Därför lyckades junilistan

De ska flyga hem nu. Nils sitter vid fönstret och läser Financial Times förstasida. Lars har kommit till sidan två i sitt exemplar.

– Jag såg att du hade citerat Martin Wolf, säger han.

– Var då? svarar Nils.

– Vet inte, någon av mina assistenter drog fram något från nätet.

– »Poängen med att ha en flytande valuta är att den ska flyta.« Jo, jag har använt det i en vecka nu.

Den obligatoriska föreläsningen följer, den här gången om penningpolitik.

Radiosatirikerna i »Public Service« gjorde den exakta karakteristiken. »Vill du veta någonting, så fråga [[Nils Lundgren]]«, sjöng de till en käck gammal trude­lutt efter succén i EU-parlamentsvalet 2004.

Nils Lundgren vet alltid rätt.

I två dagar nu har Super-Nisse, som Expressen kallade honom, hållit monolog om varför ingen fattade kraften i hans parti. Det är senhösten 2008.

Med jämna mellanrum har han citerat tänkare ur världshistorien.

Nu lyfter de från Bryssel och Nils Lundgren lämnar EU-parlamentet bakom sig. Han stirrar ut genom fönstergluggen, ut över ljuspunkterna i den mörka kvällen.

»Sagolikt dumma tindrar därnere lysmaskar och världsstäder.« Skrev Werner Aspenström.

Junilistan började vid köksbordet i sjötomtsvillan i Nacka, och fortsatte också så. Det var ett familjeparti.

Hösten 2003 satte sig Nils Lundgren ner med sin fru Eva Nisser och sin gamle kompis Lars Wohlin och bildade junilistan. Framgångsrika danska Junibevegelsen visade vägen, men viktigast var vinsten i EMU-omröstningen, och frustrationen över att den inte fått de etablerade partierna att verkligen lyssna.

Principen för partiet var enkel. Nils och Lars hade bestämt vad junilistan tyckte om EU, i övrigt fanns ingen gemensam linje. Höll man med var man välkommen. Flera bekanta strömmade till.

Nils och Lars hade träffats första gången på en middag på Industriförbundet 1967, när Nils just slutat arbeta på EFTA:s sekretariat i Genève. Hans skruttiga Volvo Amazon rasade på vägen till middagen, han lagade felet själv, men kom fram med oljiga fingrar som han försökte dölja för bordsgrannen, vilken presenterade sig som [[Lars Wohlin]]. De kom att tala om kriget i Vietnam och de kom att hålla med varandra.

Nils gjorde sedan karriär som ekonom i socialdemokratins kanslihushöger och i den privata sektorn. Lars gick samma väg, men i de borgerliga partierna och snabbare – han blev riksbankschef.

Vintern 2004 var den stora frågan i svensk politik om det borde införas övergångsregler för gästarbetare från de nya EU-länderna. [[Göran Persson]] hade sagt att folk från öststaterna kunde komma hit som sociala turister annars.

På ett internt seminarium sa sig Nils vara kritisk till sådana regler.

– Ska man inte behöva jobba mer än tio timmar för att få socialbidrag! Det är ju löjligt! Och som allt annat har det bara lastats på oss ovanifrån! fräste Lars.

– Det blir precis som med flyktingarna. Hela trygghetssystemet faller ut direkt, sa Tom Heyman, en gammal moderat som blivit en av junilistans kandidater.

Junilistans tvärpolitiska tanke med EU-skeptiska människor från hela den politiska skalan var mycket enklare i teorin än i praktiken.

I februari hade junilistan lanserats och sänkts av pressen. »Det krävs andra namn än de överåriga män från makteliten som nu representerar partiet«, skrev Dagens Nyheters politiska kommentator Henrik Brors.

I mars, när junilistan visade upp sina kandidater, hade [[Elisabet Höglund]] på tv bett varje person presentera sig med namn och ålder.

Greppet var genialt, mycket tv-mässigt: Birgitta Swedenborg, 62, Tom Heyman, 64, KG Svensson, 66, Görel Flyckt, 67, Nils Lundgren, 67, Hélèn Goudin, 47, Lars Wohlin, 70, Stefan de Vylder, 58.
Gubbigheten blev glasklar.

– Fan, fan, fan! Jag skulle ha avbrutit henne, utbrast pressekreteraren Jesper Katz när den sista journalisten stängde dörren efter att presskonferensen var över.

Nils Lundgren försökte lugna honom. Det skulle inte vara någon fara. Men han vände sig till Eva Nisser och frågade:

– Hur var Henrik Brors? Lika sur som vanligt?

Ingen trodde på junilistan, utom de etablerade partierna, som lade om sin retorik. Folkpartiets partisekreterare Johan Jakobsson sa att folkpartiet tyckte nästan likadant som junilistan. Moderaternas Gunnar Hökmark hävdade att han var minst lika kritisk till EU som Nils Lundgren.

Stämningen sammanfattades bäst av Lennart Daléus, den förra centerledaren. Han satt i en soffa utanför en tv-studio och såg fyra affischnamn lekskoledebattera om vem som var mest EU-skeptisk.

– Jag undrar när folk tröttnar, sa Daléus. Jag är övertygad om att de redan har slutat titta. Det finns inte en människa som orkar med sådant här.

Junilistan hade en strategi som var mycket enkel. Man skulle framstå som »det sansade alternativet för vettiga människor« och som ett parti med »underdog-perspektiv mot etablissemanget«.

I medieplanen som partiet antog i början av april listades utspelen. Varje partis röstande i EU-parlamentet skulle granskas. Sedan skulle man anklaga journalisterna, de andra partierna, ja till och med Posten för att tysta ner EU-kritik. Det var planerat, det där med Posten.

Allt skulle krönas med att hyfsat kända människor – [[Stig Malm]], [[Ursula Berge]], [[Margit Gennser]], [[Sören Wibe]] och [[Anne Marie Pålsson]] – skulle stödja junilistan i debattartiklar.

Förhoppningarna att få legitimitet på det sättet grusades – ingen av de tillfrågade ställde upp. Och flera gånger den där våren framstod junilistan inte alls som sansad. Som när Stefan Kihlberg, mannen som en gång höll på att bli partiledare för Ny demokrati, begärde ordet på första valstugemötet i Göteborg och sa:

– Junilistan vågar säga hur det egentligen är. Vi måste väl få ha kvar vår egen flagga?

Nej, junilistan fick nöja sig med den trovärdighet som ursprungsmedlemmarna kunde ge. Nils och Lars ekonompolare fick slita hund.

[[Birgitta Swedenborg]] på tankesmedjan SNS hetsades av [[Eva Nisser]] att kampanja i landets småorter. [[Sven Hagströmer]], börshajen som tillsammans med några vänner finansierade kampanjen genom fördelaktiga lån, delade ut valsedlar på torgen.

Långsamt lyckades de uppfylla den andra delen av strategin. Det lilla utrymme som partiet fick i medierna handlade om svårigheterna. David slogs mot Goliat.  Eftersom allt är relativt började de kostymklädda karriäristerna uppfattas som underdogs.

Lördagen före valet fick Nils Lundgren breda ut sig i Expressen som portad från den avslutande partiledardebatten. Han sa att det var »en demokratisk skandal«.

Men i en taxi dagen innan hade han suttit och hoppats på att just det skulle ske.

– Det bästa vore om SVT vägrade låta mig vara med i slutdebatten. Folk blir arga när medierna stänger ute deras åsikter.

När han fick beskedet från SVT började han på allvar tala om att junilistan nog kunde ta mer än ett mandat. Han skrattade.

I valet den söndagen fick junilistan 14,5 procent och tre mandat. Partiet var Sveriges tredje största.

Så förändrades scenen. Ut åkte tveksamheten, in flög hänförelsen. Nils gjorde v-tecknet i svensk landslagströja under rubriken »Super-Nisse!« på Expressens förstasida. Han som hade Churchill som politisk idol.

En fråga upptog den offentliga debatten. Hur skulle man förklara framgången?

Inga jämförelser räckte till. Både miljöpartiets och kristdemokraternas intåg i de folkvalda församlingarna föregicks av mångårigt slit. Här var det frågan om fem, på sin höjd, sex månader.

Statsvetarna i Göteborg upprepade inledningsvis sitt gamla mantra. Väljarna har blivit mer rörliga, det var ett lågt valdeltagande (38 procent) och kanske hängde det också ihop med politikerföraktet, som ökat.

Svenska Dagbladets ledarsida tänkte sig att Nils Lundgren var en företagare. Han hade sett det lysande tillfället, att många var missnöjda med de etablerade partierna, och gripit det. Som en entreprenör.

Expressens kultursida trodde mer på Super-Nisses folklighet. Han käkade fredagsmiddag med linneservetter rullade i ringar av silver, men menyn bestod av fiskpinnar och makaroner. Han fattade folket.

Nyhetsjournalisterna reste alla till Bengtsfors i Dalsland, där junilistan blivit det största partiet av alla med 26,2 procent. Det var jaktfrågorna – eller mer bestämt en enkät i Jägareförbundets tidning – som hade lockat massorna. Precis som det EU-kritiska franska partiet för fri jakt på småfåglar ville junilistan att unionen inte skulle lägga sig i ländernas jaktregler.

Några kommentatorer mindes EMU-omröstningen, där det var borgerliga väljare som avgjorde till nej-sidans fördel. Andra lade skulden på de etablerade partierna, som satte föredettingar de mest tycktes vilja bli av med högst upp på listorna, och i övrigt inte bedrev någon intensiv kampanj. Arne Modig, opinionsanalytikern, påminde om att det var många väljare som bestämde sig för junilistan i sista minuten.

Två teman blev långvariga i diskussionen.

Det första var mediernas misstag. Statsvetarna Torbjörn Bergman och Magnus Blomgren i Umeå sa att det nog kunde bero på att journalisterna har usla kunskaper om hur EU-parlamentet fungerar och vilka frågor som därför borde stå i förgrunden i rapporteringen. Professor Stig Hadenius stämde in och skrev att medierna självgott gått hand i hand med etablissemanget och föraktat junilistan.

Det andra temat var väljarna. Både vallokalsundersökningen Valu och Statistiska centralbyråns stora analys visade att junilistans väljare kanske var okunniga. En stor del av dem ville nämligen lämna EU helt, tvärtemot junilistan, som vill vara kvar men begränsa unionens omfattning. Hade en massa EU-motståndare röstat på junilistan för att de inte fattade bättre? Nja, för många svarade också att de visste att junilistan inte ville gå ur EU.  De tyckte att junilistan var det bästa av många dåliga alternativ.

Några enkla svar fanns inte. Alla var bara överens om att det var ett mycket märkligt val.

– Ett parti som inte fanns för fyra månader sedan blir det tredje största. Sånt händer inte i ett partisystem som är starkt förankrat bland medborgarna, sa professorn Peter Esaiasson.

Fem år senare hänger den där stora frågan kvar, bara delvis besvarad.

Men vill man veta någonting kan man ju alltid fråga Nils Lundgren.

Efter voteringen fastnar Nils i lobbyn med Lars, som nu sitter för kristdemokraterna och därför måste övertalas.

– Det här är politiskt korrekt och bra för miljön, alltså måste du skriva på, säger Nils ironiskt till herr Wohlin, som varken är känd för politisk korrekthet eller miljö­engagemang.

Ska junilistan lyckas driva igenom löftet om ett gemensamt pantsystem för aluminiumburkar i EU måste de få andra parlamentariker att skriva under förslaget. Lars skriver på och Nils fortsätter till nästa ledamot. Vid hissen missar han Claude Turmes, miljöpartist från Luxemburg, med en hårsmån.

– Jag har redan frågat honom, säger [[Hélene Goudin]], junilistans andra ledamot, till Nils.

På det interna planeringsmötet dagen före fick hon knappt en syl i vädret. Nils föreläste för de andäktigt lyssnande assistenterna. En av få gånger hon lyckades bryta igenom vallen av ord var när de pratade om jakten på underskrifter.

– Som vi slet i fosfatfrågan och vad fick vi för det? frågade hon retoriskt.

Bryssel har visat sig vara en svårare process att få grepp om än en svensk EU-valrörelse. Nils låter frustrerad till och med när han talar om succén i valet.

– Folk gör fel när de förklarar vår framgång, säger han. Det blir precis som med Irlands nej till författningen, man visar sin avsikt när man analyserar. Förklaringar om att vi inte granskades av pressen eller att våra väljare var okunniga är bara försök att skjuta oss i sank.

Hans analys är att junilistan hade rätt politik. Mellan 60 och 80 procent av svenskarna, hävdar han, tycker att vi ska vara med men begränsa unionens makt.

– Folk var så entusiastiska. De tog inte en, utan en hel bunt valsedlar, som de sedan delade ut till sina bekanta. Vårt parti var efterlängtat för det vi tyckte.

Sedan tillkom, menar Nils Lundgren, ett antal effekter som hjälpte till. De hade företrädare som lockade landsbygdsmänniskor, men även professorer i städerna. Och så det där med att medierna stängde ute, att junilistan slog underifrån.

– Det jag minns med mest vrede var när Henrik Brors satt tillbakalutad på första pressträffen och ifrågasatte att vi hade medlemmar eller interndemokrati. Trotskisten från Borlänge skulle komma och sätta sig på mig om demokrati!

Nu fick Nils Lundgren knappast rätt om det där med interndemokratin. Hans linje var ju att junilistan inte skulle ha några medlemmar. Men steg för steg tryckte de entusiastiska gräsrötterna honom framför sig efter valet.

Han – som anser att partidemokrati i dag är en bluff eftersom få är medlemmar i partier med andra mål än att göra karriär – insåg plötsligt att han var ledare för en rörelse som ville in i riksdagen. Han vred sig och krånglade för att slippa, men när Lars Wohlin och flera andra i styrelsen inte bara accepterade det program han skrivit ihop utan också drev på beslutet ställde han upp. Men junilistan massakrerades i riksdagsvalet 2006.

När han pratar om det i dag använder han till och med ett ord som mest brukar förknippas med statskupper – usurpation.

– Jag känner att makten i junilistan har usurperats. Jag upplevde att folk kom in i junilistan trots att de inte tyckte som vi. De kom in och tog över och förändrade. Jag tyckte att de kunde väl starta ett eget parti.

Till slut har han som redan var gammal i EU-valet 2004 blivit föredetting på riktigt. Han säger att junilistan kan etablera sig på en nivå runt 20 procent i årets val om man gör allt rätt. Men mest ägnar han tid åt att räkna upp alla problem.

Sören Wibe, hans efterträdare som partiledare, riskerar att skrämma bort högerväljare. Nyhetens behag har försvunnit.

Alla partierna har den här gången en mycket mer etablerad kritisk retorik som inte bara finns på ytan utan även i den skrivna politiken.

– Det finns också helt andra motsättningar inom junilistan i dag.

Han låter nästan lika bitter som han gjorde när Lars Wohlin lämnade junilistan inför riksdagsvalet. Då osade det när Nils Lundgren var på tråden. Nu säger han bara.

– Det var kyligt mellan oss länge, men det är bra igen, vi hade Lars hemma på middag för inte så länge sedan.

På planet sitter [[Wanja Lundby-Wedin]] från LO, [[Peter Egardt]] från Stockholms handelskammare, moderaten [[Charlotte Cederschiöld]], [[Karin Olsson]] på Expressens ledarsida, socialdemokraten [[Åsa Westlund]].

Och så de två herrarna som läser Financial Times.

Deras ögonbryn börjar yvas och frisyrerna är inte bara vita utan dessutom allt tunnare. Under en taxiresa och lite till har de stimulerat varandras intellekt – ja, de skulle uttrycka det så – i en debatt om kriser, konjunkturer och Keynes. Nu lutar de sig tillbaka på rad 17 i detta plan märkt Brussels Airlines.

– Vi vann den intellektuella debatten, säger Lars Wohlin när han ska förklara framgången för fem år sedan.

– Men nu, fortsätter han, blir det svårt. Det här valet blir en kamp mellan blocken och junilistan riskerar att klämmas ihjäl.

När planet dundrar på över Danmark beställer Nils en gin och tonic. Sedan avslöjar han, som i valet 2004 gjorde så stor poäng av att ha varit socialdemokrat sedan barnsben, att han faktiskt har röstat borgerligt i den svenska politiken.

– Jag röstade borgerligt i valet 1994 för att jag inte ville att det skulle kännas som att socialdemokraterna regerar jämt. Jag skulle ha röstat borgerligt 2006 om inte junilistan hade ställt upp, och jag kommer att rösta borgerligt 2010.

Sedan stirrar han ut genom fönstret på allt det där sagolikt dumma.

Mer ur reportaget: Alla vill till Bryssel, De vill göra om Lundgrens trick