Miljöföretag utan kraft

»Det är som en gigantisk centraldammsugare«, säger vd:n Christer Öjdemark när han ska förklara affärsidén.

I stället för soptunnor och sopbilar, susar avfallet i en hastighet av 20 meter per sekund i helautomatiska tunnelsystem under marken. Precis som med vatten och avlopp.

Det är inte så mycket framtid som det låter. Uppfinningen gjordes 1961 och finns redan på flera ställen i Sverige.

Huvudkontoret, med ett tiotal enkla kontorsrum i Gröndal strax utanför Stockholms tullar, bedrar. Envac är ett företag med miljardomsättning och nästan 700 anställda. De finns i 17 länder.

Och Öjdemark är en resande man. Han har följt med Göran Persson på statsbesök i Kina. I mars åker han med kung Carl Gustaf till Italien.

Envacs marknad finns utomlands. 90 procent av produktionen går på export.

– Vi kan inte växa över huvud taget i Sverige. Här bygger man inget. Det står still, säger Öjdemark.

– Vi tror på Indien, Kina och Brasilien. Att bygga bostadslösningar för den växande medelklassen.

Så talar en vd vars företag växer med 5–10 procent per år och har en orderstock på 2,5 miljarder kronor, trots finanskris och lågkonjunktur.

Det är en framtidsoptimism som inte är påklistrad. Inte som hos Saabs vd Jan-Åke Jonsson, som desperat försöker ingjuta hopp i ett företag som är på väg att gå under.

Sverige skulle kunna ha fler som Christer Öjdemark. Fler exporterande miljöteknikföretag.

Medan den politiska diskussionen gick från att handla om hur Saab ska räddas till vem som ska bekosta nedläggningen, uppstod nästa fråga: Vilka är framtidens branscher?

En pressad näringslivsminister föreslog att Saabs fabrik i Trollhättan kunde börja tillverka vindkraftverk i stället för bilar. Maud Olofssons förslag kom som en stundens ingivelse, men bakom det finns en tydlig ambition från alliansregeringen. Sverige ska satsa på miljöteknik. Så ska landet klara sig i den globala konkurrensen efter bilindustrin.

Ambitionen syns i den satsning som forskningsminister Lars Leijonborg presenterade i höstas. 24 strategiska forskningsområden ska prioriteras och få ett tillskott på 15 miljarder kronor de kommande fyra åren. Mest prioriterat är det breda miljöteknikområdet: från energi, hållbar utveckling och klimat till transportforskning.

I dag står miljötekniken endast för två procent av landets samlade export. Hälften av exporten utgörs fortfarande av verkstadstillverkade varor. Av maskiner, teleprodukter, fordon och metaller. Exportområden som är på nedgång.

Men faktum är att det inte är avsaknaden av innovationer som gör att Sverige exporterar så lite miljöteknik. Lösningar på olika miljöproblem finns redan och har funnits i Sverige i flera decennier. Som det automatiserade avfallssystemet.

– Vår forskning ligger i framkant, så vi har alla möjligheter, säger Berit Gullbrans­son, verksamhetschef vid statliga Sveriges miljöteknikråd, Swentec.

Miljötekniksektorn består av tusentals företag och växer kraftigt. Den inhemska marknaden är stor. Inte heller saknas det en global efterfrågan. Tvärtom.

– Det finns en fantastisk potential att växa. Intresset utomlands är oerhört stort, säger Håkan Dahlfors som arbetar med miljöteknik på Exportrådet.

För första gången i mänsklighetens historia bor en majoritet av jordens befolkning i städer. Och urbaniseringen fortsätter att accelerera, speciellt i utvecklingsländerna. År 2015 beräknas det finnas 358 miljonstäder världen över och 27 megastäder med över tio miljoner invånare.

En sådan utveckling kräver nya helhetslösningar. Infrastruktur ska planeras. Energibehov lösas. Avfall hanteras. Då behöver det inte alltid vara 100 procents koldioxidfria lösningar som efterfrågas, utan enbart system som är mer socialt och miljömässigt hållbara än dagens.

Om nu förutsättningarna finns där, varför exporterar inte Sverige mer miljöteknik? Visst ökar exporten stadigt. Men värdet på den svenska exporten uppgår endast till 33 miljarder kronor, på en världsmarknad som omsätter runt 6 000 miljarder. Och exporten sker nästan uteslutande till närområdet och USA, dit svensk export brukar gå. Inte till utvecklingsländerna som är under omvandling.

Det enkla svaret är att de svenska miljöteknikföretagen är för små. 80 procent av dem har färre än tio personer anställda. Ett storföretag som Envac är ett sällsynt undantag. Och det är de fåtaliga undantagen som står för nästan all export. Resten har inte de resurser som krävs.

– Eftersom de utländska kunderna ofta är kommuner eller städer blir säljprocesserna väldigt utdragna. Det kan ta flera år innan man får till en affär. Det är svårt för små företag att klara det, säger Håkan Dahlfors på Exportrådet.

De svenska miljöteknikföretagen är bättre på att ta fram innovationer än att utveckla dem och sälja dem vidare, enligt en studie från Högskolan i Halmstad. De håller hårt i sina patent och saknar kommersiella nätverk.

Och så saknar de nödvändigt riskkapital. I en undersökning som statliga Verket för näringslivsutveckling, Nutek, genomförde 2006 uppgav var tredje miljöteknikföretag att bristen på riskkapital är det största hindret för export. En betydligt högre siffra än hos småföretag i andra branscher.

Riskkapitalisterna själva talar om miljöteknik som den överlägset viktigaste framtidsbranschen, när Nutek frågar dem. Men i verkligheten investerar de bara en bråkdel av sina pengar där. Osäkerheten och okunnigheten är stor.

– Det var svårt för miljöteknikföretagen att få pengar före finanskrisen, och det har ju givetvis inte förenklats nu, säger Swentecs Berit Gullbransson.

För Envacs vd Christer Öjdemark är kapital inget bekymmer. Företaget ägs av familjekoncernen Stena. Han har problem att hitta kvalificerad personal. Och få tiden att gå ihop. Om några timmar sitter han på ett plan till Madrid. Nästa vecka är han i Hongkong.

Det krävs många middagar innan en offentlig upphandling är genomförd. Även om man i praktiken saknar konkurrenter. Öjdemark uppskattar att det kostar 10–20 miljoner kronor och tar ett par år att ta sig in på en ny marknad – innan man ens kan börja sälja sina produkter.

Så han avundas inte sina svenska kollegor i miljötekniksektorn.

– Hur ska de kunna ta sig in på den kinesiska marknaden? De har inte ens råd att åka på delegationsresor till Kina.