Slovakiens revansch

En snabb blick på bilarna utanför stormarknaden Tesco och man tror sig vara i Slovakien. Men den stora parkeringen ligger i själva verket i staden Mosonmagyarovar, i nordöstra hörnet av grannlandet Ungern och bara tjugo mil från Slovakiens huvudstad Bratislava. Sedan den ungerska valutans störtdykning åker ett lämmeltåg av slovakiskregistrerade bilar hit för att handla billiga matkassar.

Slovakien, länge Centraleuropas fattige man, har inte bara knappat in på, utan också sprungit om de flesta av sina grannländer. Och verkar även stå starkare i den ekonomiska stormen. Även den rika grannen Österrike har nu blivit ett attraktivt resmål för många slovaker som åker dit för att tanka billig bensin och shoppa. Många funderar på att flytta dit, eftersom bostadspriserna i Bratislava skjutit i höjden. Som en bilist i gränsstaden Kittsee uttrycker det: »Hyrorna är lägre, jag har nära till jobbet och det är bara att glida genom tullen sedan Slovakien gick med i Schengen.« Samma fenomen märks i norra delen av landet, på gränsen till Tjeckien och Polen.

1993, dagen efter sammetsrevolutionen, var det väl få som kunde föreställa sig att slovakerna, detta bondefolk vid Donau, som länge levt inom det planekonomiska jordbrukets ramar, skulle visa dessa oanade sidor. När Tjeckoslovakien gick igenom självständighetsprocessen stod i själva verket slovakerna vid sidan av och tittade på, de flesta djupt skeptiska. I stället var det Tjeckiens nuvarande premiärminister Vaclav Klaus och den populistiske Vladimir Meciar som förhandlade fram självständigheten.

I dag har dock slovakerna alla anledning att glädjas åt att det blev som det blev. För även om det finns stora regionala ekonomiska skillnader så har landet genomgått en strålande återhämtning och gått med i EU samtidigt som grannarna, trots att ingen trodde det skulle vara möjligt. De har till och med infört euron, sedan den 1 januari i år.

Och i dag verkar det alltså som om att Slovakien klarat den finansiella krisen bättre än de andra länderna bakom den forna järnridån. Visserligen förutspådde centralbanken i april att landets tillväxt kommer att sjunka med 2,4 procent under 2009 jämfört med i fjol. Då låg den på 6,8 procent och året dessförinnan på 10,4 procent. Men till skillnad från länder som Ungern, Rumänien och Serbien har inte Slovakien tvingats gå med mössan i handen till Internationella valutafonden, IMF. Och premiärminister Robert Fico är alltjämt lika populär, till skillnad från sina kollegor i Lettland, Tjeckien och Ungern, som alla tvingats avgå i finanskrisens spår.

Frågan är vem som ska ta åt sig äran. Många bedömare pekar på Mikulas Dzurinda, som ledde Slovakien mellan 1998 och 2006.

– Det var en teknokratregering, helt avskärmad från folket och ständigt korruptionsinblandad. Men utan honom hade vi aldrig fått uppleva dessa år av ekonomisk tillväxt, säger statsvetaren Miroslav Kusy.

Utländska investerare hade nämligen redan då ögonen på landet och dess kvalificerade arbetare, låga företagsskatter och liberala arbetsmarknadslagar. Mikulas Dzurinda såg möjligheterna för landet att öppna sig och införde en platt skatt på 19 procent innan han gav sig ut för att uppvakta de stora internationella företagen.

Resulatet: en inhemsk industri som krympte till nära noll, medan multinationella fabriker ploppade upp överallt och bidrog till att pumpa upp landets ekonomi. En blomstrande tid för platt-tv-apparater och företag som Sony och Samsung. Särskilt bilindustrin bidrog till Slovakiens ekonomiska boom – 2008 slog landet världsrekord i antalet tillverkade bilar (570 000 per år) i förhållande till antalet invånare (5,4 miljoner). VW-gruppen med sin produktion av Skoda fick snart sällskap av sydkoreanska Kia och PSA-koncernen bestående av Peugeot och Citroën.

Denna superspecialisering av ekonomin kan visserligen vara riskabel när tiderna blir sämre, men produktionen av relativt små och bensinsnåla bilar ligger rätt i tiden när konjunkturen väl vänder.

Och på det politiska planet är läget stabilt, trots att premiärminister Fico agerat tvärtemot sina vallöften.

– Han gick till val på en socialdemokratisk politik men formade en koalitionsregering med populister och främlingsfientliga partier, kommenterar statsvetaren Grigorij Meseznikov.

Men slovakerna tycks uppskatta helomvändingen, att döma av det starka stödet för regeringen. Och 1991, när kommunistregimen fallit, var det bara 60 procent av invånarna som ansåg sig vara lyckliga eller mycket lyckliga. I dag är den siffran 89 procent.

Översättning och bearbetning: Anna Ritter