Direktören för det hele
Bild: Scanpix
Kanske kan man kalla skillnaden mellan en man i kavaj och en man i skinnpaj en bagatell. I någon mening är den också det.
För när det kommer till kritan vill varken kavajmannen eller skinnpajsmannen vara en ämbetsman. Han vill vara en författare, en bohem, en fritänkare – inte en protokollförare.
Men som på livstid invald ledamot i Svenska Akademien finns det plikter.
Med samma lätthet som Horace Engdahl nu lämnar posten som ständig sekreterare i Svenska Akademien och kallar sig »villkorligt frigiven«, med samma oävna uppsyn tar Peter Englund över uppdraget och betraktar jobbet som ett slags värnplikt.
Ändå är manegen krattad för herr Englund. I jämförelse.
Redan när Horace Engdahl blev invald som ledamot i Svenska Akademien 1997 fick han så mycket skit att Lars Forssell tipsade honom att börja dagen med att svälja en groda. Då kunde det inte bli så mycket värre.
På 80-talet hade Engdahl, tillsammans med bland andra Anders Olsson och Stig Larsson, retat etablissemanget genom att presentera en ny litterär ordning i tidskriften Kris. Och i egenskap av kritiker på Dagens Nyheter hade han sänkt författarskap rakt ner i dödsriket.
Den uppstudsige författaren och litteraturvetaren väckte irritation. Nu fick han igen.
En av hans fränaste kritiker var professor Knut Ahnlund, numera avhoppad ledamot i Akademien. På Svenska Dagbladets kultursida angrep han Akademiens val av denne skojare till författare (han var särskilt kritisk till Engdahls essä »Beröringens ABC« från 1994 om rösten i litteraturen).
Debattklimatet blev knappast vänligare när Horace Engdahl två år senare utnämndes till Akademiens ständige sekreterare. Och när den stormen väl var överblåst, så återstod ju fortfarande hans framtoning. Den högdragna uppsynen, den välstrukna kavajen – den italienska borsalino-hatten. Sättet att prata på, för de redan invigda.
I allmänhetens ögon var han en finkulturell ärkesnobb.
Det är en dödssynd i jantarnas Sverige.
På senare år har dock Horace Engdahl, och därmed också Akademien, hämtat hem en hel del folklig kredd. Den ständige sekreteraren har allt oftare lämnat sin förborgade tillvaro i Börshuset och låtit sig omfamnas av tv-kanalernas morgonsoffor. Hans oväntade utspel om inskränkta amerikaner och obildade svenskar har förvisso retat världen, men också tillskrivit honom en air av mod. Och underfundighet. »En högkulturens Buttericksman«, kallade Sydsvenska Dagbladets Per Svensson honom när Lotta Lotass för ett tag sedan valdes in till Akademien.
Men det folkliga ska inte överdrivas. För många är Svenska Akademien nog fortfarande en otidsenlig rest från en svunnen tid där ledamöterna tilltalar varandra »herr« och »fru« och över en ärtsoppa på Gyldene Freden diskuterar svårtillgängliga författarskap som få läst, eller ens hört talas om.
Med valet av Peter Englund till ständig sekreterare kan folkligheten få ett verkligt fäste i Akademien. Troligtvis var det också därför beskedet fick ett sådant silkeslent mottagande. Historikern och författaren Peter Englund, som så framgångsrikt populäriserat den svenska stormaktstiden i böcker som till exempel »Ofredsår« och »Den oövervinnerlige«, har redan vunnit folkets gunst.
»Till slagfält efter slagfält har han kommit, sett och segrat. I dag har han kommit så högt man kan komma i det svenska kulturlivet«, löd delar av motiveringen när Peter Englund i början av året tilldelades Björn Nilsson-priset för bästa kulturjournalistik.
En kulturelitens fältherre alltså, bildad som få. Fast ändå så vanlig. Peter Englund gillar att luska runt i sina röda gummistövlar i sin lantliga idyll utanför Uppsala. Höra fåglarna kvittra. Kufa sig i skrivarstugan. Gå på studentfik. Baka bullar till barnen.
Till möten dyker han upp med ryggsäck och skinnpaj.
På sin populära blogg skriver han om katter, pelargoner och sina litterära nyförvärv. Lägger upp Youtube-klipp från amerikanska tv-serier. Blandar det allvarsamma med det humoristiska. Vårens mest uppmärksammade skämt blev hans nyinstiftade Pol Pot-pris, vilket han tilldelade historikern Mattias Gardell sedan denne mottagit Leninpriset.
Då och då recenserar han historiska datorspel i Dagens Nyheter.
Det är svårt att tänka sig Horace Engdahl sitta framför datorn med en spelkonsol och utvärdera det visuellt vackra i en muskötsalva.
Peter Englund och Horace Engdahl har en del som skiljer dem åt.
Men så är de också sprungna ur olika miljöer. Horace Engdahl växte upp i ett sjöofficershem i Karlskrona och läste Homeros som 10-åring. Peter Englund kommer från ett arbetarhem i Boden – pappan var ölutkörare, mamman hemmafru. I högstadiet hotades han av obs-klass. På gymnasiet gick han vårdlinjen och harvade därefter på komvux några år för att läsa in humanistisk linje.
Kanske har klassresan odlat ett slags vanlighet.
Det återstår att se vilken prägel Peter Englund kommer att sätta på Svenska Akademien som dess nye talman och ledare. Förhoppningar finns om att kommunikationen med omvärlden ska öka. Men också farhågor. Hur tillgänglig kan Akademien bli utan att mystiken – och auktoriteten – försvinner? Hur populärkulturell får den vara?
Den ständige sekreterarens reella makt ska inte överdrivas. Det mesta av sekreterarens arbete är administrativt. Och enligt Akademiens stadgar från 1786, som utarbetades av Gustav III, är sekreteraren primus inter pares, främst bland likar. I teorin är alltså de övriga ledamöterna lika mäktiga beslutsfattare som den ständige sekreteraren. I praktiken är det dock rösten som årligen når världen från Börshuset i Gamla stan som verkligen räknas. »Nobelpriset i litteratur 2009 tilldelas…«
Trots deras ytterst akademiska hemvist kan man inte klumpa ihop Horace och Peter som vore de bröder. För någonstans slutar skillnaden mellan en man i kavaj och en man i skinnpaj att vara en bagatell, och blir något annat.
Samtidspendeln svänger med ljusets hastighet.
Skinnpaj kan vara omodernt i morgon.
Fem röster om Englund
1. Vilken prägel tror du att Peter Englund kommer att sätta på Svenska Akademien?
2. Vilken blir största skillnaden jämfört med Horace Engdahl-eran?
Ola Larsmo, författare och ordförande i Svenska Pen
1. »Jag tror att skillnaden kommer att bli stor och liten på samma gång. Peter Englund och Horace Engdahl har förvisso olika framtoning som personer – men samtidigt har Svenska Akademien på senare år lyckats bli mer populär, i den goda meningen »utåtriktad«. Det är ett arbete som Peter Englund har alla förutsättningar att fortsätta.«
2. »Nej, jag tror nog mer på kontinuitet. Om Akademien längre tillbaka i sin historia var litet av ett slutet kardinalskonvent tycker jag man kan se ett större ansvarstagande för folkbildning och ett försvar för den litteratur som har något att säga. Jag lyssnade till Horace Engdahl när han talade på den stora internationella författarkonferensen Waltic förra sommaren, där han försvarade tanken på litteraturen som ett verkligt internationellt språk där vi kan ta del av erfarenheter långt från våra egna. Jag tror att det är en syn som Peter Englund instämmer i. Dessutom är de ju sekreterare som talar för hela Akademien och inga Bondfigurer med jetpack på ryggen.«
Helena Dahlgren, litteraturvetare och en av bloggarna på bokhora.se.
1. »Jag har ingen råkoll på vare sig Englund eller Svenska Akademien, men hans (i dessa sammanhang) låga ålder och det faktum att han bloggar är lovande, tycker jag. Vågar man hoppas på en föryngring både när det gäller val av nobelpristagare och inställning till nya medier?«
2. »Peter Englund bloggade nyligen om HBO-serien ’The Wire’ och känns överlag mer bevandrad inom populärkulturen och den amerikanska kulturen än Horace Engdahl. Jag börjar känna mig lite som Astrid Lindgren-mobben med mitt eviga ’Nobelpriset till Joyce Carol Oates!’-tjat, men vem vet, kanske kan Engdahl övertala Horace och kompani om att amerikaner skriver lika bra som européer...?«
Svante Weyler, förläggare
1. »Jag tror att Peter Englund kommer att ha lite svårare att hålla sig för skratt. Inte lika noga med slips, och kanske nöja sig med att läsa prismotiveringen på engelska. Sen kan man hoppas att hans genuina intresse för politik får genomslag.«
2. »Jag tror inte skillnaden blir mätbar.«
Malte Persson, författare och litteraturkritiker
1. »Vet inte. Jag hoppas mest att egenskapen av ständig sekreterare inte kommer att sätta för stor prägel på Peter Englund.«
2. »Jag hoppas och tror att folk inte kommer att tycka att det är lika roligt att driva med Peter. Att Horace Engdahl med bibehållen värdighet uthärdade att belägras av gertfylkingar och andra mediala kulturpopulister gör honom till ett slags pedagogisk hjälte – en passionerad lärare som utan att kompromissa till slut lyckas få respekt även av en bråkig klass, så att säga. Men man hade gärna unnat honom lite mindre suddgummikastande på vägen dit.«
Daniel Sjölin, författare och programledare för tv-programmet Babel
1. »I Englund kommer Akademien förmodligen att visa upp en vardagligare nuna. På gott och ont; liksom kungahuset balanserar man i offentlighen på den slaka lina där man vill slå vakt om sin exklusivitet utan att vara snobbig. Engdahl, med sina rötter i en exklusiv litteraturvärld, tillkämpade sig med åren en mer professionellt folklig ton. De första åren var han ganska tvär och charmigt medieotränad, men anpassade sig så småningom (och inte utan smärta) till vår tids pr-samhälle. Englund är ju i botten historiker, med bred förankring i tv-soffor och populärmiljöer, så den biten är det inga problem med. Frågan är vilken approach han ska ha för att bemöta kritik. Om det var passligt för Engdahl att sänka nosen ett par grader vore det lika tjänligt för Englund att höja den ett snäpp i vädret. Det ska också bli spännande att se vilken smak han har. Man är ju lite rädd för att det blir ännu mer journalistik och vittneslitteratur som premieras när stipendiekuverten ska slickas.«
2. »Engdahl var den yppersta rekryten som moderniserade sin tjänst. Jag skulle säga att han är legendarisk. Omöjlig att toppa i esprit och elegans. Beundransvärd och respektingivande. Englund är än så länge bara beundransvärd. Men har ju allt att visa! Det vore skoj om han kunde förändra Akademien. Till skillnad från Akademiens betydelse för den inhemska litteraturen, kan dess betydelse för marknadsföringen av landet Sverige inte nog överskattas. Tänk om det vore tvärtom!«
