Jakten på Ghezali

Det är bilden av killen med keps och långt skägg som har etsat sig fast. En skygg blick mot kamerablixtarna. Han svarar enstavigt och tyst på frågor. Utom när det handlar om USA:s rättsövergrepp, förhörsmetoder och tortyr – då bränner det till i ögonen, han lutar sig framåt och talar ivrigt. Det är den 16 juli 2004 och Mehdi Ghezali har varit i Sverige åtta dagar. Efter ett par dagars mediejakt har han kallat till pressträff för att berätta om sina 30 månader i amerikanskt fångläger på Guantánamo.

Fem år senare är det samma bilder som kablas ut. Än en gång befinner sig Mehdi Ghezali mitt i mediestormens öga. Vem är han, varför har han återvänt till Pakistan? Är han en fundamentalistisk taliban eller en vilsen grabb som hamnat snett? Det enda som är klart är att Mehdi Ghezalis historia hänger intimt samman med den geopolitiska utveckling som världen genomgått under det senaste decenniet.

Enstöringen
Under de senaste åren har han regelbundet gått till moskén i Örebro. Han gick in, bad och försvann sedan lika snabbt som han kom. Fem minuter. Kom ensam, gick ensam. Pratade aldrig med någon, vare sig gamla eller nya bekanta. Mehdi Ghezali hade efter tiden på Guantánamo blivit en social enstöring.
Moskéns talesman Aisar Alshawakbe säger: »Visst kommer han hit men jag vet inget om honom. Han pratar aldrig med någon.«

Media har uppgett att de båda männen är gamla ungdomsvänner, men de var bara ytligt bekanta genom att vara med i samma fotbollsklubb. När Mehdi Ghezali kom hem från Guantánamo slutade han att umgås med folk.

Så en dag kommer han inte till moskén. I slutet av augusti får Mehdi Ghezalis pappa ett telefonsamtal från sonen som berättar att han är i Saudiarabien. I själva verket befinner han sig i Pakistan, eller på väg dit via Iran. Den 28 augusti grips han av polis i staden Dera Ghazi Khan vid gränsen mellan den nordvästra provinsen och Punjab-provinsen i Pakistan. Han färdades då i ett fordon tillsammans med tolv andra personer av blandad nationalitet, däribland tre svenskar.

Kan det verkligen vara så att Mehdi Ghezali råkade vara fel person på fel plats ännu en ödesdiger gång i sitt unga liv? Med det senaste gripandet i Pakistan har Mehdi Ghezali tre gånger under drygt tio år hävdat sin oskuld inför myndigheter som anklagat honom för brott. Tre gånger har han befunnit sig vid avgörande vägskäl och hamnat fel, av egen förskyllan eller inte.

Det första vägskälet
Innan Mehdi Ghezali åker till Portugal som nybakad student 1999 beskrivs han som välartad, öppen, fotbollsintresserad och duktig i skolan. På en charter till Algarvekusten blir han vän med en 30-årig grek som han bor hos. Han lever ett fest- och ungdomsliv fram till kvällen den 31 juli då polisen kommer till lägenheten, hittar stulna värdesaker och griper de båda männen.

Mehdi Ghezali hävdar sin oskuld men blir kvar i häktet i nästan elva månader tills han frias i en rättegång och släpps. Han återvänder till Sverige i mitten av juni 2000 som en ny och i grunden förändrad person. Han valde »Koranen«. I boken »Fånge på Guantánamo« berättar han själv om tiden.

»Det var när jag satt i häktet i Portugal, någon gång på hösten, som pappa fick veta det och skickade »Koranen« till mig. Jag låg på sängen och tänkte på vad jag gjorde i det här livet, vart jag var på väg … Att dricka och springa runt på diskotek och träffa tjejer och försöka bli rik och ha fina bilar kan knappast vara meningen. Jag tänkte – om jag skulle dö nu, var skulle jag hamna då? I helvetet, blev min första tanke och jag blev rädd att det var för evigt … Jag bestämde mig för att börja på en ny vit sida, innan det blev för sent. Jag började läsa mer i »Koranen«. Jag slutade sitta med andra fångar, för de pratade om saker som jag lämnat bakom mig.«

Inte bara Mehdi Ghezali förändras under den här tiden. Den islamistiska fundamentalismen växer sig också starkare med talibaner i Afghanistan, al-Qaidas träningsläger över hela världen och terrordåd mot de amerikanska ambassaderna i Kenya och Tanzania.

Det andra vägskälet
Den närmaste tiden efter häktet i Portugal ägnar sig Mehdi Ghezali åt att fördjupa sina kunskaper i islam. Han vallfärdar till Mecka, försöker komma in på universitet i Saudiarabien och studerar arabiska i London. I augusti 2001 reser han till Islamabad i Pakistan för att studera. Men han vantrivs där och åker i stället vidare med en vän till Jalalabad i Afghanistan där han bor hos en familj. Då har han misslyckats med att komma in på universitetet i både Medina, Mecka och Islamabad, och studerar i stället »Koranen« på egen hand. Under den här tiden har han bara sporadisk kontakt med sin familj i Sverige.

Den 11 september förändras allt i ett slag. Plötsligt har världens ledande stormakt en enda fiende och i kriget mot terrorn skyr man inga medel. »Either you are with us or you are against us«, förklarade president George Bush. Afghanistan var inte med. De lämnar inte ut al-Qaidas ledare Usama Bin Ladin och den 8 oktober inleder USA bombningar mot landet, snart intas huvudstaden Kabul.

Pakistans myndigheter är däremot med Bush och när Mehdi Ghezali flyr krigets Afganistan över bergen till Pakistan grips han på andra sidan gränsen i Peshawar, misstänkt för samröre med al-Qaida.

De svenska myndigheternas hantering av ärendet börjar inte så bra. Ambassaden i Islamabad faxar Stockholm att »en arabisk man med svensk passhandling« gripits och någon vecka senare kallas han »en al-Qaida-medlem med svenskt pass«. Under de kommande dagarna görs inga försök från svenska myndigheter att få träffa Mehdi Ghezali innan han skickas till Guantánamo.

En del i USA:s krig mot terrorn bestod i att leta upp tänkbara terrorister över hela världen med främsta syfte att reducera risken för nya terrorbrott. Den amerikanska underrättelsetjänsten lär ha inrättat hemliga fängelser på vitt skilda håll, från Thailand, Pakistan och Syrien till Rumänien, Polen och Litauen. Till lägret på Guantánamo har mer än 700 misstänkta terrorister av olika nationaliteter förts, främst från kriget i Afghanistan. Fångarna betecknades som »fientligt stridande« vilket berövade dem rättigheterna som krigsfångar har enligt folkrätten. 2006 fastslog USA:s högsta domstol att presidenten inte får inrätta särskilda militärdomstolar och när Barack Obama tillträdde som president var ett av hans första beslut att Guantánamo-basen skulle stängas. Det har ännu inte skett och fortfarande befinner sig ett par hundra fångar i lägret.

Mehdi Ghezali blir kvar på Guantánamo i två och ett halvt år. Han utsätts dagligen för förnedring, tortyr och förhör men väljer att uthärda situationen genom att betrakta den som ett slags asketiskt, hårt munkliv. Han ber, studerar »Koranen« på arabiska trots att han knappt kan språket och samtalar med de fångar som sitter i burarna närmast.

– Guantánamolägret var som en prövning och en rening från synder, något som ingick i Guds plan för mig, sa han senare till Gösta Hultén, som skrev boken »Fången på Guatánamo« och som ledde Guantánamo­gruppen som verkade för att Ghezali skulle få en rättslig prövning av sin sak.

Efter 930 dagars fångenskap släpps Mehdi Ghezali utan att någon rättslig prövning ägt rum. Han försöker stämma den amerikanska staten i en skadeståndsprocess. Efter tre år hoppar den amerikanska advokatbyrån av strax innan grunderna för talan preskriberas och utsikterna att vinna målet bedöms som mycket små. Mehdi Ghezali ger upp och säger till Gösta Hultén: »För oss muslimer finns ingen rättvisa.«

Mehdi Ghezali försöker även få upprättelse av svenska myndigheter. Han har bland annat känt sig förföljd av svensk underrättelsetjänst och begär att den nyinrättade Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden ska kontrollera saken. I februari 2009 meddelar nämnden att han inte före, under eller efter Guantánamo utsatts för hemliga tvångsmedel i strid mot gällande rätt.

Det tredje vägskälet
I slutet av augusti grips tolv utländska personer, varav fyra svenska medborgare, vid en gränspostering i Dera Ghazi Khan mellan två provinser mitt i Pakistan. En i sällskapet är från Pakistan, de övriga från Turkiet och Ryssland.

Bland de beslagtagna föremålen finns 10 940 dollar, 16 cd-skivor »Hereafter« av predikanten Anwar Al-Awlaki, två knivar och en strypsnara av vajjer. Enligt polisläckor misstänks Mehdi Ghezali för att ha knutit kontakt med terrornätverk och träffat åtminstone en efterlyst företrädare.

I det svenska sällskapet ingår 19-åriga Safia Benaouda, hennes pojkvän Munir Awad och parets tvååriga barn. Safia är dotter till Muslimska rådets ordförande Helena Benaouda.

De som träffat Mehdi Ghezali efter Guantánamo beskriver honom på samma sätt: artig, tystlåten, inåtvänd och mycket religiös. Nils Funcke var en av de första journalister som gjorde en längre intervju med honom. Funckes intryck var att Mehdi Ghezali var en »oerhört försynt grabb, inga tecken på någon fanatiker«. Och han tänkte just att han måtte befunnit sig på fel ställe vid fel tidpunkt. När nyheten kom om det nya gripandet satte han kaffet i vrångstrupen.

– Vad har han gjort? Vad har hänt med honom, han som bara ville vara hemma åker till en krigshärd? Vad gjorde åren på Guantánamo med honom? Hur påverkas han av att han inte fick upprättelse, frågar han sig.

Många vittnar om Mehdi Ghezalis starka religiositet. »Salafia« kallas den trosriktning som Mehdi Ghezali är anhängare till. Det är en form av bokstavstroende islam som pläderar för en återgång till islams rötter och Muhammeds liv på 600-talet. Den kritiserar sittande muslimska regimer för bristande renlärighet, saknar hierarkisk uppbyggnad och har stark förankring i fattiga förorter i Nordafrika och Spanien. Den väpnade grenen Salafia Jihadia har sammankopplats med flera terrordåd, bland annat de i Madrid 2004 och Casablanca 2003.

Sedan Mehdi Ghezali kom hem från Guantánamo har han gift sig med en kvinna från Tunisien som han har två små barn tillsammans med. Ghezali har de senaste åren gjort en del resor. Han har varit i Storbritannien och träffat andra Guantánamofångar.

– Och han talade om att resa till Algeriet en sommar, något jag varnade honom för och försökte förklara hur farligt det kunde vara för honom. Jag tolkade det som ett uttryck för hans blåögdhet, säger Gösta Hultén.

Oskyldig tills motsatsen bevisas?
När Mehdi Ghezali greps i Pakistan förra gången var hela världen spänd som en fiolsträng – globalt undantagstillstånd rådde. Sju år senare är situationen en annan. En ny president i Vita huset fördömer många av de övergrepp som den förra administrationen begick. Men för islamistiska fundamentalister saknas inte argument mot västvärlden. Kriget i Afghanistan fortgår, Irak är en oroshärd och Iran utmanar väst. Fattigdomen, den bristande utbildningen och orättvisorna lever kvar och nyrekryteringen blomstrar.

Fallet Mehdi Ghezali tecknar en tydlig bild av en av vår tids största politiska konflikter och rättsstatens dilemma. Han är kanske våldsbenägen, provocerande dumdristig, med en fundamentalistisk odemokratisk trosövertygelse. Men än så länge verkar det saknas en del pusselbitar innan en rättslig prövning kan slå fast om han är en fullfjädrad terrorist.