Därför misslyckas Sverige

När Sverige gick med i EU 1995 var självförtroendet gott. Glada och tacksamma att få komma in i europeiska klubben. Nu skulle det bildas en nordisk maktsfär där Sverige som störst och starkast kunde leda en ny era av skandinaviskt samarbete.

Men det tog inte lång tid att inse att Danmark redan hade både inmutade förhandlingsstrategier, intressen och allierade. Och med euron, Nokia och en annan säkerhetspolitisk agenda drog Finland ifrån och snart syntes bara baklyktorna.

Sverige blev stående med stora ambitioner och små förhandlingsresultat. Hur gick det till?

Om Sverige har fungerat i större internationella sammanhang är det en av förklaringarna till att man inledningsvis hade svårt att komma till sin rätt inom EU. Svenskarna talade det traditionella språk man använt inom FN; lite mästrande, där principer och universella värden överordnades praktiska överväganden och maktpolitiska strategier.

Svenskarna kom att kallas »Nordens spanjorer«. Stolta och ganska isolerade gjorde man sig känd för att driva hopplösa frågor. Det ledde faktiskt till avsevärda framsteg när det gäller öppenhet och miljö, men på bekostnad av det svenska inflytandet i allmänhet.

– Svenskarna har varit väldigt dogmatiska och principfasta. Man har kommit till Bryssel med trånga förhandlingsmandat och haft svårt att tänka nytt eller kompromissa, säger förhandlingsexperten Alain Guggenbühl vid European Institute of Public Administration.

I kommissionen, den arena där en nationell företrädare får chansen att ge sitt land ett ansikte i Europa, har Sverige inte lyckats få fram personer som gjort djupa avtryck. Åtminstone inte jämfört med de finländska Olli Rehn och Erkki Liikanen som båda fick tunga poster, eller danska Ritt Bjerregaard som med stor kraft förde upp miljöfrågorna på EU:s dagordning. Sverige har nominerat dugliga kvinnor, men ingen av de tre portföljer som Sverige godtagit har haft någon nämnvärd status eller tyngd.

Anita Gradin kom först. Hon var kommissionär för rättsliga och inrikes frågor innan det hettade till på det området och innan kommissionen tog tag i de frågorna på allvar. Sedan blev Margot Wallström miljökommissionär och fick väl godkänt för sina insatser även om miljöfrågorna knappast hade samma valör som i dag. Därefter fick hon den problematiska portfölj hon haft den senaste perioden. Vice ordförande, en fin titel, där hon överglänstes av ordföranden Manuel Barroso och dessutom ansvarig för kommunikation och öppenhet. Utan lagstiftning eller pengar och med abstrakta mål gjorde hon en slätstruken insats.

Genombrottet för Sverige kom med det svenska ordförandeskapet 2001, som blev en stor framgång. Med östutvidgningen följde en ny maktstruktur som innebar att Europafederalister och den gamla axeln Benelux-Frankrike-Tyskland förlorade makt.

– Sverige var ett av de första länderna som tydligast sträckte ut handen till Östeuropa och med den nya maktstrukturen landar Sverige i den politiska mittfåran, vilket gynnar er, säger Antonio Missiroli vid European Policy Centre i Bryssel.

Med den nya kommissionären [[Cecilia Malmström]] får Sverige för första gången en person som är väl känd i Bryssel, talar många språk och har ett brinnande Europaintresse. Återigen kommer framgången att hänga på om Sverige törs göra anspråk på en tung portfölj. Utvidgning har nämnts. Det är ett område som tidigare flyttat fram svenska positioner inom EU och skulle kunna göra det igen.