Resan mot mitten

Hennes framtoning är en annan än då hon stod intill dåvarande partiordförande Ingvar Carlsson. Stubbat hår, kort kjol, jeans och tröja har hon bytt mot pagefrisyr, knälångt, pumps och kavaj. Fräcka tonen är putsad. Lågmäld, saklig, seriös, lyssnande, en kvinnlig upplaga av Fredrik Reinfeldt fast med ett folkligare språk.

– Första gången jag såg henne var hon en ung snärta, men hon har mognat, säger Malte Lindborg, socialdemokrat och ordförande i PRO:s samordningskansli i Malmö.

Han tar emot [[Mona_Sahlin|Mona Sahlin]] när hon kliver in i porten på Porslinsgatan, tätt följd av livvakterna. Hon träffar ett sextiotal av Sveriges 1,7 miljoner pensionärer. En grupp att räkna med, även om hon för dagen inte behöver oroa sig.

Två år kvar till valet 2010 och det skiljer över 20 procent mellan blocken. Den globala finanskrisen har nått Sverige och gett henne chansen att visa varför blockpolitik inte är bra för landet. Det är det som hennes strategi handlar om.

– Jag var med i början av 1990-talet och vet hur illa ute Sverige var. Därför är en ansvarsfull ekonomisk politik en inträdesbiljett för att verkligen diskutera regeringsfrågan, säger hon.

– Ett hån, säger Malte Lindborg om de 68 kronorna i sänkt skatt som är allt vad de flesta får när Fredrik Reinfeldt försöker blidka de äldre.

Mona Sahlin lovar lagom lite. Självklart ska lön och pension skattas lika, men hon varnar:

– Det kommer att ta tid att återställa den klyfta som Reinfeldts regering skapat med jobbskatteavdrag för folk som arbetar.

Hon uppträder som om hon redan vore statsminister. Hinner till krisdrabbade Volvo före näringsminister [[Maud_Olofsson|Maud Olofsson]], sträcker en hand till Fredrik Reinfeldt.

Förväntningarna är höga. Så många s-väljare som tror att allt ska bli som förr.

– Hon måste få dem att förstå att det tar år av återhämtning efter ekonomiska kriser, säger den förre partiledaren Ingvar Carlsson.

Han, om någon, vet varför socialdemokratin vägrar låsa sig i blockpolitiken.

Rödgröna rörans retur

Samma kjol, samma kavaj som på PRO i Malmö. Hon går med bestämda steg, tätt följd av språkrören [[Maria_Wetterstrand|Maria Wetterstrand]] och [[Peter_Eriksson|Peter Eriksson]]. De tre har kallat till pressträff i riksdagshuset. Utan [[Lars_Ohly|Lars Ohly]].

– En ny fas inleds i svensk politik, säger Mona Sahlin.

– En dödskyss utfärdad mot vänsterpartiet, kommenterar Fredrik Reinfeldt några timmar senare.

Mona Sahlin har gjort sitt val. Med tanke på det huvudskäl hon ger är det vältajmat. På en av den globala finanskrisens värsta dagar hävdar hon att om vänsterpartiet inte ens nu förstår att ställa sig bakom de strikta budgetreglerna så är det ingen idé. De är inte välkomna.

Hon vill framstå som en ansvarstagande statsminister mitt i en ekonomisk krasch. Hon är beredd på en del protester. Men nu exploderar kritiken.

Trots att hon försökt förankra, och trots att det populäraste koalitionsalternativet bland s-väljarna är s-mp – 72 procent i DN/Synovates mätning – tvingas hon till reträtt. Hon måste skicka ett sms till Lars Ohly. Hon föreslår att de ska träffas, dörren är inte helt stängd.

Hon ber om ursäkt, men har hon ändrat sig i sak? Vad var det egentligen som hände?

Ända sedan Mona Sahlin blev partiordförande hade hon jobbat med den interna förankringen. Partiledarna för de tre partierna träffades i ett och ett halvt års tid i olika konstellationer. Relationen mellan dem var sargad efter åtta års uppgörelser om femton budgetar. Nu skulle hon gjuta olja på vågorna.

Under processen förde hon diskussioner på alla nivåer i partiet, samtidigt som hon bakom kulisserna vred och vände på argumenten med sina strateger.

De konstaterade snabbt att Lars Ohly vore ett problem för en trepartiallians. Enligt opinionsmätningar uppfattas han av väljarna som ett sänke, alltså att han är mindre populär än sitt parti. Fredrik Reinfeldts önskescenario, tänkte de, vore att hota med Lars Ohly som finansminister och sänka trovärdigheten i den socialdemokratiska ekonomiska politiken. Då var det bättre att strunta i vänstern och möta attackerna om splittring.

Dessutom var det så stor konkurrens mellan Lars Ohly och [[Peter_Eriksson|Peter Eriksson]]. När miljöpartiets språkrör i somras besökte vänsterpartiets kursgård och träffade Lars Ohlys partistyrelse var Peter Eriksson tydlig. Han ville liera sig enbart med socialdemokraterna, i andra hand kunde han tänka sig att ett borgerligt mittenparti kunde ingå. Men aldrig vänsterpartiet! Det förbättrade inte direkt deras spända relation.

– Mona fick vara lite av morsan som tog grabbarna i örat, enligt en socialdemokrat med insyn i processen.

Vänsterpartisterna å sin sida förstod sig aldrig på Mona Sahlin.

– Sossarna var jävligt svåra. Mona ville nog bara ha miljöpartiet, säger en ledamot i partistyrelsen.

Ledande socialdemokrater tolkade tidigt Lars Ohlys attityd som att han ville hitta en officiell anledning att inte delta i en allians. Att bli »utesluten« passade perfekt.

Så där höll det på fram och tillbaka, tills Mona Sahlin satte ner foten. Kanske tog hon i lite för hårt när hon äntligen stod där med Peter Eriksson och [[Maria_Wetterstrand|Maria Wetterstrand]].

– Mona svarade lite olyckligt på presskonferensen. Vårt regeringsalternativ är genomtänkt och förankrat, men det finns krafter som ville att hennes uttalande skulle misstolkas, förklarar socialdemokraten [[Urban_Ahlin|Urban Ahlin]], distriktsordförande i Skaraborg.

Ursäkten till Lars Ohly i dagarna betyder inte så mycket i sak. Hon – en av de mest erfarna politikerna i landet – uttryckte sig bara klumpigt.

Valet av miljöpartiet som den nära partnern är enkel, tycker flera socialdemokrater i Mona Sahlins krets. Även om det inte går att konkret peka på en ny sahlinsk politik så står partiledaren långt från vänsterpartiet. Med Lars Ohly skulle hon få svårt att ta tillbaka de medelklassväljare socialdemokraterna förlorade i valet 2006. En inflytelserik socialdemokrat hävdar att »det har aldrig varit aktuellt för henne med en s-v-mp-allians«.

– Vänsterpartiet kan nu bli ett renodlat vänsteralternativ och slipper ingå i en luddig s-v-mp-konstellation. Inte så dumt för dem att stå utanför. Och det passar också Mona, säger en som sitter i partistyrelsen.

Planen ligger fast, men det mediala kaoset ligger kvar och [[Carl_Bildt|Carl Bildts]] ord om rödgrön röra har fått ny livsluft. Det som började med att Mona Sahlin statsmannalikt erbjöd Fredrik Reinfeldt sina tjänster som erfaren krisförhandlare slutade med att hon framstod som vinglig regeringsbildare.

Moderaternas partisekreterare och kampanjmakare [[Per_Schlingmann|Per Schlingmann]] kan konstatera att Mona Sahlin sitter i en situation han inte ens önskar sin värsta fiende. Inför ett antal socialdemokratiska fackliga ledare har han beskrivit sin lättnad över att slippa attackerna om borgerlig splittring:

– Vi vet hur det känns. Vi ser nu hur Mona Sahlin får det helvete vi haft i 20-30 år.

Mona minns mitten

Mona Sahlin skolades i praktisk politik på toppnivå av Ingvar Carlsson. Det var han som lärde henne vad blocköverskridande samarbete har för betydelse.

Han gav henne en central roll när han ställde upp för Bildt-regeringen i Sveriges djupaste ekonomiska kris i modern tid. Och hon stod honom nära när han skulle bilda regering 1994. Då hoppades Ingvar Carlsson på en koalition med mittenpartierna, men ångrade sig. Det blev en s-ledd »samarbetsregering« som träffade olika uppgörelser om den ekonomiska politiken med centerpartiet, miljöpartiet och vänsterpartiet.

Nu står Ingvar Carlsson åter vid hennes sida, eller snarare bakom henne. Under [[Göran_Persson|Göran Perssons]] statsministerperiod kommenterade Carlsson aldrig dagspolitik. Men med Mona Sahlin som partiordförande rycker han ut. Dagen innan hon ska eklatera en 20-årig allians med miljöpartiet, stöder Ingvar Carlsson hennes krav på blocköverskridande samarbete i krisen. Han hänvisar till hennes »unika erfarenheter« som krisförhandlare.

Flera som jobbar nära Mona Sahlin säger att hon än i dag är präglad av det tidiga 1990-talet. De åren lärde henne att förr eller senare hamnar en statsminister i situationer som kräver breda överenskommelser.

Dessutom, det är den sönderslagna blockpolitiken som har varit grunden för det långa socialdemokratiska maktinnehavet. Det ger handlingsfrihet och långsiktig överlevnad som socialdemokratisk regeringsbildare. Moderaterna marginaliseras till ett maktlöst parti på högerkanten.

Fredrik Reinfeldt har själv konstaterat hur socialdemokraterna utnyttjat en svag blockpolitik:

– Utan blockpolitik är socialdemokraterna, med hjälp av hoppande majoriteter i riksdagen, enda regeringsalternativet. De kan då välja sina samarbetspartner i olika frågor. Och de får som de vill. De kan fortsätta att regera ensamma och byta majoritet genom att hålla hov med alla runt omkring.

Det Fredrik Reinfeldt har gjort med svensk politiks struktur är att han har befäst blockpolitiken. Han har rest en mur mellan två alternativ. Och han tänker inte låta den rasa utan strid.

Mona Sahlins relation till miljöpartiet var gott under åren som miljö- och samhällsbyggnadsminister. Språkrören var bra partners när hon ville driva igenom sina förslag under regeringen Perssons två sista år.

Hennes drömscenario är att få behålla dagens opinionsläge och bilda majoritetsregering tillsammans med miljöpartiet. Går inte det kan miljöpartiet bli bryggan till en uppgörelse över blockgränsen, tänker hennes strateger.

– Hon lyssnar nog på Ingvar och han tycker säkert att det är viktigt att i detta läge säkra miljöpartiet på rätt sida om blockgränsen, säger en ledande socialdemokrat.

Vad som helst kan hända på två år, och hon måste hålla alla dörrar öppna. Även till vänsterpartiet, men det betyder inte att hon för den skull behöver ta in dem i sin allians.

Ett samarbete med moderaterna kan uteslutas, dessutom skulle Fredrik Reinfeldt vägra. Lika svårt är det att se miljöpartiet och kristdemokraterna sida vid sida. Men centerpartiet och folkpartiet finns i strategernas sikte.

Sverigedemokraterna har sagt att de vägrar rösta på Mona Sahlin som regeringsbildare om de kommer in i riksdagen. Det blir en knepig situation för den borgerliga alliansen. Kommer mittenpartierna att hålla fast vid blockpolitiken om Sverigedemokraterna får en vågmästarroll? För Mona Sahlin skulle det kunna vara den kil som spräcker Fredrik Reinfeldts grepp om svensk politik.

– För mig räcker det att ta upp diskussionen om Sverigedemokraterna för att det ska bli tydligt att vi inte kan utesluta någon lösning, annat än en som ger dem inflytande, säger hon.

Sverigedemokraterna utgör alltså en viktig pusselbit, och för dagen ser andra vägar in i borgerligheten ut att vara omöjliga. Urban Ahlin, en av Mona Sahlins förtrogna, är dock hoppfull. På sikt går det att nå mittenpartierna, tror han:

– Vi ska inte glömma bort landsbygdscentern. Ute i landet är de inte främmande för samarbete, det är bara på riksnivå som det är stängt.

Med centerpartiet finns en historia att luta sig emot. Tillsammans med socialdemokraterna har de både regerat och samarbetat. Partikulturen är densamma, en överenskommelse håller, det behövs inte några dokument, brukar båda partierna framhålla när de minns samarbetet som löste 1990-talets ekonomiska kris.

Under slutet av 1980-talet – när Mona Sahlin gjordes till stjärna – var folkpartiet en viktig partner för socialdemokraterna i de stora strukturella ekonomiska frågorna. Partierna gjorde en stor skattereform, och drev tillsammans fram det nya pensionssystemet.

Den krets socialdemokrater som har fått makten nu söker sig högerut. De gillar miljöpartiets och folkpartiets syn på småföretag, utvecklingen i offentlig sektor och moralfrågor. Det finns en fråga där Mona Sahlin verkligen ändrat socialdemokraternas politik, och i den har hon redan sökt folkpartiets stöd. Hösten 2007 drev hon igenom en hårdare skolpolitik och erbjöd sedan Björklund en blocköverskridande uppgörelse.

I folkpartilandet – med några liberala ledarskribenter i Stockholm som språkrör – finns en motsvarande längtan efter samarbete i mitten.

– Socialdemokraterna har det sista året flyttat sig till höger, det gör möjligheten intressant, säger en ledande folkpartist anonymt.

Om det går som Mona Sahlin vill finns det efter valdagen både en öppning åt höger och vänster, och en stor socialdemokrati i mitten som leder regeringsförhandlingarna.

Men hon har en lång väg kvar att vandra.

Grymma Gröna Gangstrar

Lars Ohly såg ut att vilja springa över och sätta sig på Fredrik Reinfeldts sida. Med brett leende och en inbjudande gest vände han sig till statsministern:

– Nu kan borgerligheten luta sig tillbaka och njuta av diskussionen, sa han.

Förgäves försökte Mona Sahlin och Maria Wetterstrand förklara varför vänsterpartiet inte fick vara med i deras allians. Veckans partiledardebatt i SVT:s »Agenda« blev en manifestation av en splittrad vänster och en samlad borgerlighet – två block mot varandra.

– Jag förstår inte strategin. Den svetsar bara samman alliansen än mer, säger en i socialdemokraternas högsta ledning.

En annan socialdemokrat låter uppgiven över hela upplägget:

– Vi ägnar oss åt en sorts matematisk allians som handlar om hur många ledamöter i riksdagen vi måste få stöd av. Vi talar inte ett dugg om politiken.

Bland socialdemokraterna finns en oro att uppgörelsen med miljöpartiet lämnar fältet fritt för ytterlighetspartierna. En utstött Lars Ohly kan också fånga upp de konservativa s-väljare som annars skulle ha protesterat mot partietablissemanget genom en röst på Sverigedemokraterna.

Mona Sahlin vet vilka bekymmer de fackliga vänstersossarna kan ställa till med. Ändå tycks strategerna vifta bort invändningarna. Tids nog kommer en valrörelse där Mona Sahlin kan berätta om politiken och tillfredsställa rörelsen. De tänker inte kopiera den borgerliga alliansens upplägg från 2006, utan aktar sig för att med sin allianspartner låsa fast politiken i detalj. Tanken är att ha stor handlingsfrihet för flera år framöver.

Men ett ytterligare problem är att Mona Sahlin riskerar att underskatta blockpolitiken. Regeringen håller ihop. I veckans debatter har det bara synts svaga spår av vilja till ett samarbete i mitten.

– Jag tänkte hjälpa Maria Wetterstrand i de kommande förhandlingarna med Mona Sahlin, för Maria Wetterstrand har precis som vi fattat att förmögenhetsskatten var väldigt skadlig för svensk politik, sa [[Jan_Björklund|Jan Björklund]] i SVT i måndags.

– Jag måste göra Jan Björklund lite besviken. Vi vill höja skatten för samma grupper som drabbades av förmögenhetsskatten, men på ett annat sätt, svarade Maria Wetterstrand.

Folkpartiet under [[Lars_Leijonborg|Lars Leijonborg]] och Jan Björklund har gjort socialdemokraterna till huvudfiende. I valanalysen skröt de med hur många väljare de lockat över blockgränsen. Även om både Mona Sahlin och Maria Wetterstrand närmat sig folkpartiet på Jan Björklunds älsklingsområde skolan är förutsättningarna för att kravliberalerna ska vilja förhandla åt vänster mycket små, visar Fokus rundringning till ledande folkpartister.

– Det är en ytterst utopisk fråga att vi skulle vara intresserade av det. Jag kan inte tänka mig det givet några som helst rimliga förutsättningar som vi kan se nu, säger till exempel partistyrelseledamoten [[Karin_Pilsäter|Karin Pilsäter]].

Och även om centerpartiet och socialdemokraterna trivs ihop i många kommuner så visar veckans debatter den ömsesidiga antipatin mellan Maud Olofsson och Mona Sahlin. Centerpartiets ledning av i dag lyssnar hellre på högertankesmedjan Timbro än på [[Thomas_Östros|Thomas Östros]].

Den kanske största svagheten i s-ledningens taktik är tron att miljöpartiet lydigt ställer upp som en bro till borgerligheten. Få partier har så skickligt spelat på sin vågmästarroll, inte dragit sig för att markera självständighet och agerat opålitligt. Dagens miljöpartiledning är inga snälla skägg, utan förslagna maktmänniskor.

Flera socialdemokrater är oroliga för att Mona Sahlin inte förstår vilken förrädisk partner hon funnit. För miljöminister Mona Sahlin var de gröna en bra vän, men i de övergripande budgetförhandlingarna var inte miljöpartiet lätta att ha att göra med. Och få av dem som satt vid bordet då har fått en plats i Mona Sahlins nära krets.

– Peter Eriksson skulle sälja sin egen mamma för en statsrådspost, säger en socialdemokrat anonymt.

En i partistyrelsen berättar att [[Pär_Nuder|Pär Nuder]] varnade Mona Sahlin strax efter att hon blev vald till partiledare med orden:

– Gör inte om samma misstag som Göran Persson. Det går inte att lita på Peter Eriksson, han är en maktspelare av rang.

Skånska sossar surar

Nere i Malmö är Malte Lindborg är bestämd, han vill se en trepartiallians. Han litar inte på miljöpartiet, och talar av egen erfarenhet.

Efter valet 2006 svek miljöpartiet socialdemokraterna i Region Skåne. De gick i koalition med den borgerliga alliansen. Inte oväntat var skåningarna högljudda i sina protester när Mona Sahlin tillsammans med Peter Eriksson och Maria Wetterstrand presenterade sin allians i förra veckan. Skånska SSU hävdade att miljöpartiet är ideologiskt opålitligt, och det tidigare kommunalrådet i Malmö Jan Svärd hotade med namninsamling för att få till stånd en medlemsomröstning.

När Mona Sahlin var enda partiledarkandidat deklarerade partikamraterna i Skåne att de saknade förtroende för henne. Claes Bloch var den som förde skåningarnas talan den gången och som tvingade Mona Sahlin att förankra sin kandidatur bättre.

Han sitter i publiken när hon talar på PRO:s möte. Han har blivit pensionär, men har fortfarande inflytande. Grått hår. Han ställer inte en enda fråga den här gången.

Men under förevändningen att hans PRO-förening är tvungen att fortsätta sitt styrelsemöte får han halva publiken att mitt i Mona Sahlins möte lämna salen.

– Va! Går alla nu? frågar hon förvånat.

1. MILJÖPARTIET

Lågkonjunktur som miljörisk

Socialdemokraterna de gröna är en allians med en tydlig idé. Miljöpartiets klimatpolitik ska ge den gamla socialdemokratin ett svar på en av framtidens ödesfrågor.

Men vilket utrymme får miljöfrågorna bland väljarna efter finanskraschen?

I sälvalet 1988 – när miljöpartiet kom in i riksdagen – listade runt 60 procent av svenskarna miljö som en av de tre viktigaste frågorna. Efter bankkrisen i början av 1990-talet var siffran nere på 20 procent, för att sjunka ytterligare under saneringsåren. Först i 2000-talets högkonjunktur steg siffrorna.

Statistiken kommer från SOM-institutet i Göteborg, som har funnit ett tydligt mönster. När ekonomin gått bra har medborgarna prioriterat miljöfrågor, när lågkonjunkturen kommit har intresset sjunkit drastiskt. Sambandet är otydligare på senare år, men ingenting talar direkt emot det. Om detta har bland andra Chris von Borgstede och Sverker Jagers skrivit i SOM-rapporter.

Sedan förra valet har klimatfrågan exploderat medialt, men miljöpartiet har inte lyckats kapitalisera i folkopinion. Partiet är i dag, som moderaterna och centerpartiet, ett helt annat än för fem år sedan. Men även om medlemmarnas miljöintresse sjunker – vilket en ny SOM-mätning antyder – är miljön fortfarande huvudfrågan.

När lågkonjunkturen kyler ner klimatoron riskerar det tänkta trumfkortet till den nya alliansen försvinna. Mona Sahlin har svåra förhandlingar framför sig om de breda väljargruppernas prioritering av tillväxt och jobb ökar och miljöintresset sjunker.

2. Vänsterpartiet

Vänsterns gratisläge

I en vecka nu har vänsterpartisterna agerat mobbade martyrer, och medierna har snällt ställt upp med utrymme för tårar och tandagnisslan.

Det är sant att vänsterpartiet isoleras i riksdagen. Men det är faktiskt också vad partiet har önskat sig.

I våras beslutade kongressen att minska fokuseringen på det parlamentariska arbetet, och maktklicken i partiet – som tror på aktivism och antietablissemang – har nu fått en tom vänsterflank att kapitalisera. Man kan se det som ett gratisläge.

Generationen som styr vänsterpartiet tycker att Gudrun Schymans politik var tunn, men älskar hennes sätt att inte vara en politiker bland andra. I sina memoarer erkänner Göran Persson att den strategin skakade honom mycket mer än han visade då, i slutet av 1990-talet:

»Vi socialdemokrater plågades under dessa år av vänsterpartiets opinionsframgångar«, skriver han och talar om en socialdemokrati som var »helt fixerad« vid vänsterpartiet och trodde att Schyman kunde locka tjugo procent av väljarna. Internt pratade Persson till och med om nyval.

Nu, med en borgerlig regering i lågkonjunktur och en försvagad a-kassa, har vänsterpartiet återigen alla möjligheter att visa sig vara bättre socialdemokrater än socialdemokraterna själva. Kvinnorna i offentlig sektor kan få lika svårt att ty sig till Fredrik Reinfeldt som till Mona Sahlin.

Frågetecknet heter Lars Ohly. Står han för nytändningen? I början av 2010 är det ny kongress, och det populära framtidshoppet [[Josefin_Brink|Josefin Brink]] lär vara där.

3. Folkpartiet

Socialliberalt frågetecken

»Folkpartister är nervösa«, brukar förra statssekreteraren Olle Wästberg säga. Mittenpartiet har varit en flyttbar bricka i det storpolitiska spelet.

Kan Mona Sahlin nu locka Jan Björklund? Nja. Folkpartiet är trygga i Fredrik Reinfeldts famn.

Det som krävs för att ett trepartisamarbete i mitten är nog att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Den symboliska laddningen kan – beroende på valresultat – trycka folkpartiet ur den borgerliga alliansen.

En sådan allians skulle kunna komma överens. Socialdemokraterna och miljöpartiet har närmat sig folkpartiets skolpolitik, Jan Björklunds favoritområde. Folkpartiet känner sig i sin tur obekväma med delar av sin regerings syn på socialförsäkringarna och a-kassan. I frågor som förnyelsen av offentlig sektor och småföretagspolitik kan miljöpartiet vara bryggan mellan Björklund och Sahlin.

Men nej, i dag är det en omöjlighet. I energipolitiken går det inte hitta tre partier som tycker mer olika varandra. Och den socialdemokratiska vänstern, alla de viktiga fackförbunden, skulle bara kunna nämna ordet fördelningspolitik för att förhandlingarna skulle ta slut.

När Jan Björklund valdes till partiledare sa hans kampanjmakare att han kunde bli en ny Bengt Westerberg. Men har han mjuknat i politiken?
Historiskt finns det bara två saker som kan få folkpartister att göra radikala omsvängningar: ekonomiska kriser och usla opinionssiffror.

Folkpartiet har kört fast kring sex procent i mätningarna. Jan Björklunds stora förmåga som politiker är att känna vart vinden blåser.