Klimatet vände opinionen

1980 Ingen vågade säga ja

Riksdagen kvällen den 4 februari 1997. En glad [[Göran Persson]] kommer emot Ekots reportrar. »Ni har inte fattat någonting. Det är inte avvecklingen av Barsebäck som är det viktiga. Det är att centern gått med på att stryka att kärnkraften ska vara borta 2010.«

Det har varit en sällsynt bra dag för statsministern. Först uppgörelse med centern och vänsterpartiet om energin och sedan buffé och vin med riksdagsgruppen. Persson har aldrig velat avveckla kärnkraften och nu ser den ut att bli kvar länge. Visserligen ska reaktorerna i Barsebäck stängas. Men det viktiga för Göran Persson är att årtalsexercisen äntligen är borta ur energipolitiken. Nu blir kärnkraften kvar så länge det inte finns el från andra energikällor.

På sitt sätt kan man alltså säga att redan uppgörelsen 1997 bäddade för att det kunde bli fråga om att bygga nya kärnkraftverk om inte de gamla utslitnas produktion ersatts av nya energikällor. Men det var det ingen som talade om då.

Göran Persson var tillräckligt nöjd med att han lyckats rätta till det som ställdes till i och med folkomröstningen 1980 och dess tre »avvecklingslinjer«.

Den omröstningen var kanske den hetaste politiska batalj Sverige haft i modern tid, möjligen i konkurrens med ATP-striden på 1950-talet och löntagarfonderna på 1970- och 1980-talen. Den borgerliga riksdagsmajoriteten var lika splittrad som socialdemokraterna efter reaktorhaveriet på Three Mile Island i Harrisburg, USA, 1979.

Lösningen blev en folkomröstning där partierna centralt stod för olika linjer, men där partiaktivisterna var fria att engagera sig för en annan linje.

Många socialdemokrater gjorde gemensam sak med centern och arbetade för linje 3 som ville avveckla kärnkraften på tio år. I exempelvis Gävleborg leddes varenda linje 3-kommitté av en känd socialdemokrat till partiombudsmannens stora förtvivlan.

När han dumt nog skickade ut ett brev och uppmanade s-medlemmarna att arbeta för linje två som ville ta det lite lugnare och först bygga sex reaktorer till för att sedan »avveckla med förnuft« tog det hus i helsicke. Partiordförande Olof Palme blev tvungen att ta avstånd från sin ombudsman i direktsändning i »Rapport«. Sådan var stämningen och opinionen.

Det var också ytterst nära att linje 3 fick flest röster. Men eftersom linje 2 och linje 1 (identiska valsedlar på framsidan, men linje 1 saknade tilläggen om samhälleligt ägande på baksidan) tillsammans fick en stor majoritet blev det ingen snabbavveckling. I stället fortsatte kärnkraftsutbyggnaden och så småningom fattade riksdagen beslut om att kärnkraften skulle vara avvecklad till 2010.

Men det årtalet hade alltså en strålande glad Göran Persson nu lyckats få bort 17 år senare. Då, 1997, tyckte fortfarande en majoritet av befolkningen att kärnkraften måste avvecklas på lång sikt enligt Som-institutets årliga mätningar. Men sedan svängde det snabbt.

En förklaring är den klimatdebatt som tagit fart under 2000-talet. En annan att inget allvarligt kärnkraftshaveri har inträffat sedan Tjernobyl 1986.

Numera anser en majoritet av centerns väljare enligt Som-mätningarna att det är bättre att fortsätta använda kärnkraften. Redan på våren 2007 flaggade [[Maud Olofsson]] för att det kunde bli aktuellt att bygga nya reaktorer.

Det är också något av en myt att centerns framgångar på 1970-talet berodde på kärnkraftsmotståndet. Partiets bästa valresultat kom 1973 med en fjärdedel av rösterna efter en kampanj som riktade sig mot centralstyrning och storskalighet. Centern red på den gröna vågen, lokalsamhället och »Vi flytt in´t«. Efter att kärnkraftsmotståndet blev partiets hjärtefråga och splittrade borgerliga regeringar har det gått utför för partiet.

Det hindrar inte att kärnkraftsopinionen kan svänga snabbt. Så sent som 2007 föll förtroendet för kärnkraftsindustrin ned till Tjernobylnivåer i Som-mätningen, efter upprepade incidenter som kunde ha blivit väldigt allvarliga i Forsmarksverket.

Vad historien visar är att ingen politiker kan ta kärnkraftsopinionen för given. Den styrs av händelser som ingen kan påverka.

2009 Opinionen pressar politiker

Det är långt ifrån säkert att det kommer att byggas nya kärnkraftsreaktorer i Sverige, men linjerna är ändå dragna. Valet 2010 kommer att bli ett nytt kärnkraftsval. Med två tydliga block som regeringsalternativ går det knappast att göra upp och desarmera frågan.

Den borgerliga alliansen går till val på att det är fritt fram att börja planera för nya reaktorer som kan ersätta de nuvarande.

Oppositionen säger blankt nej till att häva nybyggnadsförbudet och har antytt att det kan bli aktuellt att stänga ytterligare en reaktor under nästa mandatperiod.

Debatten kommer att handla om hur mycket el som kan komma från förnyelsebara energikällor, sol, vind och vatten, och hur mycket som kan sparas för att vi ska uppnå klimatmål som är satta långt in i framtiden.

Vi har hört det förr med den skillnaden att socialdemokraterna och centern har bytt plats. Mona Sahlin har anslutit sig till folkomröstningens linje 3, medan Maud Olofsson gått med i moderaternas linje 1.

Det är inte underligt att statsminister [[Fredrik Reinfeldt]] är upplivad av det sidbytet. Enligt källor i kanslihuset var han beredd att gå med på nästan vad som helst för att få med centern med på vagnen. Därför innehåller energiuppgörelsen ambitiösa mål för utbyggnaden av framförallt vindkraft.

Moderaterna och alliansen tror sig ha funnit en valvinnarfråga. Att en del av den stora grupp socialdemokrater som också vill fortsätta med kärnkraft ska ta klivet över.

En majoritet i opinionen lutar ju åt kärnkraftshållet just nu. Klimathotet har blivit viktigare än att bekymra sig över risken för radioaktiva utsläpp och avfallsproblem. Åtminstone tills det sker ett nytt kärnkraftshaveri någonstans i världen.

Det skulle naturligtvis i all sin brutalitet gynna den rödgröna oppositionen. Men den är i vilket fall långt ifrån slagen på förhand. Med en massiv uppbackning från miljörörelsen har [[Mona Sahlin]], [[Lars Ohly]], [[Peter Eriksson]] och [[Maria Wetterstrand]] alla möjligheter att framstå som bärare av det trovärdiga förnyelsebara alternativet.

Grönt och ofarligt mot betong och stora risker om man så vill. Det blir en ovanlig roll för en socialdemokratisk partiledare.

Krocken med industriintressena gör också att Mona Sahlin kommer att få stora problem att hålla ihop sitt parti. De grupper inom LO som redan tidigare har varit skeptiska mot samarbetet med miljöpartiet får vatten på sin kvarn.

Industrins och LO-gruppernas intresse för ny kärnkraft handlar i grunden om att minska beroendet av de dominerande aktörerna på elmarknaden. De skogsbolag och kommuner som sålde ut sina energibolag vill nu ha egen kraft igen för att hålla nere priset.

Av samma anledning satsar alla kommunala bostadsbolag med självaktning och hygglig ekonomi i vindkraft. Hyresgästerna ska övertygas om att egen ström i det långa loppet kan hålla nere boendekostnaderna.

Det är också för att hålla nere priset som socialdemokraterna säger nej till fler kablar i Östersjön. Visserligen finns det redan några, men Norden räcker som elmarknad.

Protektionism som tvingar de baltiska länderna att använda rysk gas, kontrar regeringen.

Så kommer det att låta fram till valet. Det är bara att vänja sig.