Han skulle bli en ny Bergling

Dag Klackenberg var ny på UD i mitten av 70-talet och placerad på departementets politiska avdelning. En ryss från Sovjetunionens ambassad besökte honom för att bli informerad i någon aktuell fråga. Inget konstigt med det. Men ryssen dröjde sig kvar. Och ringde igen några dagar senare.

– Jag talade om för ansvarig chef att en ryss uppvaktade mig, men han verkade inte särskilt intresserad, säger Dag Klackenberg som i dag är vd för Svensk Handel.

En kort tid därefter blev han kontaktad av Säpo och övertalad att delta i ryssens spel. Dag Klackenberg fick kodnamnet »KLO« och skulle låta sig värvas som rysk spion – och rapportera till Säpo vad KGB intresserade sig för. En utmanande balansakt som handlade om att verka trovärdigt oförstående inför vad som var i görningen och att så småningom ge ryssarna något av vad de önskade, utan att gå över gränsen till det tillåtna.

Säpo i sin tur ville veta vad den ryske underrättelseofficeren intresserade sig för.

– Han ville ha koll på vänsteraktivisterna. Och på »juden Ahlmark«, alltså Per Ahlmark, som hade engagerat sig för de sovjetiska judarna. Min kontakt hade snöat in på frågan om Ahlmark själv är jude. Sedan ville han också veta detaljerat om relationerna på UD, vilka som var »coming stars«, vilka som samarbetade, vilka som låg bra till.

Ryssen och Dag Klackenberg åt luncher och så småningom middagar. Relationen fördjupades. Han fick presenter: cigaretter, spritflaskor, några verk av ryska konstnärer, en samovar – som noggrant genomsöktes av Säpo i jakt på en eventuell mikrofon.

Det hände att han tog med sig UD-dokument till deras möte, hemligstämplade men med välkänt och odramatiskt innehåll. När Dag Klackenberg mellan 1976 och 1978 var tjänstledig från UD och jobbade för moderaterna, tog han flera gånger emot ryssen i partikansliet i Gamla stan. Han beskriver det som uppvisning. Ett sätt att demonstrera insyn och inflytande.

– Vi bläddrade lite i Gösta Bohmans papper, han fick provsitta i partisekreterarens stol. Jag spelade med för att komma till den punkt där de kunde se att jag var att lita på, att jag skulle vara beredd att lämna över rödstämplade handlingar, säga något nedsättande om mina chefer, låta mig mutas.

Dag Klackenberg tycker att behållningen av den 13 år långa relationen till KGB främst låg i den intellektuella utmaningen; att ge tillräckligt intressanta och konsekventa svar på alla frågor som ryssen ställde, som han var tvungen att noggrant memorera och informera sin kontakt på Säpo om.

Att ryssarna valde just honom var inte så konstigt, konstaterar han; han kunde ju bli expeditionschef – högste tjänsteman – på UD (vilket han så småningom också blev), och därmed en potentiellt högintressant läcka.

– De ville göra mig till en ny Stig Bergling.

Storspionen Bergling, som avslöjades 1979, hade i början av 70-talet sålt detaljerade uppgifter om svenska försvarsanläggningar till Sovjetunionen. Så småningom fick han en central position som expeditionschef på Säpo, med insyn i hela verksamheten. Rapporterna från Klackenbergs möten passerade med andra ord Stig Berglings ögon.

På Säpo började man ana en läcka någonstans, och misstankarna riktades mot Stig Berling – men det saknades bevis mot honom. När Bergling begärde semester flera dagar, kort efter rapporter om Klackenbergs möten med sin KGB-man, innebar det ett genombrott. Bergling lånade pengar av sin kollega inför resan, och betalade tillbaks det han lånat direkt när han kom hem – trots att ingen lön betalats ut under tiden. Kort därpå började den ryske KGB-officeren ändra beteende, och Säpo förstod sambandet, skriver Tore Forsberg, tidigare chef för Säpos kontraspionage, i sin bok »Spioner och spioner som spionerar på spioner«. I förhören efter gripandet berättade Stig Bergling att hans resor hade gått till Östberlin där han överlämnat hemligt material.

Forsberg, som avled förra sommaren, tillskrev Dag Klackenberg en del i avslöjandet av Bergling.