Därför skrämmer genteknik

Bondförnuftet
Regnet vräker ner och Upplandsslättens grå lador ser sommaren checka ut i realtid. Dropparna tynger blasten och den svarta myllan suger fast under Eric Windings träskor. Varför en storbonde bär träskor i det här vädret är oklart. Men nu står han där, stadigt förankrad mitt i den väldiga potatisåkern och vrider på huvudet. Hittar inte det han söker. Men så.

– Där borta, där har vi det, säger han och kliver likt en häcklöpare över de kupade raderna.

Han dyker ner och kommer upp med en vissen kvist – bladmögel.

Alla potatisodlares största fiende och orsaken till artonhundratalets största svältkatastrof, den stora hungersnöden på Irland där en miljon irländare svalt ihjäl.

De envisa mögelsporerna är anledningen till att potatis i dag är en av våra mest besprutade grödor.

Eric Winding har sin gård i Månkarbo norr om Uppsala och är en av de större odlarna i trakten med sina trettiofem hektar. Om bara någon vecka är det dags att plocka upp knölarna och summera ett helt års arbete. Åttio, kanske nittiotusen kronor per hektar, uppskattar han värdet till där nere i de vattendränkta markerna.

Frågan är om han behöver bespruta en gång till före skörd eller om vädret kan få fälten att torka upp och möglet att försvinna av sig själv. Han vill inte spruta i onödan, det kostar. Minst 1 500 kronor per hektar. Men en hel skörd som blir förstörd av mögel kostar mer. Medlemskapet i miljömärkningen Svenskt Sigill gör också att han inte gärna sprutar mer än det behövs.

Under sina tjugofem år som potatisbonde har han sett problemet med bladmögel bli värre för varje år, det oroar honom. Han är övertygad om att det är klimatförändringarna som ligger bakom. Det är både regnigare och varmare nu, perfekt för de fruktade mögelsporerna.

Trots god odlingsplanering måste han ändå spruta tre-fyra gånger om året för att hindra att möglet får fäste. Hans potatiskollegor i södra Sverige har det betydligt svårare, de måste ut upp till tolv gånger varje säsong. Där har också problemet med skadeinsekter ökat markant i takt med att det blivit varmare.

– Det går inte att bara bekämpa ogräset mekaniskt, det behövs kemi också, säger han, slänger i väg den bruna blasten och stryker av sina jordiga händer mot gräset vid sidan av fältet.

Såväl Eric Winding som andra potatisbönder kanske snart kan slippa timmarna på traktorn med besprutningsaggregatet. Lösningen stavas genteknik, i alla fall om man får tro de entusiastiska förespråkarna.

I Sverige pågår just nu ett tiotal fältförsök med genmodifierade grödor. Potatis som annars är mycket svårförädlad på konventionell väg utgör den i särklass största arealen.

– Jag är ett riktigt teknikfreak och rent vetenskapligt känner jag »wow, vilken utveckling«, men osäkerheten om effekterna skrämmer mig, kanske är jag konservativ men vi vet inte vad det kan leda till, säger Eric Winding.

Den nya tekniken diskuteras flitigt odlare emellan, men han känner att han inte vet så mycket. Egentligen. Trots att han är utbildad lantmästare och har läst mycket om växtförädling.

– Min kunskap räcker inte där, och så tror jag det är överlag, kunskapen är låg.

Att kontrollera processen
Växter har på olika sätt förädlats sedan jordbrukssamhällets barndom. Allt från helt analoga tekniker där de vekaste plantorna rensas bort till förmån för mer livskraftiga, till behandling med kemikalier som – slumpvis – skapar mutationer som kan ge önskvärda egenskaper.

Med hjälp av genteknik kan man i stället kontrollera processen. Manövern är komplicerad och dyr, men går betydligt snabbare än traditionell förädling. Man plockar helt sonika ut den egenskap man vill åt från en växt  och stoppar in den i den växt man vill odla. Det kan handla om att framställa en växt som tål mer torka, som kan växa i saltvatten eller är resistent mot insektsangrepp och kräver mindre bekämpningsmedel. Man kan också berika arten med extra vitaminer, oljor eller andra näringsämnen.

Trots att det inte är uttryckligen förbjudet i Sverige finns det fortfarande ingen kommersiell odling av genmodifierade grödor här. Grön teknofobi, har det kallats.

Sveriges mjölkbönder har till exempel gemensamt fattat beslutet att inte använda genmodifierade grödor i sitt foder. Frågan är så känslig att det räckte med 3,9 procent genmodifierad majs i fodret till sydsvenska kor i somras för att det skulle leda till rapportering i riksmedia.

Däremot importeras GMO som mat för både djur och människor, men först efter rigorösa kontroller och tydlig produktmärkning. Men i majs och soja är det i praktiken omöjligt att inte hitta spår av genteknik. Livsmedelsverket konstaterar uppgivet att märkningen »fri från genmodifierade råvaror« saknar betydelse numera.

Det är bland annat därför som Greenpeace agerat för GMO-fria zoner i Sverige, för att skydda det som går. Akiko Frid är kampanjansvarig på svenska Greenpeace och berättar stolt att Jämtlands län nyligen har beslutat att vara fritt från GMO på fälten, i mataffärerna och på tallrikarna. Hon jobbar hårt för att fler län ska följa efter.

– Studier i USA, där genmodifierade grö­dor är långt mycket vanligare än i Europa, slår fast att GMO i förlängningen ökar användningen av kemikalier inom jordbruket, säger Akiko Frid. Trots att grödorna är framtagna för att minska bekämpningsmedlen får de efter ett par år motsatt effekt. Ogräs och skadedjur anpassar sig och då behövs ännu mer besprutning.

Miljörörelsen är en av anledningarna till Europas tveksamhet till GMO, här är organisationerna mycket starkare än i USA. Europa har också varit hårdare drabbat av djursjukdomar som mul- och klövsjuka och det har ytterligare stärkt rörelsernas inflytande. Motsättningarna mellan motståndare och förespråkare är tydliga.

Ställningskriget
Greenpeace anklagas återkommande i debatten för att sprida »en del sanningar, vissa halvsanningar och en massa lögner«, som en debattör säger. En annan hävdar att de bara hjälper till att sprida skrönor.

– Vi har olika sätt att se på problemet. Vi tittar på miljöaspekten och djurens hälsa. Det är viktigt att våra utsagor är vetenskapligt underbyggda, därför har vi en vetenskaplig panel i England som testar fakta åt oss, säger Akiko Frid.

Hon understryker att Greenpeace inte är emot själva gentekniken, men konstaterar att om inget görs för att stoppa utvecklingen inom jordbruket skadar vi miljön för alltid.

– GMO sprider sig bortanför vår kontroll, pollen och frön flyger med vinden och insekter, och det smittar till vanliga grödor. I Kanada kan man till exempel inte odla ekologisk raps längre. Samma sak i Spanien, där kan man inte fortsätta med ekologisk majs alls.

Det går helt enkelt inte att kontrollera de genmodifierade växterna och det skulle direkt hota den svenska förordningen om Samexistens, det vill säga att den som odlar genmodifierade grödor måste se till att växterna inte sprider sig till konventionella fält runt omkring.

Sten Stymne, professor i växtförädling vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Alnarp, anser att Sverige missgynnas av att GMO-växter inte används här. Han har fått utstå grova påhopp på nätet och kallats »galen GMO-förspråkare«, men det tar han som en komplimang.

– Alla verkar vara överens om att vi behöver använda oss av alla vetenskapliga framsteg som görs för att kunna möta framtidens utmaningar, förutom inom ett område: växtförädling.

Sten Stymne sitter också med i Gentekniknämnden och menar att det inte är så dramatiskt med genteknik. Vi behöver inte förstå allt.
– Inte många förstår hur en dator fungerar men vi utnyttjar den i alla fall, säger han och konstaterar att allmänhetens syn alltid släpar efter vetenskapen.
– Det tog lång tid för gemene man att förstå att jorden inte är platt, trots att den uppenbart ser platt ut.

Inställningen har påverkat även juridiken på området. EU har världens hårdaste lagstiftning kring genetiskt modifierade växter. Något som irriterar Stymne.

– Dagens lagstifting bygger på teknik, inte på risker. Processen med marknadsgodkännande i Europa sysselsätter just nu tusentals byråkrater och forskare, helt i onödan.

Europa håller emot
Tidigare i år förbjöd den stora jordbruksnationen Tyskland all odling av genmodifierad majs. Och i Frankrike är president Nicolas Sarkozy en uttalad motståndare till all genmodifiering – för att hålla sig väl med de röststarka franska bönderna. Från Italien rapporteras samma sak.

I USA däremot är i princip all majs, soja och bomull framtagen med genteknik sedan flera år tillbaka. På många håll i Asien dominerar gen-riset, det så kallade gyllene riset, alltmer. Men i Europa växer alltså motståndet.

Inställningen gör att Europa har mindre än en promille av världsproduktionen av GMO. Rumänien hade tidigare de största GMO-odlingarna i Europa, men fick lägga ned dem – ett krav för att få gå med i EU.

En enda majssort är godkänd för odling och den finns mest i södra Europa. MON810, som majsen heter, har sedan den godkändes av EU 1998 hunnit förbjudas i en rad länder: Österrike, Ungern, Grekland, Frankrike, Luxemburg och sedan i april i år alltså även i Tyskland.

Är genetiskt modifierade livsmedel på något sätt hälsofarliga?

Nej, inte enligt Europeiska livsmedelssäkerhetsmyndigheten. Genetiskt modifierade växter avsedda att användas i livsmedel är inte farliga.
Ämnet är en het potatis för Europas politiker, få vill smutsa ner sina fingrar i debatten. Nya patentansökningar förhalas.

Det svenska växtförädlingsföretaget Plant Science Sweden har till exempel en ansökan inne om stärkelseberikad GM-potatis, den har nu tröskats i maskineriet i tretton år. Vid den senaste omröstningen, i ministerrådet 2007, slutade resultatet på 130 röster för (däribland Sverige), 129 emot och 87 nedlagda, men det behövs kvalificerad majoritet och ärendet har därför gått tillbaka till kommissionen. Oklart när nästa steg i processen tas.

Extra trögt går det för potatisen. Utan att lyckas har man i fyrtiofem år försökt skapa en sort som är resistent mot bladmögel på traditionell väg. Potatis är helt enkelt mycket svårförädlad. De försök som görs med genteknik går snabbare men skulle kunna nå de svenska åkrarna tidigast om sex år, spår kemiföretaget BASF som jobbar med att utveckla en bladmögelresistent sort för svenska förhållanden.

Bara en tidsfråga
På Upplandsslätten fortsätter höstregnet att strila ned över Eric Winding. Han plockar upp några potatisar och langar in dem på golvet vid passagerarsätet innan han sätter sig bakom ratten.

– Färskare än så här blir det inte, konstaterar han belåtet.

Han svänger ut från åkern, upp på grusvägen och styr hemåt.

Även om det hade funnits GMO-potatis att odla redan i dag hade Eric Winding inte vågat satsat på den. Kunderna skulle inte köpa. Men det rör på sig. Vare sig han vill eller inte kommer klimatförändringarna att driva på både teknikutvecklingen och vår inställning till GMO. Det är han säker på.

– GMO-potatisen kommer hit så småningom, det gör den, säger han och ökar hastigheten på vindrutetorkaren.

Läs mer: Med patent på framtiden