Svart guld, grön stad

Det ser ganska svalt ut på de datoranimerade bilderna. Människor i västerländsk klädsel eller den traditionella vita skjortklänningen dishdash och röd huvudscarf strosar gatan fram i halvskuggan som det perforerade taket ger. En modell med science fiction-liknande farkoster som hämtade ur filmen »Blade Runner« visar hur invånarna ska transporteras på ett uppbyggt rampsystem kors och tvärs över hela staden. Det är en framtidsvision, men en väldigt konkret sådan. Världens första koldioxidneutrala stad håller på att byggas mitt i Abu Dhabis öken, någon mil från Förenade Arabemiratens huvudstad.

Att det är svalt och att människor promenerar är nästan svårare att föreställa sig än de kokongliknande små farkosterna uppe i luften. Utomhus är det så hett att luften dallrar, fyrtiofem grader är en normal sommartemperatur, och de allra flesta skyndar sig från det ena luftkonditionerade utrymmet till det andra. I Abu Dhabi vid Persiska viken åker man lika mycket bil som i Los Angeles.

Om Abu Dhabis regering får som den vill kommer mångmiljardsatsningen Masdar – »källa« på arabiska – att vara världens första koldioxidneutrala stad när den står klar 2016. Då ska 50 000 människor bo här och inte mindre än 1 500 företag vara etablerade, det stora flertalet verksamma inom förnyelsebar energi eller andra gröna branscher. Staden ska ha ett nollutsläpp av koldioxid och avfall, och allt vatten ska återvinnas så många gånger det går.

– Vi kommer att använda 75 procent mindre vatten än en normal stad av samma storlek, säger den sultan, Ahmed al Jaber, som är chef över hela projektet.

Allt bad-, tvätt- och diskvatten återanvänds, regn och dagg tas tillvara, till och med det vatten växtodlingarna får, samlas upp för återanvändning genom ett sinnrikt system nedgrävt en meter under jorden. Vattnet i sig är havsvatten avsaltat i en anläggning driven av solceller.

De verkar ha tänkt på allt. Energin kommer från just solceller, vindkraft och genom att bränna de sopor som inte återvinns. Maten i butikerna måste vara ekologisk eller rättvisemärkt, och samtliga invånare ska ständigt kunna följa hur mycket energi och vatten de gör av med. Sultanen förklarar hur man bygger tjocka murar runt staden för att hålla ute de varma ökenvindarna. Man bygger dessutom in värmepumpar längs husväggarna som ska leda den varma ytluften ner i jorden, och på sätt göra staden svalare. Resultatet blir en utomhustemperatur på runt 20 grader, säger Ahmed al Jaber. Hela staden är dessutom vänd mot nordöst, för att undvika att solens strålar når fönster och entréer.

Det är ett av världens oljerikaste länder som nu börjat tänka ekologiskt. Emiratet Abu Dhabi har nästan tio procent av världens samlade oljetillgångar, och i turistbroschyrer skryter man med att man har världens högsta inkomst per capita, och att invånarna slipper betala skatt. Men det är inte bara inkomstligan man leder, Gulfländerna ligger även i topp när det gäller att förbruka energi, med alla luftkonditionerade hus, köpcentrum och konstgjorda skidbackar. Att besöka Förenade Arabemiraten är som att komma till en annan värld, där allt handlar om att riva och bygga nytt. Att tjäna och spendera pengar. Ett New York eller Shanghai på speed, fast med slöja.

Problemet är att oljan kommer att ta slut, därför gäller det att hitta andra inkomstkällor.

– Förnyelsebar energi är en naturlig fortsättning för Abu Dhabi. Vi har varit ledande på energimarknaden i femtio år, vi vill fortsätta att bidra med vad vi kan, säger Ahmed al Jaber, som även poängterar att man vill visa att det går att leva på ett annat sätt än i dag. På Masdars hemsida står det ännu tydligare: av de fyra mål som står listade kommer »att diversifiera Abu Dhabis ekonomi« på första plats. Sist hittar man »att göra en meningsfull insats för en hållbar mänsklig utveckling«.

Att bygga Masdar beräknas kosta 140 miljarder kronor, men det är en investering man räknar med att få igen genom att sälja all den teknik som utvecklats för projektet, och genom alla de gröna företag man räknar med ska vilja samlas här.

Ändå är många skeptiska. Dels för att det kan bli ett reservat för de rika, dels för att det kan bli en ensam ekologisk ö, mitt i ett resursslösande samhälle. Men den största invändningen är om det överhuvudtaget låter sig göras. Kan man helt sudda ut ett koldioxidfotspår från 50 000 människor? Sultanen förklarar att det är klart att det kommer att bli extra utsläpp under byggnadsfasen, men att all elektricitet vid byggnationen redan kommer från solenergi, och att man snart kommer att producera så mycket energi att överskottet kan ledas in i det nationella nätet.

Abu Dhabis regering driver projektet tillsammans med Världsnaturfonden, och Masdars utsläppsberäkningar kommer att följas noga. Liz Darley på det brittiska företaget Bioregional ansvarar för övervakningen, och enligt henne är den största utmaningen just nu att bestämma var man ska sätta gränsen för vad som ska räknas in.

– Det är väldigt svårt. Ska man ta med designteamets flygresor från Europa till Mellanöstern eller inte? Och skulle man då inte kunna gå så långt att man räknar in utsläppen när ni kommer hit för att intervjua mig?, sa hon i en intervju med den amerikanska radiokanalen NPR i våras och gjorde liknelsen med en lök där man måste bestämma sig för när man ska sluta pilla av de olika lagren.

Än så länge är det för tidigt att säga vad som är möjligt eller inte, men ett besök på en utställning som visar ett annat av Abu Dhabis skrytprojekt ger lite perspektiv. Inne på ett lyxhotell visas modeller av det framtida kulturcentrumet på ön Saadiyat upp, ett jättekomplex som byggs utanför kusten. Bredvid de spektakulära museerna och operahuset hänger några svartvita foton på en öde kuststräcka med en karavan av kameler. Det är Abu Dhabi för drygt 50 år sedan. Innan oljan, då befolkningen fortfarande bodde i enkla beduintält. Guiden Rita Al Aoun pekar på det öde ökenlandskapet och säger:

– Om vi på 50 år lyckades bygga Abu Dhabi, med alla dess skyskrapor, från ingenting till vad det är i dag, då kan vi göra vad som helst.