Kampen om Gotland
Bild: Scanpix
I veckan avsatte regeringen formellt landshövding [[Marianne Samuelsson]]. Men redan förra tisdagen sparkade kommunminister [[Mats Odell]] henne i tv. På söndag jobbar hon sin sista dag i residenset i Visby.
Men vad var det egentligen som hände? Är hon en grundlagshuligan som satt storföretagarnas väl framför folkets och struntat i allas likhet inför lagen? Eller blev hon utmanövrerad av politiska skäl? Svaret finns i ö-rikets styrelseskick.
Gotlands kommun är formellt landets mäktigaste: primärkommun, sjukvårdshuvudman och egen region sedan 1998, då det regionala utvecklingsansvaret flyttades från länsstyrelsen till kommunen.
Länsstyrelsen är formellt landets svagaste med bara en kommun att kontrollera och dessutom avlövad på en rad viktiga områden, förutom regionutvecklingen fördes i fjol arbetsmarknadsfrågorna över till Arbetsförmedlingen. Kvar finns skogs- och jordbruksfrågor samt tillsynsfrågorna.
Kommunen är med 6 900 anställda en jätte, tre gånger så stor arbetsgivare som öns tio största arbetsplatser tillsammans. Länsstyrelsen platsar med sina 140 anställda inte ens på arbetsgivarnas tio-i-topp. Och de är på kollisionskurs med varandra.
– Länsstyrelserna har en identitetskris och värst är den på Gotland. När länsstyrelsen bara har en kommun att bevaka blir det oklara ansvarsförhållanden och strid om gränsdragningar. Det finns en inneboende konflikt där kommunen vill gå längre än länsstyrelsens tjänstemän, säger Gustaf Hoffstedt, moderat kommunalråd på Gotland.
Grovt kan man säga att kommunen vill se sysselsättningen öka och företagen växa, medan länsstyrelsen vill bevara det pittoreska Gotland, det som lockar rika sommargäster.
– Länsstyrelsen rekryterar människor som är nej-sägare. De är duktiga jurister eller biologer som mer ska ägna sig åt kontroll än utveckling och de saknar helhetsperspektiv. Marianne Samuelsson försökte väga av den konflikten, säger Hoffstedt.
Landshövdingen är regeringens tillsynsman i länet, men har också uppdraget att utveckla sin region. Men på Gotland har ämbetsinnehavaren varken makten eller resurserna till det. Tjänstemännen som arbetar med regionutveckling finns i kommunen.
Marianne Samuelsson gav sig ut i ingenmanslandet mellan kommunens expansionssugna politiker och länsstyrelsens experter på att skydda miljö och fornfynd. Hon hamnade ensam i korselden mellan kombattanterna. När hon hävdade lagen kallades hon tillväxtfientlig av företagare och politiker, när hon stödde nya etableringar sågs hon som svikare av sina anställda.
Marianne Samuelsson bekräftar för Fokus att det pågick en maktkamp:
– Länsrådet Anders Granat är tillsatt av regeringen för att sköta det inre operativa arbetet. Vi har haft en del dispyter om ansvarsområden. Och jag har visst haft duster med en av tjänstemännen.
Länsstyrelsens interna strider mellan lagtolkande tjänstemän och en pragmatisk ledning har pågått i tio år. Flera källor vittnar om hur Lillemor Arvidsson under sina ämbetsår 1998–2004 ofta beklagade sig över situationen. Typfallet är att kommunen beviljar bygglov åt en lokal näringsidkare, en sommarboende granne överklagar och länsstyrelsen avstyrker bygglovet. Ärenden vandrar sedan genom instanserna i åratal.
Inger Harlevi är mycket mäktigare än landshövdingen: förr moderat ordförande i kommunfullmäktige, nu ordförande i kultur- och fritidsnämnden, kyrkopolitiker, verksam i tio bolag, konsult åt Haparanda kommun i turistfrågor och engagerad i en rad kulturprojekt.
– Kommunen tolkar lagen för att se vad som är möjligt, länsstyrelsen för att se vad som går att förbjuda, säger hon. Här finns en mani på att överklaga, särskilt bland sommargotlänningar.
Gotlands folkmängd minskar med några hundra om året och är i dag 57 000. I kommunens Vision 2025 bor 65 000 på ön. Men då krävs bostäder och jobb.
I den ideella föreningen Tillväxt Gotland samverkar kommunen och näringslivet, men på ön där »alla känner alla« är de redan sammanflätade.
När kommunen 2007 skulle sälja Visby havsbad till Sällskapet De Badande Vännerna (DBW), en sluten förening för utvalda män, tågade hälften av kommunstyrelsens manliga ledamöter ut. Alla fyra var med i DBW och därmed jäviga.
Sekreterare i DBW är Lennart Lindgren, tidigare generalsekreterare på Rädda Barnen och ordförande i Ecpat Sverige, men pensionär på Gotland sedan fem år:
– Vi är 732 medlemmar som rekommenderats inträde. Föreningen äger aktier värda omkring 60 miljoner kronor.
DBW grundades 1814 och äger i dag Botaniska trädgården, som kommunen driver, samt delar ut stipendier och bedriver filantropi för ränteinkomsterna.
Lennart Lindgren bosatte sig på Gotland 2004, samma år som Marianne Samuelsson tillträdde:
– Marianne har jobbat i det tysta och hävdat Gotlands intressen. Hon har gjort det för att kommunen inte klarat av att driva regionutveckling. Nu får hon klä skott för interna samarbetsproblem inne på länsstyrelsen. Men det är ju länsrådet Anders Granat som ska se till att organisationen fungerar. Sakfrågan hade lätt kunnat lösas. Men hon fick inget krisstöd.
