Fincancer och fulcancer

Rosa broschband för bröstcancer, tv-galor, mustasch-kamp för prostatacancer och en och annan sola-sakta-slogan om hudcancer. När reklammakarna smider planer för årets cancerjippon är det nästan alltid samma cancersjukdomar som hamnar i fokus. Flera av de allvarligaste cancersjukdomarna nämns inte överhuvudtaget.

Trots att lungcancer skördar flest kvinnors liv är det bröstcancer som kammar hem mest insamlingspengar. 3 000 svenskar får varje år lungcancer och mer än hälften dör inom fem år, en siffra som kan jämföras med bröstcancer där åtta av tio patienter räddas till livet. Tjocktarms- och ändtarmscancer är ännu en »osynlig« cancersjukdom, som det talas lite om. Ändå är det den tredje vanligaste cancerformen i Sverige som drabbar cirka 6 000 människor årligen. En av dem är Lotta Gray. Hon skämtar om att införa Brunabandet, en tjocktarmscancerns motsvarighet till bröstcancerns Rosa Bandet-kampanj.

– Det är inte så fint med tjocktarmscancer, det är bajseri och lite skämmigt, säger hon.

– Olika cancerformer är olika populära, mer eller mindre glamorösa. Vissa är bortglömda eller lite gråa, konstaterar Bengt Glimelius, onkolog och kirurg vid Akademiska sjukhuset i Uppsala och Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm.

Som ett exempel på detta pekar han på den uppbackning som bröstcancersjukvården fick under 1980-talet.

– Det finns mycket symbolik i kvinnobröst och sedan är det förhållandevis unga kvinnor som drabbas. Det finns inga fancy diagnostiska screeningmetoder för att undersöka koloncancer (tarmcancer) jämfört med att röntga med datortomografi, säger Bengt Glimelius.

Den stora forskningsfinansiären, Cancerfonden, har genom året lutat sig mot internationella trender och har därför i insamlingen fokuserat på bröst- men också prostatacancer. Ju kändare sjukdom, desto mer pengar ramlar in.

– Vi jobbar med givarnas pengar och kan inte sprida gracerna för mycket, säger Ursula Tengelin, som ändå menar att fonden under årets alla 365 dagar arbetar med samtliga sjukdomar.

Hennes kollega Britta Hedefalk, kommunikatör på Cancerfonden, ser hur fokuseringen på den tidigare så känsliga prostatacancern har varit lyckad.

– Att få människor att tala om det som finns under bältet, har varit svårt. Det tog tio år för männen att börja berätta om prostata, säger Britta Hedefalk.

I andra länder som Norge och Danmark arbetar de opinionsbildande organen annorlunda. Mef Nilbert, onkolog, sneglar på Kræftens Bekæmpelse, den danska motsvarigheten till Cancerfonden. Hon är professor vid Universitetssjukhuset i Lund och Köpenhamns universitet.

– De har ett annat uppdrag med mer patientfokusering och arbetar bredare med alla cancersjukdomar, säger Mef Nilbert.

Till och med i prydhetens USA finns en avspänd attityd till tarmcancer, beroende på medlemsorganisationer som »the Colon Club«, programledare som gjort tarmkikarundersökningar i tv och uttalanden från Bill Clinton, men framför allt för att screening av tarmen blivit en vanlig åtgärd bland amerikaner.

Ännu en förklaring till att just tarmcancer ramlat bort från agendan är att ingen patientorganisation vurmat för sjukdomen. Först för ett år sedan fick Riksförbundet för mag- och tarmsjuka upp ögonen för sjukdomen, tryckte informationsbroschyrer och höll utbildningar. Av de 6 000 medlemmarna är fortfarande bara ett hundratal tarmcancerpatienter.

– Det är nog få som vet om att vi jobbar med cancersjukdomar, men vi vill att alla ska veta att vi satsar. Sedan är det nog så att det inte är någon hög glamourfaktor över att prata om avföring, säger kanslichef Solveig Johansson Grip.

Även Lungcancerföreningen »Stödet« är nystartad sedan fyra-fem år tillbaka, följaktligen är det också ont om vita broschband på kavajslagen. Att många drabbade känner skuld har varit en viktig fråga för föreningen.

Yvonne Brandberg, psykolog och professor vid Karolinska institutet, tror att skuldkänslor lever i högsta grad hos de som fått cancerbesked, och ännu starkare hos de med lungcancer som förknippas med rökning. I viss mån även kring tarmcancer som kan kopplas till fetma.

– Man kan lätt bli stigmatiserad. Mycket kring våra sjukdomar handlar numera om livsstil. Häromdagen såg jag en rubrik om att en tredjedel av all cancer kan förebyggas. Det läggs ett stort ansvar på folk som blir ytterligare en börda när man insjuknar i cancer, säger Yvonne Brandberg.

Borde då inte patientbehov och medicinska skäl väga tungt för om en sjukdomsgrupp ska prioriteras? Verkligheten visar att antal eldsjälar, lobbyister, organisationers agerande, sjukvårdsresurser och politiska vindar är minst lika avgörande för om en medicinsk fråga ska bli hörd. Ett ögonkast i historieboken visar att mammografin fick genomslag i USA 1975. Snart hördes svenska politiker motionera för frågan i riksdagen, Socialstyrelsen kände av det politiska trycket och startade studier medan kvinnoorganisationer, läkare och politiker samarbetade och fick igenom mammografi i landsting efter landsting under 1980-talet.

– Bröstcancer blev en politisk grej på den tiden, sjukvårdsstrukturen såg också annorlunda ut och pengar fanns, säger Bengt Glimelius.

Ett annat exempel är koloncancerscreening. Trots att flera stora befolkningsstudier kring ett så kallat Hemoccult-test visar på god evidens för minskad dödlighet tvekar Sverige. Screening används i dag i många andra länder som Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Finland, och 2003 kom EU med ett direktiv om att samtliga medlemsländer bör tarmscreena sin befolkning. Det utprovade blodtestet används för att hitta blod i avföringen, ett tecken på polyper, som kan vara ett förstadium till cancer. Men än så länge säger Socialstyrelsen nej till ett införande och vill fortsätta utreda vissa faktorer.

– Ett fegt beslut. Så gör man när man inte vågar, man gömmer undan för att utreda vidare, säger Mef Nilbert.

Många läkare som Fokus talar med menar också att tarmcancerscreening är lika kostnadseffektivt som annan cancerscreening.

– Det är till och med billigare med koloncancerscreening än mammografi, säger Hans Brevinge, onkolog vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg, som försökt locka lokalpolitiker i Göteborg att satsa på screening inom regionen.

I Stockholm lyckades en stark genomdrivare, onkologen Sven Törnberg, skrapa ihop landstingspengar för att dra igång screening med Hemoccult-test från januari 2008. Hittills bådar resultatet gott. Så många som 65 procent av stockholmare mellan 60 och 69 år skickade in prover. I gruppen räknar man med att en av tio har cancer och fem av tio har polyper. Sven Törnberg kan bara beklaga det passiva förhållningssättet från myndigheters sida.

– Vi måste bestämma oss. Antingen måste vi rädda liv eller så får vi förklara varför vi inte vill göra det. Det är ungefär som om vi skulle säga »vi ger inte penicillin mot din infektion för det kommer säkert något bättre om några år«, säger Törnberg.