Nätverk till månen

Det är svårt att säga. Han vet inte vilket ögonblick som har varit mest osannolikt under den här resan.

Bara själva idén, så egendomlig i sig. Ett hus på månen, en röd liten stuga, hur kom han ens på det.

November 2008. Det är cocktailparty i Luna Resort, den spatiösa industrilokal i Västerås han fått till skänks som studio; konstprojektet House on the Moon firar framsteg. Mats Svegfors, den nye radiochefen, har just skålat välkomna.

Tänk att Svegfors ställt upp för honom i så många år. Tänk att arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin, socialdemokraternas förre partisekreterare Lars Stjernkvist, Wallenbergarnas rådgivare Erik Belfrage, näringsutskottets ordförande Karin Pilsäter, miljöpartiets språkrör Peter Eriksson, den legendariske politiske konsulten Bo Krogvig gjort samma sak. Och alla de många andra.

Hur har det gått till, varför vill alla dessa maktens människor hjälpa en konstnär att skjuta upp ett svenskt torp till månen?

Han är ju galen, det säger de allihop, alla Månhusets vänner.

Partner in crime

Våren 1982 fick Mikael Genberg till slut vattkopporna. Som liten hade han klarat sig, kanske var det för serietidningarna, han kunde drunkna i de abnorma utopiska bilderna, kröp in med dem i timmar på pojkrummet.

Utifrån sett och på håll vara familjen Genberg ovanlig. Pappa – excentriker, kvinnokarl, överklassfostrad – försvann fort till en annan famn. Mikael hann bli 10 år innan han hörde från honom.

Det ringde på telefonen.

– Hej, det är far, får jag prata med mor?, sa rösten i luren.

Nu var Mikael Genberg arton år och gick tredje året på ekonomiska linjen på Carlforsska gymnasiet i Västerås och hade fått vattkoppor. Han hade höga kindknotor i ett finmejslat ansikte med asiatiska drag. Han uppfattades som rolig, vilket hjälpte i den gamla arbetarstadens stela sociala struktur.

Värre var det för Håkan. En tonåring som fortfarande bar manchesterbyxor och hade sålt sin moped för att köpa en gigantisk videokamera kunde vid den här tiden bara beskrivas som lillgammal, annorlunda, självständig. Hans pappa ägde Axéns Livs och sosseföraktet hade drivit Håkan in i moderat skolungdom, fast han nog inte hörde hemma där.

Första dagen i klassen hade eleverna fått presentera sig med en egenskap. Alla valde något förminskande eller självkritiskt. Mikael fastnade för »liten«. Bara en person gick mot strömmen. Håkan Wåhlstedt skrev »generös«.

– Du borde bli konstnär, du ritar så bra, sa Håkan till Mikael en dag den här sista terminen.

De pratade om framtiden. Håkan ville läsa vidare och starta företag. Mikael visste inte. Han älskade bilder, men kunde han?

Han hade skaffat staffli och penslar. Det enda han fått ihop var ett porträtt av familjens hund. Lärarkarikatyrerna som han satt upp på skolans anslagstavla under signaturen »Michel Duval« – namnet togs från franskaboken – var inget man lämnade som ansökningsprov till juryn på en pretentiös konstakademi. För att inte tala om »actionfilmerna« de spelat in med Håkans kamera.

– Sök till konstskolan här i stan, sa Håkan.

– Jag vet inte, svarade Mikael.

Det var då han fick vattkopporna.

I två veckor stannade Mikael Genberg hemma i lägenheten på Odensvigatan, uppassad av sin generöse partner. Nu fotograferade Håkan Wåhlstedt en massa vinterlandskap, snabbframkallade rullarna och lämnade kopiorna utanför Mikaels lägenhetsdörr. Den sjuke målade frenetiskt av dem och lämnade i sista stund in tavlorna till Västerås konstskola.

Han blev antagen.

Think outside the box

Att vara konstnär, vad är det? Mikael ville måla naturalistiskt och porträttlikt, men anpassade sig, skruvade uttrycken och freakade. Han rakade håret på ena halvan av huvudet, försökte vara svår och svart korkade upp en flaska rött till. Slet för att se något mer i motivet än han faktiskt såg.

Det lossnade inte. Tio, kanske femton år av hans konstnärskap går att sammanfatta med verket där han lade ett kohuvud i ett akvarium och hissade upp det i en utställningssal. Kadavret ruttnade och stanken blev olidlig.

Enligt kritikerna befann han sig på »gymnasial nivå« och hans tavlor karakteriserades av »hötorgsmåleriets färgsättning och ljusspel«. Han kom inte in på Konstakademien.

Men framför allt: han tröttnade. Det var en så trång värld, så förbannat fisförnämt. Skulle bra konst tvunget vara tråkig?

Han strimlade sönder sina gamla dukar och vävde trasmattor av dem. Han klottrade ner valaffischer, maskerade Ingvar Carlsson och Carl Bildt i Fantomen-dräkt. Han ville ut från gallerierna.

Allt oftare kände han att människor med riktig kreativitet fanns någon annanstans. Hos reklamarna, i näringslivet.

Han ställde ut ett högt torn av sockerbitar, men blev besviken på sig själv. Tornet kändes bara som ett konstnärligt manér, alldeles tomt på innehåll. När han flyttade ut alla sockerbitar på ett torg och förbipasserande började interagera fick det han gjort en funktion. Plötsligt nådde han vanligt folk.

Långsamt växte en ny idé fram.

Han tänkte på hus. På röda stugor med vita knutar, de fanns överallt i Sverige, men vad hände om man tog dem ur sin miljö? Om man till exempel byggde ett torp i ett träd, i en offentlig miljö där människor såg det? Västerås kommun lät honom testa i ett träd i Vasaparken. Det blev »Hotell Hackspett«.

Om det var konst? Skit samma. Folk gillade det och medierna också, och turistfolket och politikerna blev glada när BBC och japansk tv började göra reportage. Mikael Genberg hade till slut funnit en nisch som fungerade.

Han skissade på att sätta en stuga i en grotta, eller göra ett »Motell Mullvad« under en tusen år gammal gravhög, men fastnade för ett undervattenshus.

Den röda stugan ställde han på en pontonflotte i Mälaren och under, ner i vattnet, sänktes en stålkammare med sovplats. I juni 2000 invigdes verket »Utter Inn« av ordföranden i kommunfullmäktige. Han hette Håkan Wåhlstedt.

Håkan hade hunnit doktorera i företagsekonomi, göra lokalpolitisk karriär och nyligen utsetts till partisekreterare i miljöpartiet. En dag började Mikael prata med honom om nästa steg för de röda husen.

– Jag läste i Expressen att Sverige har skickat upp en sond till månen, jag hade ingen aning om att vi kunde sånt. Jag tänkte: Varför inte skicka upp ett hus till månen?

Håkan skrattade, det var ju en fantastiskt galen idé. Men han kände Mikael, han fattade att det var på allvar. Micke hade ringt runt till en massa rymdfolk, han hade till och med pratat med Sven Grahn, han som kallades Sveriges rymdnestor. Visst skulle Håkan Wåhlstedt hjälpa till.

Han dansade med de stora elefanterna nu, men var fortfarande generös.

Never eat alone

Den här hösten 2002 snackade miljöpartister skit om socialdemokrater så fort de fick tillfälle, särskilt om de slapp bli citerade med namn. I hemlighet förhandlade de med de borgerliga partierna om att bilda en ny regering. De kom överens med Göran Persson till slut, men det var på håret.

Sådant var läget när Håkan Wåhlstedt ringde Lars Stjernkvist och frågade om han inte ville ta en öl. De sågs på Järntorgspumpen i Gamla stan i Stockholm. När Stjernkvist kom in upptäckte han att Wåhlstedt inte var ensam.

– Det här är min kompis Mikael Genberg. Han har något att berätta, sa Håkan.

– Jaha, sa Stjernkvist.

– Jag har en idé för att stärka svenskt självförtroende, för att visa att vi är en framtidsnation, sa Mikael.

Han lade till något om att det här var viktigt för det svenska näringslivet, för att locka unga till högteknologin. Sedan kom han till själva saken.

– Jag vill sätta ett hus på månen, en röd stuga med vita knutar.

Stjernkvist var stum.

– Det är tekniskt möjligt, sa Mikael.

– Med svensk teknik, sa Håkan.

– Vi har gjort beräkningar, det kostar inte så mycket, sa Mikael.

– Det är billigt, sa Håkan.

Stjernkvist tittade runt i lokalen. Håller jag på att bli grundlurad? Var är dolda kameran?

– Jag är seriös, sa Mikael och tittade socialdemokraternas partisekreterare lugnt i ögonen.

Stjernkvist fortsatte lyssna, han började nicka med, le, idén var så fascinerande. Efter en timme anslöt Peter Eriksson, språkröret, till sällskapet. Håkan hade bett honom att komma förbi. De beställde en öl till.

– Du skulle inte kunna ta upp det här med Leif Pagrotsky Pagrotsky eller Thomas Östros Östros?, frågade Mikael när de druckit ur.

Den där frågan var central. Rymdsverige är uppbyggt kring en statlig myndighet, Rymdstyrelsen, som fördelar pengar till företag och institutioner som forskar eller tar fram rymdteknik. Varje år får Rymdstyrelsen 500 miljoner av näringsdepartementet och utbildningsdepartementet. Leif Pagrotsky var minister på näringen, Thomas Östros på utbildningen. Skulle Mikaels projekt ha en chans var det nödvändigt att få Rymdstyrelsen att öppna plånboken, tänkte Håkan.

Lars Stjernkvist drog på svaret, men sa precis som Håkan hade hoppats:

– Det är nog bättre om vi väntar lite innan vi tar statsråden. Vi måste övertyga en del annat folk först.

Mikael tittade på Håkan, de log båda. Stjernkvist hade sagt »vi«, han var med på det.

Så här fortsatte kumpanerna Wåhlstedt och Genberg. Håkan bokade lunch med en viktig politiker eller representant för rymdbranschen. Han sa inte vad det handlade om, bara att han skulle ta med sig en vän. Och sedan fick Mikaels entusiasm och övertalningsförmåga göra jobbet.

De åt aldrig ensamma, det fungerade, allt fler kom in i nätverket: Finn Persson, som varit informationschef för Stockholms OS-kampanj och nu ägnade sig åt att ragga sponsorer, bland andra.

Av de första kontakterna med rymdmänniskorna hade de förstått att det skulle gå att skjuta upp ett hus, eller något som liknade ett hus. Det var tekniskt möjligt. Man kunde hyra in sig på en utländsk raket, till exempel, i Ryssland, Indien eller Japan, men man behövde få fram pengar.

De fick en reklamfirma att jobba gratis och statliga Almi att ge ett räntefritt lån. Men de behövde något mer för att komma vidare, de behövde landshövdingen.

– Om vi får honom mot oss kan det stjälpa allt, sa Håkan till Mikael.

Mats Svegfors var alltsedan tiden som moderat statssekreterare på 1970-talet känd som en person med extremt hög integritet. Håkan hade träffat honom första gången på en kräftskiva i Ronneby och så småningom hade de blivit bekanta. Håkan ringde och bokade ett möte. Det var våren 2003.

Mats Svegfors visade sig vara förbluffande lättflirtad. Nog tyckte han det saknades realism, men inget är så bra som utmanande idéer. Dessutom gillade han konst och jämförde månhuset med Christo, han som sveper in broar och palats.

– Wallenbergarna måste med i det här, sa Svegfors.

Sedan sa han åt dem att ringa Erik Belfrage, en av hans gamla kompisar tillika rådgivare till Wallenbergarna. Dessutom borde man samla alla intressenter till ett seminarium.

Den hösten 2003 hölls ett hemligt seminarium på Västerås slott. Erik Belfrage kom dit med privatchaufför. Alla rymdmänniskorna var där, Stjernkvist förstås, en kille från näringsdepartementet, en man från Volvo Aero var där, en kvinna från ABB. Svegfors var värd.

Det var på håret att mötet blev av, för några veckor före fick Stjernkvist kalla fötter. Valrörelsen om EMU gick samtidigt in i sitt slutskede.

– Fan, jag har ju svårt att förklara för partiet vad jag gör i Västerås en hel dag i brinnande valrörelse, sa han till Håkan.

– Jaha … sa Håkan, men om jag utmanar dig på en debatt om EMU på torget i Västerås?

Så kom det sig att västeråsarna den dagen fick höra en EMU-debatt, en duell mellan två partisekreterare som i själva verket var en täckmantel för ett möte om ett hus på månen. Mats Svegfors ställde upp som moderator och fördelade ordet mellan Stjernkvist och Wåhlstedt.

Själva seminariet gick bra, Mikael imponerade på många av deltagarna, det blev en injektion med ny energi.

En kväll ett halvår senare satt Leif Pagrotsky på sitt kontor och gick igenom högar med papper. På ett av dem stod det »Mikael Genberg« och så ett telefonnummer. Det var den där konstnären som Stjernkvist hade snackat så mycket om. Pagrotsky slog numret.

– Mikael Genberg, hördes det i luren.

– Hej, det här är Leif Pagrotsky.

Mikael blev överrumplad. Han höll på att servera köttbullar och makaroner åt barnen, och sonen skrek om ketchup. Då sa näringsministern:

– Jag hörde att du skulle sätta upp ett hus på månen. Är det något jag kan hjälpa till med?

Success management

En av de bästa sakerna med Mats Svegfors var att han var ordförande i Föreningen för den Beridna Högvakten. I dess styrelse satt nämligen Peter Egardt, som varit Carl Bildts parhäst, men nu var på Stockholms Handelskammare samtidigt som han hade en del andra uppdrag. Bland annat var han styrelseordförande i Rymdstyrelsen.

Svegfors talade med Egardt om månhuset, och Pagrotsky var entusiastisk. Därmed hade Mikael Genberg fångat in de högsta hönsen i den svenska statliga rymdfinansieringen. Haken var att det inte verkade som att de däruppe bestämde mest.

Första gången Mikael ringde Rymdstyrelsens informationschef blev han vidarekopplad till Sven Grahn på Rymdbolaget, som i sin tur hänvisade till Jan-Erik Wahlund på Institutet för rymdfysik.

Rymdsverige var en krånglig galax att orientera i.

Jan-Erik Wahlund på statliga Institutet för rymdfysik var överentusiastisk. Ett hus på månen kunde visa hur skickliga svenska rymdforskare faktiskt är och locka studenter, tänkte han, och blev Mikaels första vetenskapliga överrock på en tiggarturné. Tanken var att rymdföretagen tillsammans med sponsorer från näringslivet skulle kunna stå för finansieringen.

Men så fort Mikael nämnde att han tänkte söka pengar från Rymdstyrelsen drog sig Jan-Erik Wahlund ur.

– Det visade sig sedan att den här Genberg ville snylta på forskningspengar också. Det skulle ju gå ut över oss, och min chef gav mig mer eller mindre direktiv att dra i handbromsen, säger han efteråt.

Så Mikael fick söka sig bakåt i kedjan till Sven Grahn. Han och Håkan förberedde sig länge inför det mötet, eftersom de förstått att Grahn inte var vem som helst; han hade haft ett finger med i vartenda svenskt rymdprojekt av värde och börjat som 16-årig volontär när pionjärerna om somrarna utforskade nattlysande moln på rymdbasen Kronogården utanför Jokkmokk på 1960-talet.

Den första timmen av mötet vid det åttakantiga bordet i konferensrummet på Rymdbolaget var hemsk för Mikael och Håkan. Sven Grahn sänkte allt:

– Det duger inte att bara åka till månen med ett hus. Ni måste göra något vettigt också.

Håkan försökte. Mikael tog vid. Grahn viftade bort dem, men med allt mindre frenesi. Han började ta anteckningar på ett visitkort. När han fyllt det tog han upp ett kort till och fortsatte. Efter en timme sa han det magiska ordet – vi.

– Jaha, vad ska vi göra nu då?

Håkan tittade på Mikael och log. Sven Grahn var med.

Rymdbolaget är ett kommersiellt statligt företag som konkurrerar på en global marknad, där andra svenska aktörer heter Volvo Aero och Saab Ericsson Space. Alla tjänade de på om svensk rymdkompetens syntes. Sven Grahn fick Rymdbolagets ledning att gratis göra en förstudie. Den kom fram till en prisslapp. 500 miljoner kronor skulle det kosta att skicka upp ett hus i ihopfällbar lättmetall med röd duk, ett hus som fungerade ungefär som ett tält och skulle stå i all evighet.

– Runstenarna kommer att framstå som ganska tillfälliga i det här sammanhanget, sa Sven Grahn till journalisten Anders Lif, som Mikael och Håkan hade kontaktat för att föreviga hela projektet.

Det var förresten ett tips de fått från Bernt Ericsson, legendarisk forskningschef på Ericsson. »Success management«, varje steg skulle dokumenteras som en framgång.

Med Sven Grahn i ryggen lämnade Mikael och Håkan ursprungsplanen om hård satsning på att få statliga resurser till projektet. Entusiasmen var mycket större i näringslivet.

Vodafone skänkte en bil. ABB hyrde ut en gigantisk studio mitt i Västerås för en krona om året. Mikael kallade den Luna Resort, ett namn som hela projektet nu fick.

De knöt upp flera personer på Svenskt Näringsliv och ordföranden Michael Treschow att snacka för månhuset. När de insett att huset skulle göras av metall och inte trä ringde de vd:n för Plåtslagarnas Riksförbund Gitte Leger, som glatt ställde upp på projektet.

De skissade på att företag skulle köpa in sig i projektet, andelarna skulle säljas för mellan fem och femtio miljoner kronor. FN, upptäckte de, hade regler mot reklam på månen, men genom att montera en kamera som ständigt filmar månhuset skulle man kunna baka in tv-rättigheter. Mikael snackade om det som en andelslägenhet på spanska solkusten, fast för snuskigt rika kändisar, som Madonna.

Genom att knyta upp lokala företag – Mälarenergi, Seco Tools och System Air, fick de loss den första miljonen och blev lovade fler. Äntligen rullade lite pengar in, och med det som garant fortsatte Rymdbolaget projektera till rabatterat pris. Nu gick de in på de tekniska detaljerna.

Men hur mycket Mikael och Håkan än ville se varje händelse som ett framsteg var det kämpigt. Sponsorexperten Finn Persson hade riktat in sig på Ikea, men tvingades ge upp, [[Ingvar Kamprad]] var för svår att nå. Flera andra internationella företag fegade, och när näringslivsspåret kallnade fann man sig tillbaka på ruta ett – Rymdstyrelsens statliga stålar.

Och nu upptäckte de att Rymdstyrelsen hade ett komplicerat förhållande till Rymdbolaget. Trots att de satt i samma byggnad kunde inte den statliga myndigheten kommunicera med det statliga bolaget. Det var som att Rymdstyrelsens generaldirektör Per Tegnér vägrade ge Mikael och Håkan pengar så länge de anlitade Rymdbolaget. Till och med de två ansökningarna om små bidrag avslogs också.

– Vår generaldirektör har haft möten med Mikael och Håkan, det här projektet ryms inte i vår verksamhet som är forskning, säger informationschefen Johan Marcopoulos.

– Rymdstyrelsen är närmast lamslagen inför nya beslut och satsningar, säger Fredrik von Scheele, affärsutvecklare på Rymdbolaget.

Dessutom rann det politiska ut i sanden. Leif Pagrotsky och Thomas Östros hänvisade till det förbjudna ministerstyret, de kunde inget göra.

Mats Svegfors ville inte ge upp.

– Man måste förstå logiken. Det räcker med att en person i regeringskansliet säger: Killar och tjejer, vi måste köra något, vi kör det här månprojektet, det handlar ju om växelpengar, sa han.

Det var då Erik Belfrage bjöd in Håkan och Mikael till ett möte. Peter Wallenbergs rådgivare kunde inte lova några pengar från Investor eller SEB, men han sa att »vi« kan prata med Wallenbergarnas forskningsstiftelser.

– Och så tycker jag att du ska ta kontakt med den där trevliga sossen, Krogvig, prata med Bo Krogvig, fortsatte Erik Belfrage.

Bo Krogvig, landets mest legendariske politiske konsult som jobbat i 35 länder och hjälpt såväl Ingvar Carlsson som Mona Sahlin, fick ett telefonsamtal från Håkan Wåhlstedt.

Efter första mötet med Mikael skrev Krogvig en rapport som började: »När projektet presenterades för mig öppnades golvet under mig och himlen över mig.«

Direkt identifierade han ett problem: de behövde samla upp nätverket.  Lösningen kläckte hans fru Eva Rundkvist, s-ordförande i Upplands Väsby: en förening.

Strax före jul 2006 konstituerades Månhusets vänner. Ordförande blev Mats Svegfors. I styrelsen satte sig Håkan Wåhlstedt och Bo Krogvig. Revisorssuppleanten hette Lars Stjernkvist.

All politics is local

Håkan Wåhlstedt var bekymrad, han hade faktiskt varit det länge, och det var ovanligt. Men det såg verkligen mörkt ut nu. De borgerliga hade vunnit regeringsmakten och de upparbetade kontakterna hos socialdemokraterna var inte mycket värda längre.

[[Staffan Anger]] hette svaret på problemet.

Staffan Anger hade varit moderat kommunpolitiker i Västerås, en person som Wåhlstedt gillade och hade gjort upp om en lokal koalition med. I sin roll som chef på stålföretaget Outokumpu hade Anger redan uppvaktats. Han hade inte gett några pengar, men avslutat mötet med orden:

– Fan, här sitter jag och säljer koppar och ni sitter och säljer ett hus på månen. Det känns som jag är på fel sida av bordet.

Nu gick Håkan förbi hos Anger med en nyfångad gös, ringde på, lämnade över fisken, och började snacka. Som ny borgerlig riksdagsledamot hade Anger gott om tid och han började jobba för månhuset.

Han bjöd Västerås kommunalråd på julbord och fick dem att hjälpa till att bygga två månhuskullar – replikor av månhuset – i varje ända av staden. Månhuset var plötsligt Västerås symbol.

Och när Mikael och Håkan fortsatte att värva lokala organisationsledare och entreprenörer, satte Staffan Anger in en stöt i riksdagen. Medlemsantalet i Månhusets vänner steg.

– Det var Staffan Anger som drog in mig, säger riksdagsledamoten Jessika Polfjärd (m).

– Han berättade om det här projektet och jag tyckte det var vansinnigt, men han fick med mig på det, säger riksdagsledamoten Ulf Berg (m).

– Västerås är inte så stort och jag känner Mikael sedan gammalt, säger riksdagsledamoten Agneta Berliner (fp).

– Jag ville stödja honom när han hittar på en idé som till förstone verkade så galen, säger riksdagsledamoten Margareta Israelsson (s).

Ordet om månhuset började flyga. När Anger skulle sälja in det till Vinnova svarade generaldirektören:

– Jag känner redan till månprojektet.

Likadant var det för ordföranden i riksdagens näringsutskott Karin Pilsäter (fp):

– Min pojkvän [[Pontus Braunerhjelm]] kom hem en dag och berättade att han träffat en forskare på Mälardalens högskola som forskade om Mikael Genberg som entreprenör.

Pontus Braunerhjelm blev sedan sekreterare i Lars Leijonborgs Globaliseringsråd och satte Mikael i kontakt med brittiske varumärkesgurun Simon Anholt. Karin Pilsäter ordnade seminarium i riksdagen och övertygade en skeptisk partiledare och forskningsminister att Mikael Genberg borde vara med på folkpartiets entreprenörsträff i Almedalen.

Så kom det sig att konstnären med månhuset spatserade omkring bland makthavarna i sommarens Visby 2007. Bo Krogvig introducerade honom för folk. När de satt och drack öl med försvarsminister [[Mikael Odenberg]] misstog tidningen Resumé dem för vapensmugglare.

Mötet med Odenberg hade för övrigt föregåtts av Poker Wallenbergs årliga vintermingel på Grand Hôtel. Håkan hade en inbjudan och tog med sig Mikael. De hamnade på balkongen där de rökte cigarr och snackade månhus med försvarsministern.

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin värvade Håkan själv, eftersom de var kompisar sedan partisekreterartiden. Redan före valet hade han varit hemma i Håkans lägenhet och Mikael »råkade« komma förbi. Nu skrev Littorin in sig som medlem.

– Det är klart att hade det varit någon okänd som tog kontakten så hade jag ju varit mer skeptisk. Håkan har varit jätteviktig för Månhuset, säger Littorin.

Tre borgerliga statsråd var avbockade, nu återstod bara den viktigaste – Maud Olofsson. Monica Stolpe-Nordin, som tidigare hade arbetat åt Olofssons statssekreterare Jöran Hägglund, hamnade på en middag hemma hos Staffan Anger. Det ena ledde till det andra, och plötsligt hade Mikael ett möte med näringsministern.

Connect with connectors

Det snurrade allt fortare för Mikael och Håkan. Bo Krogvig bokade möte med förre statsministern Ingvar Carlsson. Erik Belfrage öppnade ännu fler dörrar.

Pengar var fortfarande ett problem. Även Mats Svegfors brev till Ingvar Kamprad avvisades. Per Tegnér på Rymdstyrelsen lovade till slut ett par miljoner, men pengarna betalades aldrig ut.

Rymdbolaget fortsatte ändå arbeta med projektet. De satte tolv unga, hungriga ingenjörer på att göra klart projektet Fas A. Visst skulle det behövas massor mer miljoner i de följande faserna – byggnation, testning och slutligen uppskjutning – men Rymdbolaget trodde på Mikael, och visade med jämna mellanrum upp konkreta resultat.

De tänkte som alla internationella rymdmänniskor Mikael nu började träffa. Pr-värdet var gigantiskt i jämförelse med insatsen, och en vacker dag skulle allt betala sig med råge.

Dessutom: med mer reklam och ett allt starkare nätverk var Håkan och Mikael övertygade om det skulle komma in pengar och huset skulle komma på plats.

I nätverket ingick nu också bandyspelarna Per Fosshaug och Hans Elis Johansson, båda vänner till Mikael. Hans och Mikael tog en öl med Krogvig och började prata om hur man skulle kunna få månhuset i medialt blickfång, och de kom upp med idén att sätta en röd stuga på Globens tak.

All politik är lokal och Globen ägs av Stockholms stad, men Hans kände vd:n Ninna Engberg, eftersom de båda är hälsingar och gillar bandy, så han ringde. Finansborgarrådet [[Kristina Axén Olin]] tog Svegfors hand om.

– Jag sa till Ninna att jag ville att det här skulle bli av och då blir det så, säger Axén-Olin.

Svårare än så var det inte för Månhusets vänner nu. I april 2009 ska huset vara på plats på Globen.

Svegfors drog också hela projektet för [[kronprisessan Victoria]] och sen knöt de upp Christer Fuglesang, den svenske astronauten.

Krogvig kom på den idén, Grahn tvekade men plockade fram det hemliga numret, och Anger åtog sig att ringa till Houston. På något sätt lyckades riksdagsledamoten övertyga astronauten att han borde komma förbi Västerås och inviga Månhuskullarna.

Den svenske rymdstjärnan åkte från Stockholm i en stor vit limousin och på en timmes körtid till Västerås sålde Mikael in månhuset. Christer Fuglesang upptogs som förste hedersmedlem i Månhusets vänner.

Han lovade att ta med sig en liten modell av huset upp på nästa rymdfärd. Månhuset var på väg ut mot nebulosor, stjärnhopar och andra galaxer.

All business is global

Det hänger en karta på en av väggarna i Luna Resort, en karta över stjärnhimlen. Mot svart bakgrund gnistrar himlakropparna, sprakande smakande strålglans. Varje stjärna har ett namn vid sig, en autograf från någon i Månhusets vänner.

Mikael Genberg har en öl i handen. Han är en konstnär som till slut har lyckats. Runt i nätverket, bland alla dem som nu minglar i hans studio, säger de att det beror på att han är en så bra säljare. Att han låter folk vara med, att han är generös.

Själv säger han:

– Håkan är politiskt slug, i början så trodde ju folk att mötena skulle handla om miljöpartiets politik, och plötsligt satt de och snackade om ett hus på månen, det var ju rätt fräckt.

Det är i november 2008. Per Tegnér på Rymdstyrelsen har inte gett några miljoner ännu och de stora teknikföretagen Ericsson och ABB vill ännu inte visa musklerna. Men Mikael var i Göteborg tidigare i dag och träffade chefen för krogkedjan Harrys.

– Han är eld och lågor, han vill att Harrys ska bli första restaurangen på månen.

Mälardalens högskola tänker sätta ett rött hus med vita knutar på sin logga. Simon Anholt har tackat ja till att sitta i den globala välgörenhetsstiftelse som ska knytas till Månhuset. Dessutom, viskas det i lokalen, Per Tegnér närmar sig pensionsålder. Det kan komma en ny vår även på Rymdstyrelsen.

Mikael Genberg, den makalösa historieberättaren, är nöjd. I tio år levde han på brödmåleri. Nu har hans »Utter Inn« blivit kommersiellt hotell i Zanzibar, och två personer säger att de kan fixa ett möte med Richard Branson, punkaren som startade Virgin Records, blev mångmiljardär och nu satsar på turistresor i rymden.

Mikael Genberg har kommit ut från gallerierna.

Nästa vecka ska han åka till Nasa i Silicon Valley. Han ska komma hem och ringa runt och berätta.

– Första dagen var svår, de visste inte riktigt hur de skulle paketera månhuset i sina hjärnor. Men sedan fick jag träffa Simon Worden, chefen, och vi kunde avsluta mötet efter fem minuter. Han var extremt positiv, han gillade att konsten stod i fokus. Han sa: Har ni frågat Googles chefer om hjälp?

– Nej, de får jag knappast tag på, svarade jag.

– Jag känner dem privat, skicka lite material så sätter jag er i kontakt, svarade han.

Nasa, rymdvärldens högborg, konstruerar just nu en ny månlandare. Med lite pengar från det globala näringslivet skulle de gärna skjuta upp ett rött hus med vita knutar. 2012 kanske.

Mikael Genberg lutar sig tillbaka i fåtöljen nu. Han är inte så liten. Det är som i serietidningen, till slut blev han hjälte.

Det är en osannolik historia, ändå är den sann. Han har charmat upp den politiska eliten, näringslivet, forskarna och nu har han snart nätverkat sig till månen.

– Jag tänker mig det här projektet som ett dataspel. Det är tufft när man kommer till en boss, men sen tar man sig upp på en ny nivå, då är det lätt.

Artikeln bygger på 32 intervjuer med politiker, tjänstemän, tekniker, forskare och andra som kommit i kontakt med Mikael Genberg samt på journalisten Anders Lifs bok »Mångalen«.