Gör USA koldioxidfritt

Den dag jag insåg att USA inte längre är möjligheternas land var inte den 11 september 2001. Det var tre dagar senare, sent på eftermiddagen fredagen den 14 september. CNN sände från den gudstjänst som hölls till minnet av de drabbade. All journalistik hade brutit samman. Intervjuare och intervjuade tolkade terrordåden i enlighet med ett överjordiskt manuskript. »Ondskan« hade gripit in i historien. Vad hade Gud för avsikt med det som inträffat? Hur skulle amerikanerna nu handla för att förverkliga Guds vilja? Bomba Saddam?

Krigets första offer var som vanligt sanningen.

Man brukar klandra George W Bush för att han återinfört ett samband mellan religion och politik som västerlandet sedan slutet av medeltiden arbetat för att komma bort från. Det skedde först i liten skala i handelsstäder i Norditalien, Schweiz och Nederländerna, spred sig sedan till större stater där furstar tidigare regerat »av Guds nåde«. John Locke och andra politiska filosofer formulerade argumenten.

Den amerikanska konstitutionen, med inledningsorden »We the people«, är ett av de centrala dokumenten i denna tradition. Sedan generationer har man även i USA kunnat förvänta sig att bli behandlad lika inför lagen och att medborgerliga fri- och rättigheter är garanterade.

Så är det inte riktigt längre. I SVT intervjuades nyligen en man i Virginia. Knappast en helt normal representant för Middle America, men nog inte alldeles apart. Han kallade Obama för »muslim« (inte sagt som beröm) och resonerade fullt öppet om sin oro för var »antikrist« skulle kunna slå till härnäst – kan han inte dyka upp mitt ibland oss?

Har Bush åstadkommit detta egyptiska mörker? Knappast, han är själv ett symptom på en djupt liggande politisk kultur. En grund fanns i sydstaternas bibelbälte med prästvälde och svaga civilsamhällen. Till skillnad från i det puritanska New England lästes inte Bibeln av var och en, läskunnigheten utvecklades inte, böcker var sällsynta.

På 1950-talet radikaliserades republikanerna. National Review försvarade rätten för vita i sydstaterna med en »civiliserad standard« att ta till våld mot svarta. Tidningen hyllade 1957 Spaniens Franco som en sann »nationalhjälte«. Barry Goldwaters kampanj 1964 var ett första, helt misslyckat, försök av de nya republikanerna att nå presidentposten. Med Reagan gick det bättre och kombinationen av antikommunistiskt korståg, storföretagsstöd, militarism och militant religiositet blev alltmer republikanernas identitet.

En klangbotten fanns i myten om USA som det nya Kanaan vars ledare handlar på gudomligt mandat. Amerikanerna byggde staden på berget: »I ären världens ljus. Icke kan en stad döljas, som ligger uppe på ett berg.« (Matt. 5:14) De var valda av Gud och deras sätt att leva, vara och tro borde bli en förebild för alla.

Ingen presidentkandidat kan avsluta ett tal utan »God Bless America«, men Bush har gått längre än någon annan. Han gjorde tron till politikens kompass och tog den in i Vita huset. Gränserna för det politiska samtalet har förskjutits. I ett sådant klimat är det logiskt att den republikanska senatorn Elizabeth Dole har angripit sin motståndare i North Carolina, demokraten Kay Hagan, för att ha tagit emot kampanjbidrag av personer som kan misstänkas vara »ateister«.

En ny president kan inte, och vill inte heller, förändra amerikanerna och deras syn på sig själva som historiens utvalda folk. Däremot kan han, och måste han, återupprätta balansen mellan teokrati och demokrati.

Det drag av västerlandets Iran som USA dragit på sig, med forskningsförbud, tortyr och summariska rättegångar, kan snabbt skingras. Möjlighetsfönstret står vidöppet – om presidenten är beredd att öppna det. Tre projekt borde ligga högt på skrivbordet i Vita huset.

Den första möjligheten är att ta ett ledarskap i klimatfrågan. I december 2009 ska ett nytt klimatavtal förhandlas i Köpenhamn. Resan dit har redan börjat. EU går i spetsen, men vacklar i vanlig ordning genom sin lösa struktur och oberäkneliga cyniker som Berlusconi. Framtidens utsläppsvärstingar som Kina, Indien, Brasilien, tvekar. De pekar på USA. Där sitter grundbulten. Alla vet det. Under hela 1900-talet har USA släppt ut skyhögt mer än alla andra, per capita är man ännu fem gånger slösaktigare än Kina.

USA:s president kan säga: Vi är en förnuftsstat. Vi erkänner IPCC:s bedömningar. Det enda rättvisa och framkomliga sättet är att räkna emissioner per capita. Därför inleder vi nu omställningen av USA till ett CO2-fritt samhälle 2050 och till globalt ledarskap per capita bland avancerade ekonomier redan 2025.

I möjligheternas land ser vi fördelarna med att leda utvecklingen av ny teknik. Kalifornien har i sextio år visat att, »Yes, we can«. Vi vet hur man samarbetar och lagstiftar för att minska luftföroreningar – läs Chip Jacobs och William J Kellys nya bok »Smogtown« (Overlook Press) om framgångarna i Los Angeles – och vi vet hur man släpper kreativiteten fri i utvecklingen av solceller, vindkraft och energikällor som vi ännu inte vet namnet på.

Den andra möjligheten är att återupprätta vetenskap och fri forskning. USA har flest Nobelpris – därför att man skapat några av de skarpaste forskningsmiljöer världen känner. Dit kom många av Europas ledande forskare under nazitiden, dit har sedan 1970-talet utvecklingsländernas begåvningar sökt sig.

Under Bush har militärens vapenutveckling fått stöd på bekostnad av civil forskning. Utländska studenter upprörs av vulgärpatriotismen, de trakasseras och har fått skärpta visumkrav. Därför tappar USA nu studenter till Europa och asiatiska forskare återvänder hem.

USA:s president kan säga: Vi är en förnuftsstat. Vi trodde för länge på Mao: makt växer ur en gevärspipa. I stället var det Francis Bacon som hade rätt: kunskap är makt. Kunskap växer genom att många får möjligheter, det är därför vi har kunnat bli så framgångsrika i det förflutna. Tappar vi ledningen i kunskap förlorar vi också vår säkerhet. Därför återupprättar jag balansen mellan civil och militär forskning. Gröna lösningar får högsta prioritet.

Jag ska också arbeta med politiken, domstolarna och skolorna för att försvara en vetenskapsbaserad undervisning. Tron är fri, men varje ung människa har rätt att få lära sig den bästa bild vi har av världen.

Den tredje möjligheten är att bygga ett nytt globalt förtroende. USA kan inte älska att vara hatat. Terrorns och hämndens krafter hämtar sin näring i ett USA som uppträder så att det nästan med nödvändighet måste bli avskytt, särskilt av dem i djup fattigdom och med andra gudar och ideal.

USA:s president kan säga: Vi är en förnuftsstat. Därför inleder vi nu en global dialog. Vi vänder oss särskilt till de stater som förut har misstrott oss. Låt oss inleda ett partnerskap som bygger på tilltron till kunskap. Vi erbjuder oss att samarbeta med er om utveckling av den kunskap som kommer att skänka människor välstånd och öka friheten.

Så gör vi i möjligheternas land. För visst står det skrivet: »Sanningen skall göra er fria«?