Sophämtarna kräver mutor

»Jävlar, den har fastnat.«

Renhållningsarbetaren Lasse drar och sliter i korven av plastpåsar som väller ut ur röret från sopnedkastet. Någon i bostadshuset på Södermalm i Stockholm har slängt ett rött kvastskaft som kilar fast sopkarusellen i det trånga källarutrymmet.

Ute på gatan mullrar sopbilen och käftarna av metall tuggar i sig matresterna från kvarterets krogar. En hel spätta, rödvin som skvätter när stinna plastpåsar exploderar med ett smällande ljud. Att vara renhållningsarbetare är ett tungt och smutsigt jobb. Men det är också ett yrke som bjuder på dolda förmåner. Under alla sina år i sopbranschen har Lasse skapat goda kontakter med stadens krögare. Många gånger äter och fikar han gratis.

– Kom och sätt dig Lasse så ska du få käk, säger de.

I gengäld tar han då och då några säckar extra utan att knota.

Men det finns också sätt att tjäna mer än en kopp kaffe eller gratis lunch. På sopspråk kallas det för »raggpengar« eller »vänsterpengar«. Krogar, butiker och caféer som regelbundet betalar svart för att få slänga mer sopor än vad som står i avtalet med kommunen.

Det är strax efter lunch på en restaurang i Stockholms innerstad. Inne på kontoret bläddrar krögaren Peter fram sitt kontrakt med renhållningsförvaltningen. Drygt 2 600 kronor exklusive moms för hämtning en gång i veckan, står det. Men pappret stämmer inte med verkligheten. Renhållningsarbetarna kommer nämligen betydligt oftare än så. Fem gånger i veckan stannar bilen till och tömmer de tre sopkärlen utanför restaurangen.

Och en gång i månaden vet Peter vad som gäller. Då kommer nämligen en av renhållningsarbetarna in och hämtar ett kuvert med sjuhundra kronor.

– De ska ha sina pengar, så är det bara. Man vill ju inte tjafsa med de här gubbarna. De har ju ett visst tryck på oss. När man väl har börjat betala kommer man inte ur det riktigt, säger han.

Det är inte helt oproblematiskt att skrapa ihop hundralapparna. Det går ju inte att bara ta pengar ur kassan hur som helst. För att betala svarta pengar måste Peter i viss mån också tjäna svart. En del av pengarna kommer ur personalens dricks, annat från andra håll.

– Det är ju lite av en ond cirkel, säger han. Det ena leder till det andra.

Men trots krånglet att få ihop oredovisade slantar tjänar Peter i allra högsta grad på det svarta systemet. För om sophämtningen sköttes vitt skulle det kosta honom över tiotusen kronor i månaden.

– Vi skulle inte klara av det. Då skulle den lilla del som vi tjänar ihop gå åt till att betala för soporna.

Hur mycket soparbetarna drar in på de svarta affärerna är svårt att säga. Men Peter känner till fem andra krögare längs samma rutt som också betalar svarta pengar. Summorna är ungefär de samma, mellan sjuhundra och tusen kronor.

– Man försöker ju hålla koll på omgivningen. Så att man vet att man betalar ungefär lika mycket.

Lågt räknat betyder det att minst 4 200 kronor i månaden hamnar i de två renhållningsarbeternas fickor.

Krögare på en rad olika håll i Stockholm bekräftar bilden: en omfattande svart marknad för sophantering helt vid sidan om stadens renhållningstaxa. Ett parallellt system där kuvert med pengar regelbundet hämtas inne på krogar och butiker. Ofta går det i arv från ägare till ägare. Så var det till exempel för Leif som tog över en krog på Östermalm för fem år sedan. Personen som sålde stället gjorde klart för honom vad som gällde.

– Gubbarna skulle ha tusen spänn. Så var det bara. Om man inte betalade skulle det inträffa olika olyckor. Soporna kanske inte skulle hämtas alls en dag. Och om man ringde skulle man få reda på att sopbilen »gått sönder«, säger han.

Och renhållningsarbetarna erkänner att de tar emot svarta pengar.

– Visst har jag gjort det. Det kan vara allt från några hundralappar till ett par tusen kronor i månaden. Det är ju en del av tjusningen med den här branschen. Att det finns olika förmåner vid sidan om, säger en man som jobbar för entreprenören Ragn-Sells.

Andra menar att de visserligen har tagit emot mutor. Men försvarar sig med att det inte handlar om några stora summor.

– Det händer att någon springer ikapp mig med en sopsäck. »Kan du ta den här också så får du lite fikapengar.« Men det är inte mycket, några tior kanske. Det är väl inte värre än att betala dricks i en taxi, säger en anställd på Resta AB.

Likadant ser det ut på andra håll i Sverige. I Göteborg, Helsingborg, Jönköping, Borlänge och Linköping berättar krögare liknande historier.

– När sopgubbarna kommer in får de en drink, det är inget mer med det. Det är så det går till bara, säger en nattklubbs­ägare.

Muhammed, som har en krog i södra Stockholm, betalar tvåtusen kronor svart i månaden till sina renhållningsarbetare. Men utöver det får han ofta ställa upp med olika presenter. Det är påsköl och midsommarsnaps, dyra viner, champagne och fläskfilé. Det började i liten skala med att han bjöd på frukost och någon enstaka öl. I dag säger han att han inte kan vägra renhållningsarbetarna något när de kommer in på restaurangen. Om han någon gång opponerar sig skämtar de bort det.

– De har liksom en gubbig jargong som det är svårt att värja sig mot. Jag har ändå lärt mig hur de ska tas någorlunda. Om de kräver en back öl kanske jag kan få ner det till två flaskor, säger han.

Renhållningsarbetarnas speciella önskemål ställer till det för Muhammed. Han tvingas specialbeställa olika spritsorter och bekymrar sig för hur det ska se ut i redovisningen.

När renhållningsarbetare byts ut eller blir sjuka blir det kaos bland kvarterets butiker och restauranger. De ovetande vikarierna hämtade nämligen punktligt och exakt enligt hämtningslistan. Soprum längs hela gatan blev snabbt överfulla. Det gick så långt att Muhammed fick förvara sopor i sin bil.

– Folk sprang runt hos varandra och frågade: Har ni sett sopbilen, har ni sett sopbilen? Först då förstod jag hur många vi var som höll på med det här.

Men Muhammed är ändå nöjd med överenskommelsen som har rullat på år efter år. Sopgubbarna tar allt utan att bråka. Det händer att han till och med får slänga gammalt metallskrot. Båda parter tjänar alltså på de svarta soporna. Restaurangägaren får en billigare och smidigare sophämtning. Och renhållningsarbetarna kan dryga ut lönen med tusenlappar varje månad.

De som förlorar på systemet är alla andra som betalar fullt pris för sin sophämtning. Liksom i andra kommuner är Stockholms sophantering avgiftsbaserad och ska gå plus-minus-noll. Om de svarta soporna gör att kostnaden för hanteringen ökar, måste kommunen öka sina intäkter genom att höja alla stockholmares soptaxor.

– Det är bedrövligt. Jag finner inga ord, säger enhetschefen på avdelningen för avfall, Katarina Jönsson, när vi konfronterar henne med sopgubbarna och krögarnas berättelser.

Avdelningen för avfall fick förra året in sopavgifter för 450 miljoner kronor. Pengarna kommer från bostadsrättsföreningar och villaägare, restauranger och butiker. Det blir många kontrakt att hålla reda på. Handläggarna jobbar hela tiden med att uppdatera all information: mängden säckar och kärl på varje hämtningsplats, det exakta antalet steg mellan soprum och sopbil, hämtvägens lutning och bredd. Men staden förändras, soprum byggs om. Restauranger och caféer kommer och går. Och den verkliga kunskapen finns ute på fältet. Hos dem som kan sina trakter utantill, som hittar ner i källare och över gårdar och har hundratals portkoder i huvudet. Kommunens byråkrater har svårt att kontrollera hur mycket som hämtas och om svarta pengar byter ägare.

– Killarna i innerstaden har stor makt, så är det, säger Katarina Jönsson.

Då och då kommer det in tips om svart sophämtning. Just nu ligger två misstänkta fall på Katarina Jönssons bord. Ett av dem gäller en caféägare vid Södersjukhuset som ringt och berättat att sopbilen helt enkelt slutade komma när han vägrade betala svarta pengar.

Vid sådana anklagelser ringer Katarina Jönsson till ledningen för den entreprenör som renhållningsarbetarna jobbar för. I det här fallet var det Per Nordenskiöld, driftschef på Resta AB, som fick ta emot samtalet.

– Jag kunde bara prata med killarna och de förnekade naturligtvis. Kunden menar att han blivit hotad att betala, men vill inte polisanmäla. Där står man och kan inte bevisa någonting, säger han.

Men Per Nordenskiöld blir inte förvånad över det krögarna berättar om de svarta pengarna, varav en del går till hans anställda.

– Det här är helt oacceptabelt. Men jag har haft en känsla av att det är så här det går till.

Ibland väcks hans misstankar av att restaurangernas kontrakt ser konstiga ut. Någon har plötsligt väldigt lite sopor att hämta. Men bara i ett fall har någon av hans anställda fått sparken för svart sophämtning.

– Han blev tagen på bar gärning. Vi råkade springa på honom på stan, på fel ställe. Det var helt uppenbart vad han höll på med. Han erkände direkt och fick gå.

Göran Bergander är Sverigechef för Ragn-Sells AB, en annan av de fem stora entreprenörerna i Stockholm. Han är också medveten om systemet med de svarta soporna.

– Det är inte okej. Våra sopgubbar har bra lön från oss och ska inte få pengar från något annat håll. Det är fan straffbart att hålla på så här.

Och straffbart är det, för båda parter.

Både sopgubben och restaurangägaren gör sig skyldig till ett brott. Det förklarar Malin Palmgren som är åklagare på Riksenheten mot korruption.

– Det är därför vi åklagare alltid jobbar i uppförsbacke i sådana här fall. Ingen är egentligen intresserad av att stå bakom en anmälan.

Det som skulle krävas är att själva betalningen dokumenteras. Men Malin Palmgren är tveksam till om polisen har resurser till den omfattande spaning som då skulle krävas.

– Folk tror gärna att poliser bevakar ställen under en lång tid och sitter och käkar munkar i sina bilar utanför som i amerikanska filmer. Men så fungerar det inte. Jag känner inte till något fall där åtal har väckts.

På vissa håll i landet har kommunerna infört system där varje sopkärl vägs och kartläggs med gps. Så har till exempel skett i Göteborg, där kommunägda renhållningsbolaget Renova flera gånger har försökt komma tillrätta med svarthämtningar. Men skyddsombudet på arbetsplatsen, Kim Jörgensen, säger att han vet att det fortfarande hämtas svarta sopor i staden.

– Risken att åka fast har ökat. Men jag vet att det pågår, det finns, säger han.

Myndigheter, rättsväsende och sopbolag. Alla står de alltså mer eller mindre handfallna inför sopkorruptionen. Och det är allvarligt, menar åklagaren Malin Palmgren.

– Risken finns att människor vänjer sig vid att man ger lite extra pengar för viktiga samhällstjänster, att vi får en utbredd gatukorruption som i andra länder.
Fotnot: Flera namn och platser i artikeln är fingerade för att skydda de inblandades identitet.