Hellre konkurrens än ny kärnkraft

Kärnkraften ska vara kvar så länge den behövs. Det har nu även oppositionen enats om. Socialdemokraterna har lyckats få med sig miljöpartiet och vänsterpartiet på formuleringar som är snarlika folkomröstningens linje 2 och s-kongressens beslut.

Utspelet är en direkt följd av att regeringen öppnat för att behålla och dessutom ersätta de befintliga reaktorerna. Ett tungt vägande argument, både från oppositionen och regeringen, har varit att den elintensiva industrin måste få tillgång till billig energi för att inte arbetstillfällen ska försvinna. Men hur är det egentligen med den saken?

– Det viktiga i dagsläget är inte att bygga nya kärnkraftverk, vi skulle hellre köpa in oss i befintlig verksamhet och bryta upp oligopolet. Då skulle det inte finnas någon anledning i det korta perspektivet att bygga egna reaktorer, säger [[Sverker Martin-Löf]], ordförande i skogsbolaget SCA.

SCA ingår i basindustrins konsortium Bas El som bildats för att eventuellt bygga nya egna kraftverk till industrin.

För industrin är det inte brist på el som är problemet. Prognoserna pekar mot fortsatta elöverskott. Det är prissättningen som spårat ur. Industrin kan söka stöd i inte mindre än tre statliga utredningar som kommit fram till att avregleringen av elmarknaden misslyckades.

Så här efteråt är det lätt att konstatera att skogsbolagen och kommunerna gjorde århundradets misstag när de sålde sina energibolag. Därmed gick de miste om rekordvinster som nu i stället hamnar hos de stora energijättarna.

– Avregleringen blev totalt misslyckad och verkar dömd att haverera under lång tid. Vi sitter fast i ett oligopol som suger musten ur industrin i världens lågkonjunktur, säger [[Sverker Martin-Löf]].

Elbolagen avvisar ständigt  anklagelser om att de försöker styra priserna, men klart är att det på elbörsen är den sist producerade, dyraste kilowattimmen, som sätter marknadspriset. Vattenfall, Fortum, Eon och norska statens Statkraft, med låga genomsnittliga kostnader i sin produktion, skär bokstavligen guld med täljkniv.

Sverker Martin-Löf var vd i SCA när bolaget sålde sina vattenkraftverk, vilket han ångrar i dag:

– I dag är det lätt att säga att det var en felplanering. Men vi hade anledning att tro att statsmakterna verkligen skulle lyckas med sin av­reglering.

Hur kunde då bolagsstyrelser, vd:ar och kommunalråd göra misstaget och sälja sina kraftverk? Vi backar till åren före och efter avregleringen 1996.

Då var elpriset lågt. Det fanns en bred enighet om att avregleringen skulle utsätta elproducenterna för ytterligare prispress. Kommun- och företagsledningar tyckte att det fanns viktigare saker än att jaga elkunder. Pengarna kunde användas bättre.

De förstod helt enkelt inte vilken guldgruva billig elproduktion skulle bli när den dyrast producerade strömmen satte priset på elbörsen. Till och med inom Vattenfall fördes diskussioner om att man borde sälja kraftverk. I stället för att producera el låg framtiden i att förmedla energi till så många kunder som möjligt.

Köpa nät och sälja produktion, var alltså devisen som gällde. Energibolagen betalade mer för kraftledningarna än vad det kostade att bygga nya.

Vattenfall bytte exempelvis kraft mot kunder i Hamburg. Eon fick betalt med en tiondel i Forsmark, vilket visade sig vara en mycket bra affär.

Till att börja med tycktes också teorierna stämma. Avregleringen 1996 följdes av några extrema våtår och ett elpris på tolv öre kilowattimmen (kWh). Men sedan vände utvecklingen snabbt. I dag anses normalpriset ligga på 25 öre plus lika mycket till på grund av införandet av utsläppsrätter.

När man som Vattenfall har en genomsnittlig produktionskostnad som ligger under tjugo öre per kWh blir det en väldig vinst. Vattenfalls vinst på dryga 23 miljarder 2008 kom till stor del från produktion i Sverige. Frågan är hur intresserad regeringen är att verkligen minska eljättarnas dominans. Som ensam ägare av Vattenfall fick staten förra året 8 miljarder i utdelning.

Hade skogsindustrin behållit sin vattenkraft skulle det alltså inte ha varit lika lätt att göra sådana rekordvinster. Då hade exempelvis Stora Enso haft kvar sin enorma damm i Trängslet och kunnat vara med och styra priset. Vatten kan nämligen, till skillnad från sol och vind, lagra energi. Det är bara att fylla dammen när priset är lågt och släppa ut lite mer när man får mer betalt. Den enda risk som tas är att det blir överfullt och en del måste släppas förbi turbinerna. Men även om det är nationalekonomiskt vansinne kan det vara företagsekonomiskt riktigt.

Men nu sålde alltså basindustrin sina kraftverk och kan i desperation över en avreglering som inte fungerat tänka sig att bygga nya.