»Jag ville döda utlänningar«

»Jag fick en handgranat ifall bomben inte skulle detonera eller om jag skulle åka fast«, berättar 22-årige Abed från Punjab i Pakistan.

Abed skulle bli ännu en i den långa raden av män som sprängt sig till döds i islams namn. Afghanistan har haft en 40 procentig ökning av sprängattentat det senaste året. Attacker har till och med riktats mot maktens centrum i hjärtat av Kabul.

Nu sitter Abed fängslad i Pul-e-Charki-fängelset i Afghanistans huvudstad Kabul. Abed sitter i den byggnad där högrisksfångarna är samlade. Det är kallt och rått. Han sätter sig ner i besöksrummet och börjar berätta sin historia.

En dag för tio månader sedan dyker en god vän, Abdul Ghafour, upp och bjuder med Abed på en resa. De ska åka upp i bergen och vännen lovar att han ska ta hand om alla kostnader. De ska träffas morgonen därpå och åka buss tillsammans. Abed, som fortfarande bor hemma hos sina föräldrar, går hem och talar om för sin mamma att han ska åka bort några dagar.

Hans pappa arbetar i Saudiarabien. Med pappan bortrest är han ansvarig för hela familjen eftersom han är äldste sonen. Den långa resan från Multan i Punjab slutar i Waziristan, nära gränsen till Afghanistan. Ghafour börjar under resan prata om islam, Koranen och jihad. Abed lägger märke till att hans vän har förändrats sedan den tid då de arbetade och bodde tillsammans i Karachi. Han är mera allvarlig och beslutsam än tidigare.

Framme i Wazizristan presenteras Abed för några talibaner. Han har hamnat hos Mulla Nazir-gruppen och mullan själv är den som senare ska ge Abed hans självmordsuppdrag.

Dagligen visar de honom propagandafilmer om jihad och talibanerna. Genom teologiska och politiska diskussioner, Koran-läsning och böner, växer en övertygelse fram hos honom om att han inte har varit en god muslim. Särskilt inte tiden när han arbetade som bagare.

– Jag tittade på film och var ute med mina vänner och jag var totalt omedveten om att mina muslimska bröder i Afghanistan dödades av amerikanska soldater. Jag var en dålig muslim, berättar han.

Hans nyvunna vänner gav honom en möjlighet att bli en god muslim igen. De uppmanade honom att han klippa av alla familjeband. Allt sådant kändes inte viktigt längre.

När en månad gått försvann Abdul Ghafour spårlöst. Men det gjorde ingenting, tyckte Abed. Abed som en gång i tiden kunnat Koranen utantill började lära sig suror igen och ansåg sig inte ha tid att att tänka på världsliga ting. Indoktrineringen började ge resultat. Tanken på att ansluta sig till sina muslimska bröder i Afghanistan och hjälpa dem övergick från en flyktig tanke till ett beslut.

– De erbjöd aldrig pengar, varken till mig eller min familj. Det var enbart frågan om att jag skulle offra mig för mina muslimska bröder och min gud, konstaterar han.

Den enda militära träning han fick under de fyra månader han befann sig i Waziristan var att lära sig skjuta kalashnikov. Utbildningen avklarades på någon eftermiddag. Förutom kontakten med de andra eleverna och talibanerna som är där var han totalt isolerad från omvärlden. Tanken på att lämna talibanerna existerade inte hos honom. Han tjänade gud – allt annat saknade betydelse.

Så kommer dagen för Abeds uppdrag. De smyger över gränsen, med sig har han tre livvakter. De kommer in i Khost-provinsen. Han känner inte till Afghanistan, så han vet inte exakt var de är någonstans. Där inne väntar en man på honom med lastbilen. Mannen visar var han ska trycka för att utlösa bomben och talar om för honom i vilken riktning han ska köra fordonet för att nå den utländska militärposteringen.

– Stanna inte om de försöker stoppa dig. Om de lyckas stoppa dig, se till att du spränger dig i luften med den här handgranaten och tar med dig så många soldater som möjligt i döden.

Han startar bilen och kör fram emot soldaterna. De stoppar honom och tilltalar honom på både darri och pashtun. Det är då Abed inser att det inte alls handlar om utländska soldater utan afghanska. Han har blivit lurad av talibanerna men framför allt har han blivit lurad av sin vän.

– Det är fel att döda sig själv och döda andra muslimer, utbrister han med indignation.

I stället för att lyda instruktionerna överlämnar Abed sig till soldaterna. De får granaten och han parkerar bilen. Snabbt och odramatiskt förs han till den som för befälet över posteringen. Han blir väl behandlad. De säger åt honom att han har gjort rätt. Att han är en bra människa. Till slut hamnar han i Kabul. Där ställs han inför rätta men utan möjlighet att försvara sig och utan juridiskt ombud, eftersom han inte har några pengar att betala med. Han får ett 20 år långt fängelsestraff.

Abed kan inte förstå varför han fick ett så långt straff, i synnerhet med tanke på att han inte utförde sprängdådet utan gav upp frivilligt och samarbetade. Han har svårt att se något fel i det han skulle göra. För det gick ju ut på att hjälpa muslimska bröder och att tjäna sin gud. Han har inte besudlat sina händer med muslimska bröders blod.

En fråga har surrat i mitt huvud hela tiden: Om det hade varit utländska soldater, hade du spräng bomben?

– Javisst, det var ju därför jag kom hit till Afghanistan, svarar han samtidigt som han tittar på sina händer med långa, känsliga fingrar.