Inte bara Guillou

En fläkt av kalla kriget drar genom Sverige. Avslöjandet att Sovjet­unionen i mitten av 60-talet värvade Jan Guillou som uppgiftslämnare är en påminnelse om en annan tid.

Sedan dess har landskapet ritats om, men det finns fortfarande agenter och spionvärvare i Sverige. I det tysta pågår det flera förundersökningar om spioneri.

Två decennier efter det kalla krigets slut är utländsk informationsinsamling inte mindre intensiv än då, snarare tvärtom. Ett femtontal länder redovisar öppet att de har representanter för sina underrättelsetjänster på ambassaderna i Stockholm. Men det finns ett mörkertal: »Utifrån det relativt stora antal oanmälda underrättelseofficerare som Säkerhetspolisen identifierat kan man dock anta att verksamheten pågår dagligen och att den inte är av obetydlig omfattning«, skrev Säpo i en promemoria förra hösten.

Och enligt en rapport från Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Must, gjorde utländska statsintressen under förra året flera försök att värva svensk militär personal som uppgiftslämnare.

– Aktiviteten ligger kvar på hög nivå, och vi pratar om aktörer med stora resurser; gott om pengar och bra utrustning, säger John Daniels, chef för säkerhetskontoret vid Must.

Målet för dagens spioner är i högre grad än förr att komma över kvalificerade företagshemligheter och forskningsresultat från forskar­världen. På spel står Sveriges framtida konkurrenskraft och de pengar – runt 100 miljarder kronor per år – som näringsliv och universitet satsar på forskning och utveckling.

– Jag tycker mig ha belägg för att säga att det är väldigt vanligt, du kan kalla det för en epidemi. Däremot är det svårt att säga hur många iakttagelser man har gjort och från vilka länder, det är väldigt hemligt, sade chefsåklagare Tomas Lindstrand vid åklagarkammaren för säkerhetsmål, när Fokus intervjuade honom i februari i år.

De förundersökningar om spioneri som han utreder kommer inom överskådlig tid inte att leda till åtal, enligt Tomas Lindstrand.

Ett nytt inslag i underrättelsehotet har, enligt Must, tillkommit som en konsekvens av Sveriges militära närvaro i andra delar världen:

– När vi landar med 500 personer i Afghanistan har lokala makthavare och grupperingar goda möjligheter att inhämta underrättelser om oss. De har uppbyggda nätverk och organisationer kring vår camp, vi rör oss hela tiden på deras bakgård, så de har ett stort övertag, säger John Daniels.

Svensk militär på utlandstjänst är aningslösa och blåögda och skapar på det viset faror, hävdar John Daniels. Ett exempel är att känsliga uppgifter och militär aktivitet lagts ut på bloggar och på Facebook.

Under förra året förekom det dessutom upprepade gånger att svenska militärer utsattes för värvningsförsök i Sverige, skrev Must i en rapport tidigare i år. Intresset har framför allt riktats mot marinen och flygvapnet.

Enligt John Daniels förekommer det ett antal sådana fall varje år.

– Jag tror generellt att folk är lite naiva, det ligger bortanför deras föreställningsvärld att det förekommer, att det finns organisationer som är beredda att betala människor för att stjäla information åt dem, säger John Daniels.

Så värvas en spion i sex steg
1 Var finns den information en främmande underrättelsetjänst vill ha? Sökning efter lämpliga personer.
2 Den utvalde kartläggs: personlighet, finansiell situation, umgänge, familj.
3 Närmandefasen. Den första kontakten ser alltid ut som en slump, den utvalde vet inte att det är planerat och långsiktigt.
4 Vänskapsfasen. Underrättelseofficeren som tagit kontakten blandar professionellt och privat umgänge för att skapa en personlig relation.
5 Tillvänjningsfasen. Vanligt med gåvor: en blomstercheck hem till frun, en flaska vin på födelsedagen.
6 Värvningsfasen. Den värvade har blivit van vid att lämna över saker. Nu börjar man prata känslig information. Kunskaper från studiefasen kommer till pass: har den utvalde motiv till hämnd?

Källa: Wilhelm Unge, Säpo

Läs mer: Spionernas nya mål