Rätt man vann

»Vår säkerhet beror på rättvisan i vår sak, på vår förmåga att vara en god förebild, på de dämpande egenskaper vi kallar för ödmjukhet och självbehärskning.«
– Ur Barack Obamas installationstal i Washington den 20 januari 2008

Minst två allvarliga missförstånd verkar ligga till grund för den hätska kritik som Norska Nobelkommittén fått utstå efter att ha tilldelat president Obama fredspriset. Det första är att priset bara får gå till någon som inte har befattat sig med krigföring. Det andra är att Obama inte skulle ha uträttat någonting. Helhetsintrycket blir att det råder bristande förståelse för den internationella politikens väsen och de folkvalda ledarnas yrkesverklighet.

När Anna Ek på Svenska freds kallar valet av Obama »chockerande« eftersom han »bedriver två krig» ger hon tydligt uttryck för missuppfattningen att krigföring är diskvalificerande. Detsamma gör Katrine Kielos i en ledare i Aftonbladet den 10 oktober. Men man behöver inte vara pacifist för att vinna fredspriset. Även icke-pacifister, dit prisinstiftaren Alfred Nobel själv får räknas, kan eftersträva en fredligare värld. Norska Nobelkommittén har mig veterligen aldrig svurit att följa en renlärig pacifistisk linje, och det har inte Barack Obama heller.

En inte alldeles svartvit verklighet
När Michail Gorbatjov tilldelades fredspriset 1990 hade han från och med sitt makttillträde 1985 fram till 1988 fortsatt Sovjetunionens krig i Afghanistan. Detta ansågs med rätta mindre viktigt än det faktum att han för det första hade ärvt kriget från sina företrädare och för det andra var tydlig med att vilja avsluta det. Nobelkommitténs val av Gorbatjov som pristagare kom sig givetvis av en önskan att vilja stärka och uppmuntra honom på hemmaplan, där hans liberaliseringspolitik var ytterst kontroversiell (i sådan utsträckning att det gamla gardet 1991 till och med försökte sig på en statskupp mot honom). Mer än något annat ville kommittén också belöna honom för den markanta ton- och kursändring han vidtagit jämför med tidigare sovjetledare. Gorbatjov var inte sina föregångare. Det uppskattades. Parallellerna till årets pris är – borde vara – glasklara.

Internationell säkerhetspolitik är inte det enklaste av mänskliga göromål. Beslut kan få oöverskådliga konsekvenser. Just nu är till exempel utsikterna för fred i Mellanöstern oändligt dystra, med en israelisk ledning som uppträder kort sagt ohjälpsamt. Samtidigt kan den växande sprickan mellan USA och Israel – som president Obama personligen bidragit till i och med sina kraftigt skärpta krav på landet när det gäller bosättningspolitik och annat – på lite sikt vara exakt det som krävs för att israelerna ska känna sig tvingade att förhandla på ett meningsfullt sätt. Jag vet inte om denna skruvstädsteori lever upp till högt ställda puritanska krav och förväntningar på hur en fredsorienterad världspolitik ska bedrivas, men jag är ganska säker på att icke-våldspredikningar i sig inte räcker till för att skapa fred i en så komplicerad konflikt som den i Mellanöstern. I regionens avgrundsgyttja av ömsesidig paranoia, själviskhet och trångsyn kommer pragmatism och intelligens att behövas i minst lika stor utsträckning som en aldrig så äkta längtan efter varaktig fred.

Politikens redskap
En stor del av kritiken mot Nobelkommittén har gått ut på att Obama inte har uträttat någonting. Detta missförstånd är på många sätt ännu mer problematiskt, eftersom det är dubbelt felaktigt: presidenten har åstadkommit stora ting, och fredspriset tilldelas ofta individer som varit långtifrån färdiga med sitt värv. Pristagarna har tvärtom ofta befunnit sig i en svår kamp där varje stöd och uppmuntran behövts – Martin Luther King Jr. 1964, Desmond Tutu 1984 och Aung San Suu Kyi 1991. Moderaternas riksdagsgruppledare Lars Lindblad säger att Nobelkommittén har begått »ett historiskt misstag«. Det om något låter som ett historielöst omdöme.

Ett område där president Obamas ledarskap varit ovärderligt är kärnvapenfrågan. Man ska inte glömma bort att USA:s förra styre helt öppet tillkännagav att man inte längre brydde sig om principen om att aldrig vara först med att sätta in kärnvapen i en konflikt. Det är fullt tänkbart att Bushadministrationens retorik i detta avseende underblåste kärnvapenspridningen i världen. I fallen Nordkorea och Iran är det helt uppenbart att rädslan för amerikanska försök till regimbyte, kanske då även med hjälp av amerikanska kärnvapen, har påverkat ländernas beslut att skaffa sig nukleära avskräckningsmöjligheter. Tonläge spelar roll. Tonläge »åstadkommer«.

Efter bara några månader som president reste Obama till Prag och höll ett tal på temat »En värld utan kärnvapen«. Kontrasten mot de tidigare åtta åren kan inte bli skarpare. Den som inte förstår att detta är att uträtta någonting måste ha en märklig föreställning om vad politisk verksamhet går ut på. En politiker åker inte runt med skiftnyckel och skrotar kärnvapen; en politiker pratar. Munnen är vid sidan av pennan hans enda exekutiva arbetsredskap. Det han säger påverkar vad som händer – ibland för att det han säger är en order, ibland för att tonläget som sådant anger grundförutsättningarna för vad den internationella diplomatin kan lyckas med.

Vad som räknas
Barack Obama sa i Washington i januari: »Vi är en nation av kristna och muslimer, judar och hinduer och icke troende. Vi har formats av varje språk och kultur från alla jordens hörn. Och eftersom vi har smakat på inbördeskrigets och segregationens bittra brygd och lämnat det mörka kapitlet bakom oss som ett starkare, mer enat folk så kan vi inte annat än tro att det gamla hatet en vacker dag kommer att dö undan; att stamtänkandets gränsdragningar snart ska lösas upp; att nu när världen krymper så ska det vi har gemensamt som människor visa sig än tydligare; och att USA måste medverka till att en ny, fredlig tidsålder får ta sin början.« Glöm för ett ögonblick att det är stor retorik; det är stor politik. Det är en orubblig vilja att lägga småaktighet och missriktad fientlighet åt sidan. Som ingen annan på ett par generationer har president Obama förmått sitt folk att se världen i ett nytt ljus. Han förtjänar priset för det han har gjort och för det han försöker göra. Om han lyckas eller inte beror tyvärr på miljarder faktorer bortom hans kontroll, sist men inte minst den amerikanska kongressens agerande. Men det i sig förringar inte hans värdighet som pristagare. Detta är något mer än att bara säga: ”det är tanken som räknas”. Det som räknas är ansträngningen.

Att norska Nobelkommittén valt att prisa en man som på i stort sett varje område har lagt om USA:s färdriktning och roll i världssamfundet är hedervärt. Att man gett honom priset tidigt i hans ämbetsinnehav för att hjälpa honom på traven, istället för efteråt när det inte har större effekt än en guldklocka vid pensionen, är att bokstavligt talat låta priset komma till användning. Kommittén, precis som presidenten, har tagit sikte på framtiden.