka, kör aldrig bil på kvällen och går aldrig ut själv.

Det är en verklighet som många mexikaner känner igen. Därför är läget nu så svårt för Felipe Calderón, den konservativa ledaren för PAN-partiet, som snart suttit två år vid makten. Som ny på posten meddelade han att hans främsta uppgift skulle bli att ta i med hårdhandskarna mot de mexikanska drogkartellerna, den organiserade brottsligheten och korruptionen inom polisen och rättsväsendet. Genom att inrätta militära specialstyrkor och genom att öka resurserna med så många som 40 000 extra mannar, hoppades presidenten krossa kartellerna.

Men det var svårare än han trodde. Hittills i år har omkring 3 000 människor omkommit i Mexikos knarkkrig. Det är fler än under hela 2007, då siffran var 2 700.

De mäktiga drogkartellerna har inte vikit en tum. Tvärtom, de har satt hårt mot hårt genom att trappa upp våldet. För när flera höga ledare arresterats så har det slagit tillbaka hårt mot resten av samhället. Kartellerna är skoningslösa i sitt våld, och genom att halshugga sina offer, tatuera in budskap på döda kroppar eller lämna små lappar med meddelanden, hoppas de skrämma bort alla som försöker sätta stopp för deras verksamhet.

Colombia har länge varit det latinamerikanska land som starkast förknippats med drogkarteller och blodiga knarkkrig. Men efter 1990-talets framgångsrika kamp mot den ökända Medellinkartellen har kontrollen över de lukrativa kokainvägarna in i USA nu övergått i de mexikanska kartellernas händer. I dag passerar 90 procent av allt kokain som kommer in i USA via Mexiko.

Och metoderna utvecklas. Sedan 2004 har kidnappningarna ökat med 40 procent. Det gör att Mexiko nu ligger i nivå med länder som Irak, Afghanistan och Colombia. Sedan Felipe Calderón valdes till president i slutet av 2006 har 59 människor mördats av sina kidnappare.

Kidnappningar är en lukrativ verksamhet i Mexiko, och snart lika välorganiserad som droghandeln. För de kriminella gängen är det ett komplement som betalar sig bra. Tidigare har knarkkrigen inte berört den mexikanska allmänheten nämnvärt, men årets ökning av kidnappningar har fått människor att reagera.

Efter det internationellt uppmärksammade fallet med den 14-årige Fernando Martí, som kidnappades i början på juni och hittades död två månader senare, har protesterna tilltagit.

Inte minst sedan det kom fram att poliser misstänks vara inblandade.

– Mexiko befinner sig i en säkerhetskris. Terror gör att många inte längre vågar sig ut på gatorna. Vi måste agera nu innan det är för sent, vädjade Alejandro Martí, far till den kidnappade och mördade 14-åringen, inför landets makthavare.

I början av september samlades närmare en miljon vitklädda människor i 88 städer över hela landet för att visa sin avsky mot det ökade våldet och uppmana den redan hårt pressade president Calderón att agera. För en månad sedan presenterade han ett digert reformprogram bestående av 75 konkreta åtgärder som politiska ledare från höger till vänster skrivit under på.

Förutom de välplanerade kidnappningarna av barn till rika affärsmän, som i fallet Martí, så har expresskidnappningar blivit allt vanligare. Den här sortens slumpmässiga bortföranden går snabbt och polisanmäls sällan. På gatan eller i en taxibil kan den utsatta personen tvingas åka runt med kidnapparna från bankomat till bankomat till dess att bankkontot är tömt. Ofta är poliser inblandade i rånen.

Det mexikanska polisväsendet är ett kapitel för sig. Nämn orden »polis« och »korruption« för en mexikan och det är som att trycka på en knapp. De flesta har något att berätta om egna, mindre angenäma möten med det mexikanska polisväsendet, ett av världens mest korrupta.

Nu ska det städas upp bland Mexikos 400 000 poliser, som är uppdelade i ett hundratal olika kårer. Omsättningen inom poliskåren är stor och många poliser är drogberoende. En mexikansk polis tjänar under 3 000 kronor i månaden och får själv bekosta både uniform, tjänstevapen och ammunition.

Att skaffa en »extrainkomst« vid sidan av arbetet som lagens väktare ses därmed av många som en nödvändighet för att kunna försörja sina familjer. Flera av Calderóns förslag går därför ut på att höja statusen på polisyrket genom bland annat högre löner, i kombination med hårdare krav på att poliserna sköter sig. I delstaten Michoacan prövas nu en radikal metod som går ut på att erbjuda poliser och fångvaktare speciella rabatter på bostäder och finansieringsplaner för att kunna låna pengar till ett eget hus.

Karina Tabares upplever ändå att president Calderón gör rätt som sätter press på de kriminella nätverken. Fallet Martí var droppen som fick bägaren att rinna över. Det mexikanska folket har fått nog av våldet.

– Jag tror jag talar för många när jag säger att vi inte tolererar att ha det så här. Politikerna måste sluta bråka och enas för att få ett slut på kartellernas makt. De kan börja med att höja polisernas löner så att de åtminstone har en chans att försörja sig och inte tvingas bli korrumperade.

Mexikanska karteller

I dag är det två stora knarkkarteller som dominerar landet, men de är i sin tur uppsplittrade i mindre grupperingar.

Golfkartellen
Skapades under 1970-talet och har störst inflytande runt Mexikanska golfen och landets centrala delar. Deras paramilitära styrka kallas »Los Zetas«, och förutom droghandel så är illegala skatteintäkter en viktig del av verksamheten. För två veckor sedan slog amerikansk och italiensk polis till mot Golfkartellens och den italienska maffian Ndranghetas kvarter i New York. Nästan 200 personer greps.

Sinaloakartellen
Var under storhetsåren på 1980-talet den dominerande drogkartellen i Mexiko. Har sina starkaste fästen längs Stillahavskusten och distribuerar colombianskt kokain, mexikansk marijuana samt asiatiskt heroin till USA. Sinaloakartellen har inrättat den militära grenen Los Negros för att strida mot Golfkartellens dito, Los Zetas, och för att genomföra beställningsmord och drogaffärer.

Tijuanakartellen och ­Juarezkartellen
Två ökända etablerade drogkarteller i norra Mexiko. Har sina fästen i städerna Tijuana respektive Ciudad Juárez. De två rivaliserande kartellerna figurerar i Hollywoodfilmen »Traffic«, från år 2000, men har på senare år splittrats eller tagits över av antingen Golf- eller Sinaloakartellen.