Direktörer i otakt med tiden

Det helt avgörande skälet till att vissa länder utvecklas och frodas medan andra år efter år trampar på stället i fattigdomens träsk, är att de framgångsrika har slutit ett förbund med sina invånare – det sociala kontraktet. Individen ger upp en del av sin frihet för att ingå i en stat som ger säkerhet och struktur tillbaka. Kontraktet bygger på ett ömsesidigt förtroende att ingen part missbrukar sin ställning.

I länder med en lång tradition av väl fungerande kontrakt, som Sverige, USA och många europeiska länder, glömmer framför allt stora bolag och höga chefer ibland att de ingår i en större struktur som de delar ansvaret för. Välståndet har utvecklat en viss dekadens. När höga chefer och styrelser agerar som om omvärldens åsikter vore irrelevanta, bidrar de till att lösa upp banden med samhället.

För att förstå utvecklingen måste man förstå de mekanismer som har drivit marknaden för ersättningar de senaste decennierna. Även om det kan se ut som om ledning och styrelse håller varandra om ryggen så har »kvartalskapitalismen«, den kortsiktiga vinstjakten och aktieägarfokuset, ökat trycket radikalt på toppcheferna. En vd på Stockholmsbörsen sitter numera i snitt i 3–4 år, mot tidigare 10–15 år eller mer. Det har reducerat vd:s lojalitet med bolaget dramatiskt, nu handlar det om att man kanske sitter på toppen under några korta år, och då gäller det att få ut mesta möjliga ersättning snabbt.

Detta innebär också att relationerna mellan styrelse och vd har förändrats en del. När ordföranden måste vara beredd att slänga ut vd:n efter kort tid blir förhållandet, eller borde bli, mindre kamratligt. Styrelsens uppgift att se till bolagets bästa även på lång sikt blir samtidigt ännu viktigare.

Skandia är ett uttjatat, men fortfarande lysande, exempel på hur en styrelse bryter mot det sociala kontraktet genom att ansvarslöst, desperat, pressa igenom ett dyrt bonusavtal av rädsla att förlora trollkarlen, i det här fallet vd Lars-Eric Petersson. Det gick rykten om att han blivit erbjuden jobb i USA, man talade om General Electric. Det är rädsla och girighet som styr i näringslivet. Därför skrev ordföranden Lars Ramqvist på vansinnesavtalen som till slut hamnade i rätten, han vågade inte riskera att förlora Petersson.

Lika rädd var Peter Wallenberg att förlora gurun Percy Barnevik, som var ordförande i Investor, och därmed i praktiken hade sfärens ekonomi i sina händer. När Wallenberg sedan insåg att Barneviks pensionsavtal var värt 900 miljoner, tog han heder och ära av Barnevik. Nu händer samma sak i AMF, och många andra bolag. Styrelseledamöterna glider ut i kulisserna, skyller på de underställda, i stället för att ta sitt ansvar när trycket nu ökar utifrån.

Det styrelser framför allt missar är att de inte bara är ansvariga inför aktieägarna, utan även inför allmänheten. Och i ett visst läge kan allmänheten anse att det är nog. Plötsligt börjar de också bryta mot det sociala kontraktet, arbetsmoralen försämras, arbetstagare vill inte längre gå med på ansvarsfulla löneökningar som ska hålla inflationen i schack.

Det handlar inte om pengar, det är så få personer som tjänar fantasibelopp att det är försumbart om man slår ut det över de anställda, eller som i AMF:s fall, kundernas pensioner. Det handlar om något mycket större, allmänhetens förtroende för samhällsbygget och dess främsta företrädare.

Vad är då en långsiktigt hållbar lön för en toppchef? Utöver bolagets storlek och lönsamhet bör man även titta på hur länge det är rimligt att anta att ett bolag, en bransch, växer fem eller tio gånger mer än BNP. Om man börjar med att skruva ned vinstförväntningarna till en rimlig takt i harmoni med BNP, blir det sannolikt lättare att skruva ned chefsersättningarna. I en marknadsekonomi är det inte kontroversiellt att ha löneskillnader, även stora löneskillnader. Men det är svårt att sakligt argumentera för att topparnas löner år efter år växer 10–20 gånger snabbare än ekonomin som helhet.