Brottning till döds

Det är tidig morgon i Sumidadistriktet i östra Tokyo. Dimslöjorna dröjer sig kvar i den lilla parken där en uteliggare öppnar dagens första Ozeki – det billiga risvinet med en sumobrottare på etiketten.

Skolbarn i prydliga uniformer leker kull mellan de parkerade bilarna och får en tillsägelse av en kvinna som sopar ren trottoaren framför sitt hus.

Om det inte var för de stönanden och vrål som med jämna mellanrum skär igenom trafiksorlet, så kunde det här vara vilken del av megastaden som helst.

Men det här är sumoland och har så varit i flera hundra år. Den nationella sumoarenan i Ryogoku – under hösten närmast belägrad av tv-team från de stora kanalernas nyhetsredaktioner – ligger bara några stenkast bort.

Uppståndelsen har inte handlat om brott­ningen i sig utan om dödsmisshandel, narkotika, läggmatcher, doping och illegalt spel.
I höstas tvingades Kitanoumi att avgå från ordförandeposten i sumoförbundet – Nihon Sumo Kyokai – efter kritik från premiärministern.

»Känner du ansvar för pojkens död?«, »Är det sant att brottarna röker marijuana?« Frågorna haglade så fort Kitanoumi visade sig. Svetten rann i pannan på den gamle stormästaren när de vanligtvis så artiga journalisterna försökte överrösta varandra.

När den ryske brottaren Wakanoho senare erkände att han rökt marijuana vid flera tillfällen och dessutom bjudit två and­ra ryska brottare, blev pressen för stor och Kitanoumi lämnade sin post.

Marijuanaavslöjandet var som att slänga en hink bensin på en pyrande brasa. Den pågående utredningen kring en 17-årig brottarlärlings död sommaren 2007 hade blottlagt grava missförhållanden i den slutna sumovärlden.

Under en välpolerad yta av tusenåriga traditioner med religiösa förtecken tilläts mobbning, pennalism, mutor, uppgjorda matcher och illegalt spel i jakten på ära, berömmelse och pengar.

– Jag grät mig till sömns varje kväll, berättade den hawaiianske stormästaren Akebono när jag intervjuade honom i början av hans karriär. Då var han inte säker på att han ville att hans barn skulle bli sumobrottare när de växte upp.

Mot löfte om att inte nämna några namn har jag beviljats ett besök i ett av sumostallen. Förläggningen är spartansk. Alla brot­tarna sover i ett stort rum på övervåningen. De äter och tränar på bottenvåningen.

Trots att klockan bara är sju på morgonen så är träningen i full gång när jag kommer. De yngsta brottarna har varit uppe sedan klockan fem och städat och ställt i ordning. Den som försöker smita undan eller maskar får en skarp tillrättavisning av oyakatta – stallchefen.

»Rör på benen, kämpa!«, grymtar han när en brottare sjunker ihop på det stampade jordgolvet.

»Sumimasen, ursäkta. Det ska inte hända igen, oyakatta.« Brottaren hukar sina 130 kilo och skickar iväg en lätt bugning mot stallchefen.

Det rör sig om ett tiotal unga killar – den äldste är 23, den yngsta bara 17 år, lika gammal som Tokitaizan, eller Takashi Saito som han egentligen hette – pojken som blev ihjälslagen av sina stallkamrater i juni 2007.

Saito skrev på för Tokitsukaze-stallet i Nagoya i början av maj. Knappt två månader senare var han död. Enligt de första rapporterna hade han fått en hjärtattack under träningen.

Saito var storvuxen och hade det stökigt under tonåren. Det var delvis därför som hans pappa övertalade honom att försöka bli professionell sumobrottare, men kontrasten mellan livet i hembyn på den japanska västkusten och den stenhårda disciplinen i sumostallet blev uppenbarligen för stor.

Saito rymde flera gånger och till sist fick stallchefen, Tokitsukaze, nog och bestämde att den uppstudsiga ynglingen behövde lära sig en läxa.

Efter att ha slagit honom i huvudet med en ölflaska beordrade Tokitsukaze tre andra brottare att banka vett i Saito. De släpade ut honom på gårdsplanen och slog honom med ett basebollträ.

Följande morgon tvingades Saito genomgå en maratonsession av butsukari-geiko – ett träningsmoment där man ska skjuta motståndaren framför sig över hela sumoringen. Normalt pågår övningen i max tio minuter. Saito höll på i över en timme.

Vid lunchtid kollapsade han och en ambulans tillkallades, men det var för sent. Tokitsukaze ringde till pojkens pappa och meddelade dödsfallet. Han erbjöd sig också att stå för kremeringen och bara skicka urnan, men pappan insisterade på att få hem sonens kropp.

När pappan lyfte på det vita lakanet fick han en chock. Sonens kropp var full med blåmärken och utgjutningar och det fanns brännmärken som såg ut att komma från en cigarett. Pappan gjorde en polisanmälan och under förhören berättade en av de yngre brottarna vad som hade hänt.

Okami-san talar med låg röst och tittar ned i bordet. »Vi brukade också slå våra pojkar, men vi slutade med det efter händelserna i Nagoya.«

Hon är stallchefens fru och den som sköter ekonomin och administrationen i stallet. Hon är också extramamma för de unga pojkarna.

»Det är värst för dem i början. Hemma kanske de har kunnat sätta skräck i sin omgivning, men här är de längst ned på rangskalan. Ibland går det inte att få fason på dem och då skickar vi hem dem«, säger hon.

Jag sitter ned med stallchefen för en traditionell chanko-nabe –  en gryta som består av nötkött, fläsk, kyckling och grönsaker. Till det äter brottarna flera skålar ris och, om de är över 20 år, dricker några flaskor öl. Allt för att snabbt lägga på sig extra kilo.

»Unga japanska killar är bortklemade och har ingen uthållighet«, klagar stallchefen. »Det är därför stallen tar in brottare från Mongoliet, Kina och öststaterna. I de länderna gör man vad som helst för pengar.«

De unga brottarna fyller på våra skålar från en gigantisk gryta. En av dem rodnar och fnissar förläget när jag berömmer hans kokkonst.

»Han är från Hokkaido (norra Japan). De är inte särskilt talföra däruppe, men de är starka brottare. Eller hur Suzuki-kun,« ryter stallchefen mot sin unge adept.

»Hai, oyakatta«, kommer det kortfattade svaret från brottarkocken som är tydligt störd över uppmärksamheten som riktas mot honom.

Trots att det finns gott om plats runt det knähöga bordet och trots att de måste vara utsvultna efter sitt fyra timmar långa morgonpass är det ingen av brottarna som gör en ansats att sitta ned med oss. De väntar artigt på att jag och stallchefen ska äta färdigt.

Lite senare då jag blir ensam med en av brottarna anförtror han mig att livet i stallet är betydligt tuffare än han hade trott. Dödsmisshandeln i Nagoya förvånar honom inte, med tanke på det utbredda, sanktionerade våldet.

»Jag kan tycka att man ska straffas om man missköter sig, men de gick långt över gränsen.«

När rättegången mot de tre åtalade brottarna inleddes i oktober erkände de sig skyldiga till åtalet om misshandel och vållande till annans död. De hävdade dock att de inte vågat gå emot stallchefen när denne gett order om misshandeln. Datum för rättegången mot stallchefen är ännu inte fastställt.

De tre ryska brottarna som rökte marijuana har fråntagits sina brottarlicenser. De riskerar också åtal för narkotikainnehav och kommer, om de döms, sannolikt att utvisas.

Kitanoumi har dragit nyhetsmagasinet Shukan Gendai inför rätta efter en artikel om uppgjorda matcher. Tillsammans med sumoförbundet har han krävt 100 miljoner yen i skadestånd. Den första ronden vanns dock av Shukan Gendai, som kunde presentera en brottare som hävdade att han tagit emot pengar från Kitanoumi i utbyte mot att lägga sig i en match.

Under sommaren och hösten har sumo­brottningens tillstånd debatterats flitigt i tidningarna. Sumoförbundet har slagit ifrån sig  men kritikerna  kräver en total över­­­­syn av verksamheten. Alltifrån stallsys­temet till det märkliga i att man testar för narkotika, men inte för dopningsklassade preparat som anabola stereoider och epo.

Och varför ska man anno 2008 tillåta att en professionell sport har inskrivet i sina statuter att kvinnor har lägre andlig resning (och därför inte får beträda brottarringen)?

Samtidigt märks ett sviktande publikunderlag. Två brottare från Mongoliet innehar stormästartiteln (yokozuna) medan närmaste japanska brottare ligger flera pinnhål under i rankningen.

Sumobrottningen befinner sig i sin värsta kris hittills. De ritualer och traditioner som gett sporten mycket av dess mytiska aura hotar nu dess själva existens. Även de mest inbitna anhängarna börjar tvivla på att den smutsiga byken klarar en offentlig tvätt utan att falla sönder.