Fast i det förflutna

De röda fanorna lär vaja, men leden vara glesare än vanligt. Och medierna är bara intresserade av en sak: att få ett ansikte på krisen. En bild av [[Mona Sahlin]], partiledaren som sjunker som en sten i popularitetsundersökningarna. En bild av [[Wanja Lunby-Wedin]], fackbasen som nästan tvingades avgå häromveckan.

Det är ett problemtyngt socialdemokratiskt parti som firar första maj i år. Men debattörerna lyckas sällan sätta ord på det verkliga problemet.

På senare tid har det kommit en rad böcker som behandlar socialdemokratins kris, skrivna av mestadels unga socialdemokrater som befinner sig i partiets utkanter; personer som inte känner sig hemma i partiet, eller som aldrig riktigt har släppts in.

Deras analys är samstämmig. Problemen handlar varken om dåliga opinionssiffror eller om AMF-skandaler. Inte ens om valförlusten 2006. Krisen är ideologisk.

1928 stod Per Albin Hansson i riksdagens andrakammare och höll sitt sedermera klassiska folkhemstal. Fåtalets diktatur skulle ersättas med det goda medborgarhemmet, där det varken fanns kelgrisar eller styvbarn. Först då skulle en verklig gemenskap, där alla är lika, växa fram.

Här gick socialdemokraterna från att representera arbetarklassen till att företräda hela svenska folket, skriver ekonomihistorikern och socialdemokraten Jenny Andersson i »När framtiden redan hänt«. Per Albin Hansson axlade rollen som landsfader. Folkhemmet blev en central del av den svenska självbilden, något typiskt svenskt, en nationell erfarenhet.
I kulturen – från Roy Anderssons filmer till Kristina Lugns poesi – kom folkhemmets sönderfall senare att bli ett evigt återkommande tema.

Men folkhemmet, eller åtminstone den positiva bilden av det, levde vidare tills nyliberalismen slog igenom på 1980-talet, då de positiva konnotationerna byttes mot myndighetsvälde och maktutövning. Den ekonomiska krisen decenniet senare blev spiken i kistan.

Men så kom folkhemmet tillbaka när det var som mest uträknat.

I dag är det åter ett trendigt ord, anammat av tv-program, restauranger och heminredningsaffärer. Inom politikens värld har socialdemokraterna fått konkurrens. Det nya arbetarpartiet moderaterna anspelar gärna på folkhemmet, liksom sverigedemokraterna.

Och här har vi det tydligaste uttrycket för socialdemokratins kris, menar Jenny Andersson: folkhemsnostalgin.

När Per Albin Hansson myntade begreppet stod folkhemmet för ett radikalt annorlunda samhälle. Det var en vision om en bättre framtid.

Nu är folkhemmet en symbol för något gammalt och tryggt. Det handlar om att slå vakt om en svensk modell eller rädda något som gått förlorat.
Socialdemokratin, konstaterar Jenny Andersson, har slutat blicka framåt.

Ernst Wigforss – en av svensk socialdemokratis största teoretiker – framhöll ofta behovet av provisoriska utopier. Idéer som är möjliga att förverkliga men samtidigt tillräckligt visionära för att ge politiken och människorna en större mening.

Några sådana finns inte längre hos socialdemokraterna, säger de unga kritikerna. Visionerna har gått förlorade. Tron på politiken är borta.

Olof Palme sa en gång i tiden att politik är att vilja. Göran Persson konstaterade i stället att politik är att kunna.

Skillnaden är slående och visar på det stora brottet inom socialdemokratin; ett brott som till och med hade fått ett namn: den tredje vägen.

Föregångsmodellen var Tony Blairs »New Labour« i Storbritannien. USA hade Bill Clinton, Tyskland Gerhard Schröder.

Ideologin avfärdades. Man skulle i stället positionera sig mitt emellan sin egen tidigare ståndpunkt och sin motståndares. Triangulering, kallades det. Plötsligt trängdes alla i den politiska mitten.

Människans frigörelse blev därmed ett individuellt projekt, inte ett kollektivt. Välj rätt skola, rätt yrke, rätt pensionsfond. Ansvaret låg på den enskilda. Politikens uppgift var att ge alla samma möjligheter, inte se till att utfallet blev jämlikt.

Så utvecklade socialdemokraterna ett Orwellskt nyspråk, analyserar Andersson. Socialdemokrati blev till social demokrati, och partiet kunde strunta i sitt socialistiska förflutna. Rättvisa ersatte jämlikhet.

Med ideologin borta fylldes tomrummet av Budskap.

I valrörelsen 2006 var socialdemokraternas slogan »Alla ska med«. Bakom den stod reklambyrån Acne, mest kända för sina jeans. Det var en slogan som inte sa ett ord om vare sig färdriktning eller destinationen.

Men så har partiet heller inte längre någon egen analys om var samhällets brister ligger eller vad som borde förändras, menar Jenny Andersson. Tvärtom upprepade socialdemokraterna gång på gång inför förra valet att allt stod bra till med Sverige.

Det var en verklighetsbeskrivning de var ensamma om.

Socialdemokratins kris ligger därmed lika mycket i att de vägrar inse att samhället har förändrats, som att de påstår att deras egen ideologi skulle vara densamma i dag som den alltid har varit.

Det ironiska, resonerar Andersson, är att tiden för ett nytt visionärt socialdemokratiskt projekt – likt Per Albin Hanssons folkhemstanke – är här. Förutsättningarna finns där. Finanskrisen och klimatförändringarna har öppnat nya möjligheter för politiken, banat väg för nya kollektiva lösningar.

Men en socialdemokrati som inte vet vad den vill är oförmögen att tillvarata de möjligheterna.

Samma tro på nuet, och samma misstro mot det socialdemokratiska partiet, präglar texterna i antologin »Snart går vi utan er«, där 20 ungdomar har fått skriva var sitt brev till socialdemokraterna. Men i stället för Anderssons analytiska skärpa är boken fylld av personliga känslor av otålighet, besvikelse och uppgivenhet.

När Sveriges socialdemokratiska arbetareparti bildades för 120 år sedan var det av en grupp unga radikaler med omvälvande idéer. De flesta var i 20-årsåldern, precis som de självkritiska socialdemokraterna i »Snart går vi utan er«. Hjalmar Branting hade inte fyllt 30. Åldermannen var den 40-åriga August Palm.

Titta på den nuvarande partistyrelsen, säger ungdomarna, och skillnaden blir uppenbar. Men det värsta, säger de, är inte att partitoppen stängt ute den unga generationen. Det värsta är att de förlorat viljan att förändra samhället.

I strävan efter makt har de glömt sitt syfte.

Flera av breven är desperata rop efter en ny färdriktning. Vissa funderar på att lämna partiet.

De vittnar om ett toppstyrt parti som tystar sina kritiker.

Ju mindre partiet lyssnar på sina medlemmar, skriver Kristin Linderoth, som sitter i SSU:s verkställande utskott, ju mer rör de sig ideologiskt åt höger. Och för varje steg högerut blir partiet allt mindre av den demokratiska folkrörelse det en gång var. Så fortsätter spiralen.

Jens Lundberg, en annan SSU:are, konstaterar att det inte längre finns någon plats för de intellektuella i partiet. Ledande socialdemokrater har för länge sedan slutat skriva ideologiska böcker. I stället skriver de skvallerfyllda biografier. Också deras politik blir allt idéfattigare och handlar mest om pr, juridik och procentsatser. Allt i ett kortsiktigt perspektiv – för att vinna nästa val.

Vart har visionärerna tagit vägen? frågar sig författarna.

Några av socialdemokratins nya ideologer finner man i antologin »Den grå vågen«. När partiet vänder sig bakåt för att bevara ett gammalt folkhemsideal – och på så sätt vinna tillbaka en förlorad identitet – blickar dessa personer i stället framåt.

»Att partiet i dag saknar visioner«, skriver [[Katrine Kielos]], »är något som upprepats så ofta att jakten på utopin har blivit lite som att jaga efter sin egen svans; rörelsen går i cirklar och för varje varv blir den mer och mer övertygad om att den inte har något att säga, varvid den fortsätter att snurra än mer intensivt på stället.«

Författarna skissar på några vägar ut. På konkreta politiska visioner för en ny socialdemokrati. Förslagen spretar. Johannes Åsberg uppmanar socialdemokraterna att våga göra upp med bilsamhället och villaidyllen, satsa på den urbana tätbebyggelsen. Per Sonnerby vill att partiet finner en tredje väg mellan vänsterns och högerns skolpolitik, där man kan sänka skolstartåldern och öka löneskillnaderna inom lärarkåren samtidigt som staten satsar mer pengar på dem med större behov.

Den fråga som emellertid borde vara mest akut för partiledare Mona Sahlin – när den unga generationen hotar med att gå utan henne – är frågan om den egna partiorganisationen. Det är kanske också den mest grundläggande på lång sikt, om det över huvud taget ska bli en ny socialdemokrati.

Som Peter Gustavsson och Jonas Nygren säger i »Den grå vågen«: en toppstyrd krigsorganisation med en stark kommandocentral i toppen hade sina fördelar en gång i tiden. Men samhället har förändrats. Organisationerna har blivit plattare. Människorna mer självständiga och mindre styrda från ovan. Att då förvänta sig att alla partimedlemmar lojalt ska försvara beslut som partistyrelsen fattar, även om de själva inte håller med, det går inte längre.

Envägskommunikation fungerar inte på en internetgeneration.

Gustavsson och Nygren propagerar för en mer aktivistisk partiorganisation, som gör det lättare att bli medlem, lättare att aktivera sig, öppnar upp diskussionerna och släpper kontrollen över partimedlemmarna.

På så sätt skulle partiets form också påverka dess innehåll och en ny socialdemokrati kunna växa fram, resonerar de.

En radikal tanke i ett parti där traditionens makt har 120 år på nacken. Partiets förlorade ungdomsgeneration tilltalas säkerligen. Men vad säger Sahlin?

Frågan är om hon ens har tid att tänka på en ny socialdemokrati?

Hon har popularitetssiffror och opinionsundersökningar att våndas över. Ett förtroende att återskapa. Och väljare att vinna tillbaka.

Mitt i allt kommer första maj. Det som skulle vara en högtidsdag. Hennes högtidsdag.

Mona Sahlin förstamajtalar i Folkets park i Malmö och på Kulturmejeriet i Lund. Wanja Lundby-Wedin förstamajtalar på Norra Bantorget i Stockholm och på Nybergs torg i Sundbyberg.

Fem böcker:

»När framtiden redan hänt«
av Jenny Andersson är en analys över varför socialdemokraterna åter talar om folkhemmet – och varför det är en återvändsgränd. (Ordfront Förlag)

»Snart går vi utan er«
är en spretig samling brev – till såväl innehåll som form – från unga socialdemokrater som snart tappat all tro på sitt moderparti. Redaktörer är Jens Lundberg och Daniel Suhonen.
(Leopard Förlag)

»Den grå vågen«
är ett visionärt försök att formulera en ny socialdemokrati, i en tid när resten av partiet har förlorat självförtroendet. Redaktör Katrine Kielos.
(Hjalmarson & Högberg Bokförlag)

»Reformismens möjligheter«
av Anders Nilsson och Örjan Nyström är en djupgående genomgång av socialdemokratins kris – och de möjligheter som krisen öppnar för.
(Premiss Förlag)

»Agenda 2010+«
är en antologi med en mängd tankar om hur en framtida progressiv politik skulle kunna utformas, författade av kända vänsternamn. Redaktör Håkan A Bengtsson.
(Arena Idé)

Foto: Jens Ohlsson (Idris, hassel, linderoth), Mattias Vepsä (Suhonen, Lundberg), Kalle Assbring (Boyacioglu), Martin Adolfsson (guteland), Patrik Pettersson (andersson), Kent Werne (sjölander), Ingemar Olsson (Jordås), Karolina Moe (nygren), JANERIK HENRIKSSON/SCANPIX (borgnäs), Tobias Lundgren/SCANPIX (kielos), Jonny fredberg (wiklund), DAN HANSSON/SCANPIX (göransson, strömqvist)