Merkel är populärare än sitt eget parti

I fyra år nu har Tyskland regerats av det som i tysk politisk kultur betraktas som ett slags beredskapsregering. De två stora »folkpartierna«, som socialdemokrater och kristdemokrater lite fräckt fortfarande vill kalla sig, tröstade sig efter de dåliga valresultaten 2005 med att dela på regeringsansvaret. Båda lät antyda att det inte var kul, att det var en uppoffring för nationens skull.

Därpå följde tre i huvudsak framgångsrika år, kantade av smågräl men egentligen utan större dramatik. Ekonomin blomstrade, arbetslösheten sjönk snabbt. De arbetsmarknadspolitiska reformer som Gerhard Schröder drivit igenom och förlorat regeringsmakten på – ett slags tysk »arbetslinje« – bar nu frukt som skördats av andra. Angela Merkel kunde etablera sig internationellt som klok men försiktig, och på hemma­plan modernisera sitt parti (familjepolitiken, miljöpolitiken) på samma sätt, stilla och utan åthävor. Resultat: hon är i dag en oerhört populär förbundskansler, utan att någon egentligen kan förklara varför. (Hon höll på att förlora en given seger i det förra valet på att ha en bestämd uppfattning i skattefrågan, men nu har hon lärt sig läxan och har ingen bestämd uppfattning om någonting, i alla fall inte i förväg.)

SPD plågas fortfarande av oläkta sår efter striderna mellan höger och vänster under Schröder och är det parti som har fått betala mest hos väljarna för alla kompromisser i regeringspolitiken. Partiet riskerar nu att göra sitt sämsta val under efterkrigstiden. I förra valet lyckades nästan Gerhard Schröder med reptricket, mycket tack vare en väldig översvämning 2002 som han liksom klarade av själv med gummistövlar på och uppkavlade ärmar. Att hans efterträdare som kanslerkandidat, Frank-Walter Steinmeier, skulle lyckas utnyttja finanskrisen på samma sätt är det ingen som tror. Steinmeier överraskade visserligen alla med att slå Merkel i deras enda stora tv-debatt, men det räcker bara till att undvika den totala katastrofen.

Den tyska regeringen agerade länge ungefär som den svenska i finanskrisen, och den socialdemokratiske finansministern har fått gott betyg av de tyska väljarna för sin fasthet, men till sist blev det Angela Merkel som kunde ta åt sig äran av att ha »räddat« flaggskeppet Opel. Att det skedde till priset av att Putin, genom en av sina storbanker, köper in sig i centrum av tysk bilindustri, är ett faktum man gärna bortser från under ett valår.

Att regeringspartierna i en koalition tar stryk är ingen överraskning, men det var något annat och värre man var ännu mer rädd för. Den stora skräcken var en upprepning av det som hände förra gången Tyskland styrdes av en »stor koalition«, 1966–69. Det var i skuggan av detta slags »förnuft« som de stora tyska monstren, terrorismen och nynazismen, växte fram. En ung generation såg politiken avpolitiseras och radikaliseras. Det är visserligen en banalisering av orsaken till den tyska terrorismen, men rymmer ändå ett korn av sanning.

Skräcken för extremism har kommit på skam, men på ömse sidor har alternativen till de två regeringspartierna ändå vuxit sig starkare och sannolikt förändrat tysk politik i grunden.

Då, på sextiotalet, dominerades tysk politik av två stora och ett litet parti, liberalerna, som ömsom gick i säng med det ena, ömsom med det andra. Nu är de fem och för många tyskar ter sig partilandskapet närmast oöverskådligt. I de olika delstaterna bildas regeringar i alla olika färgkombinationer och nu väntar man bara på genombrottet på den nationella arenan för den nya påhittigheten.

FDP, de tyska liberalerna, har under sin ledare Guido Westerwelle åter etablerat sig på en nivå över 10 procent och »tandläkarpartiet« betraktas mer som ett högerparti än ett mittenparti. Under större delen av efterkrigstiden har man förenat ekonomisk liberalism med intellektuell stringens men i dag väger man så uppenbart över på det första benet. Westerwelle har knappt tagits på allvar, vare sig av kristdemokrater eller socialdemokrater, och inget av de två partierna förefaller egentligen så suget på att ha honom med i en regering. Från kristdemokraterna kommer ideliga stick trots att Angela Merkel säger att en koalition med »de gula« är huvudalternativet, men partiledarna är långt ifrån att bada tunna ihop. Systerpartiet i Bayern, CSU, har alltid haft svårt för den typ av övremedelklassarrogans som dagens liberaler representerar. Förpostfäktningar, javisst, men gnisslet i relationerna är ändå verkligt.

Till vänster om socialdemokratin har Die Linke, vänstern, etablerat sig på ungefär samma nivå som liberalerna men de utgör ändå knappast ett regeringsalternativ. Under sina två ledare, den gamla socialdemokratiska superstjärnan Oskar Lafontaine, som piskar upp massorna med klassiska marxistiska paroller, och Gregor Gysi, med gedigen bakgrund i den gamla östtyska nomenklaturan, har partiet erövrat starka positioner i en rad delstater, framför allt i öst, men animositeten mellan SPD och renegaten Lafontaine är av det magnifika slag som inga valresultat i världen tycks överbrygga. Och Die Linke har heller knappast framtiden för sig. I väst ett parti för medelålders besvikna sossar, i öst för de ännu äldre och ännu mer besvikna gamla kommunisterna.

Nej, ungdomen tycks välja grönt. Bland förstagångsväljarna har De gröna dubbelt så många väljare, 20 procent, som bland befolkningen i stort. Det bådar gott i avvaktan på en ny ledare som kan axla Joschka Fischers fallna mantel, för Joschka har lämnat ett stort grönt hål efter sig.  Det var han som gjorde partiet regeringsdugligt, han gjorde på världs­arenan vad Maria Wetterstrand gjort på den lilla svenska. Det är De gröna tacksamma för, men det hatar de honom också för. Vem vill växa upp, egentligen?

Precis som Gerhard Schröder i sitt parti, var Joschka oavbrutet omstridd, också för sin extravaganta personliga stil. De grönas ledare i dag är säkert mer sympatiska, men det vinner man inga val på. De gröna får bereda sig på en omgång till i opposition.

Till sist handlar det i alla fall om en duell mellan Steinmeier och Merkel. Och Merkel är stjärnan. CDU:s valrörelse handlar bara om henne. Själv talar hon hellre om Konrad Adenauer än om sig själv. Adenauer, som styrde och dominerade förbundsrepubliken under dess första decennier, hade en stående paroll: »Keine Experimente« – inga experiment. Den har Angela gjort till sin. Den har funkat förr. Den borde funka nu också. Dessutom talar statistiken för Angela. Hon har aldrig förlorat mot en man.

Svante Weyler är förläggare och tidigare Ttysklandskorrespondent.

Mer ur reportaget: Den nya Merkel, Konstgjord andning