Picasso och mästarna

Det har gått 35 år sedan lung­inflammationen besegrade hans skröpliga kropp i residenset på Franska rivieran. Ändå är Picasso mer samtida än någonsin.

Hans inflytande växer sig ständigt starkare, och det är rimligt att jämföra honom med konstnärer som Rafael, Tizian, Zurbaran, Vélasquez, Goya, Delacroix och Manet.

I höst går tre av Paris ledande museer – Grand Palais, Louvren och Musée d´Orsay – samman kring utställningar på temat »Picasso och hans mästare«, där verk av den egensinnige modernisten placeras sida vid sida med de stora mästarnas målningar.

Det är ett klokt grepp, för utmaningen ligger i att säga någonting nytt om Picasso. Med sin stjärnstatus riskerar han att reduceras till dekor. Ständigt närvarande, uppblåst på stora svartvita fotografier, poserandes med ömsom dyster ömsom gladlynt blick, klädd i skepparkavaj och skotskrutiga byxor, i sin stökiga ateljé eller tillbakalutad i en gammaldags gungstol, inkarnerar han än i våra dagar »konstnärslivet«. Det fria, det utan tvång, som gjorde att han kunde packa väskan och resa med den ena kvinnan efter den andra till sitt slott i Vauvenargues.

Det var en drömlik tillvaro. I perioder levde han som en stormrik man, förflyttade sig mellan stranden och vinodlingarna med sin Hispano-Suiza, som kördes av Marcel, chauffören, alltid klädd i skräddad flanell. Det var egentligen bara de snokande paparazzifotograferna som ikullkastade idyllen, och expartnern Françoise Gilot, som skrev bestsellern »Leva med Picasso«, där konstnären utmålades som en dålig far.

Jacqueline Roque, hans andra hustru efter Olga Khoklova, lät honom dock hållas. Hon skyddade honom från kändisfotograferna och lämnade honom i fred så att han kunde ägna sig åt sin konst. De sista två decennierna av Pablo Picassos liv var det bara tjurfäktningen som fick honom att lämna sin bastion i Mougins, för att klädd i cowboyhatt beskåda spektaklet i Arles tillsammans med bundsförvanten Cocteau.

Den starkt inpräntade bilden av Picasso påverkar också synen på hans konstnärskap. Hans måleri, upphöjt och så starkt kopplat till fullfjädrad modernism och kubism, gör det lätt att glömma att han också var en av 1900-talets mest innovativa skulptörer. Han manipulerade ytorna på ett uppseendeväckande sätt, manade fram nya egenskaper hos metallen, ofta med hjälp av landsmannen Gonzalez. Men det var med sina figurer Picasso gjorde starkast intryck. Statyer med förvrängda proportioner som skapade en alldeles ny typ av skönhet.

Inspirationen hittade han i de köttsliga lustarna, från förbjudna kärlekar, mytologin och konsthistorien. Han var besatt av italienskt renässansmåleri, vilket inte hindrade honom att bryta alla bildmässiga tabun för att släppa lös den allra vildaste passion. »Flickorna från Avignon« var startskottet.

Kvinnorna har spelat en central roll i Picassos konstnärskap. Det spanska inbördeskriget fick honom att intressera sig för det historiska måleriet, landskapet distraherade honom, naturen fick honom att slappna av, men det var kvinnorna som inspirerade honom. Detta är också något som Jean Clair beskrivit i boken »Picasso et l’érotisme«, att hans första, låt säga »glupska«, konstnärliga försök sammanföll med hans upptäckt av bordellerna i Barcelona. I »Celestina« (hette först Carlota Valdivia, reds anm.) från 1904, ett av de vackraste porträtten från Picassos blåa period, skildrar han en kvinnlig kopplerskas vakande blick.

Under åren i Paris i början av seklet, fick kvinnorna ett allt större inflytande över Picassos liv, perioderna kan härledas direkt till namn som Fernande, Eva, Olga, Marie-Thérèse, Dora, Françoise, Jacqueline och fler än så. Varje kvinnlig bekantskap satte sin prägel på Picassos sätt att måla. De mest sexuellt utlevande ikonerna blev till under relationen med Marie-Thérèse, läroverksflickan på boulevard Haussmann.

Den unga älskarinnans kropp återgavs på duken med en sprittande njutning, medan Olga, hans äkta hustru, avbildades groteskt. I Picassos mest rörande målningar lät han sig inspireras av Dora Maars gråtattacker, vars tårar fick symbolisera hemskheterna Spanien upplevde under spanska inbördeskriget.

Men störst intryck gjorde nog ändå vänskapen med Georges Braque. Avundsjuka på varandras verk lurade de på varandra, kopierade varandra, vilket skulle mynna ut i Pablo Picassos allra mest avancerade kubistiska målningar.

I dag vet man att relationen mellan målare och älskarinna i själva verket var ett ménage a trois, eftersom en äldre mästares vålnad också alltid hade en plats. Från allra första början, när han var barn och lät pennan glida över pappret för att fånga duvor eller antika ornament i pappans ateljé, kastade sig Picasso över reproduktioner av konstnärer som Greco och Vélasquez. Alltså långt innan han tog som vana att besöka Prado-museet i Madrid för att måla av sina förebilder.

Picassos verkligt personliga målningar gjorde han under uppsikt av moderna konstnärer som Gauguin, Lautrec, Manet, men också Degas, som han delade en passion för det voyeuristiska med. Ganska snart började också hans målardukar hemsökas av den stora spanska konsten. Därför är förväntningarna höga på Grand Palais, där en magnifik Greco nu placeras sida vid sida med Picassos vackraste verk från den rosa perioden.

Väl hemmastadd i Paris, slutade Picasso aldrig att besöka Louvren. De stora verken från romantiken imponerade på honom, och han kände stor beundran för Delacroix. »Jävlar, vilken målare!«, lär han ha sagt till Georges Salles, chef för Musées de France, när han efter kriget besökte Louvren och där såg sina egna verk bredvid de stora mästarnas målningar.

På ålderns höst, när han isolerade sig på Rivieran tillsammans med Jacqueline, återkom han allt oftare till mästarna. Men nu handlade det inte längre om att njuta av deras fulländning, utan att trotsa dem. Att med penseln skala av deras konst.

Målningarna från 50-talets mitt har nästan något andfått över sig. Picasso hade då drabbats av ålderdom, åtrån och lusten var på väg bort. Men ett decennium senare återfick han sina krafter, och visade sin aktning för Rembrandt genom att göra sin »Pisseuse« (ungefär »Kisserskan«). Lika trivial som den holländska mästarens kända gravyr.

Översättning och bearbetning: Elsa Westerstad

Utställningarna

Louvren: Picasso och »Kvinnorna från Alger«.

När Delacroix gjorde ett tre dagars stopp i Algeriet på väg tillbaka från sin resa till Marocko 1832, upplevde han fruktansvärda massakrer som föranletts av en fransk marskalks koloniseringsiver. Två år senare fullbordade Delacroix målningen »Kvinnorna från Alger« , där han bearbetade sina erfarenheter. Målningen skulle komma att bli en stor inspirationskälla för Picasso under 50-talet. Han skapade en serie målningar markerade från A till O, där han gjorde en erotisk tolkning av Delacroix verk.

Musée d´Orsay: Picasso och »Frukost i det gröna«.

Mellan 1960 och 1962 började Picasso trotsa en av modernitetens mest emblematiska målningar, Manets »Frukost i det gröna« från 1861–63. Picasso tecknade först av verket innan han gjorde sin egna tolkning och lekte med karaktärerna.

Grand Palais: Picasso och hans mästare.

Picassos konstnärliga kannibalism blir som tydligast på Grand Palais. Första delen av utställningen fokuserar på spanskt måleri, och hur Picasso använde sig av referenser från sina landsmän. Här visas bland annat Goyas »Den nakna Maja«, Vélasquez »Menines« och »Saint François d’Assise dans sa tombe«, från 1633–1634, och Vélasquez framstår som en direkt inspirationskälla till kubismen. En Gréco – hans »Saint Martin partageant son manteau avec un pauvre« tronar på väggen tillsammans med Picassos »Meneur de cheval« från MoMa.

I den andra delen av utställningen ställs Picassos måleri mot det franska, vilket han kom i kontakt med under sin långa exil i Paris. Jämförelserna kommer sannolikt att leda till polemik. Det är svårt, till exempel, att se en direkt koppling mellan Manets »Matador saluant« och Picassos geometriskt målade matadorer från 70-talet. För var börjar och slutar inflytandet?

Utställningarna pågår från den 8 oktober till den 2 februari.