En svensk ikon

En späd, ung, svensk flicka, helt klädd i svart, som går på hämndturné och lämnar döda män i rader efter sig med blodet sprutande ur mage, huvud, mun.

Året var 1974 och »Thriller – en grym film« skakade Sverige. Först förbjöds filmen, men gick senare upp på biograferna i förkortad version. Någon publiksuccé blev den inte och inte heller förändrade den synen på det oskuldsfulla Sverige eller de kvinnliga, våpiga svenska förebilderna.

Annat är det när Lisbeth Salander nu gör sitt blodiga segertåg över världen med Millennium-trilogin.

Mycket mörk med stora ögon fäktas hon mot övermakten och plötsligt förknippas Sverige med en androgyn hämnerska och superhjälte. Glödhet i sitt hat, iskall i handling och dialog – Lisbeth Salander är de utsattas bästa vän och maktmissbrukarnas värsta fiende.
Svenska filmikoner i världen som Greta Garbo och Ingrid Bergman har fått oväntat sällskap.

Till skillnad från Frigga i »Thriller – en grym film« har Lisbeth Salanders vendettor vunnit hela världens sympati. Nästan i alla fall.

I självaste Sverige har vissa invändningar höjts om hennes våldsamma framfart. På debattforumet Newsmill har antifeministen Pär Ström till exempel skrivit att »om Salander varit en man hade hon betraktats som avskum«. Och psykoterapeuten Rigmor Robèrt att hon »inte är någon riktig kvinna«.

Etikforskaren Ann Heberlein som kommer med en bok om hämnd i vår har en mer nyanserad bild. Rent känslomässigt kan hon känna sympati för vedergällning som idé och se att den ger uttryck för ett primitivt mänskligt behov som vi alla bär inom oss.

– Men ur moralisk synvinkel är det inte rätt att använda övervåld. Det är väl vad civilisation handlar om – att reglera våra känslor. Men just därför är det bra att vi kan få utlopp för sådana känslor i biosalongen och jubla när Salander slår tillbaka, säger hon.

I Sverige ligger problematiken delvis i att jämställdheten nått jämförelsevis långt. Om det beror på förlegade könsroller eller större tolerans är inte känt men i utlandet ifrågasätter man inte gärna Salanders råa revanscher. Trilogins svenske översättare Martin Lexell befinner sig i Madrid och blir stum när han får frågan om Salanders eventuella omoral – nej, någon debatt har inte förekommit om att Salander skulle vara omoralisk eller omotiverat våldsam.

I Italien har man samma förståelse för Lisbeth Salanders agerande. Kulturjournalisten Stefano Montefiori på tidningen Corriere della Sera berättar att ingen annan bok sedan Umberto Eccos »Rosens namn« har sålts i så stora volymer som »Män som hatar kvinnor«. Hans förklaring är just Lisbeth Salander, som är den slutgiltiga moderna hjälten – cool och hård men ändå känslig. Hennes våldsamma tendenser är motiverade av sagans dramaturgi.

– Det är ju påhittat! Och det är den vanliga kampen mellan gott och ont, där den goda kuvas och förnedras för att sedan resa sig och vinna, säger han.

I hela Sydeuropa har Stieg Larssons böcker haft stora framgångar. Men om italienarnas slumrande läslust väckts till liv har det varit rena masshysterin i Spanien. Där har böckerna sålt flera miljoner vardera och filmen »Män som hatar kvinnor« har setts av fler personer i Spanien än i något annat land.

Det spanska politiska etablissemanget har hållit hög profil, premiärministern Zapatero passade på att gå Millennium-vandring innan han träffade Reinfeldt i Stockholm, böckernas tema har väckt debatt och Stieg Larsson har postumt fått pris för sin kamp mot kvinnovåld. Utan några större pr-kampanjer växte uppmärksamheten för varje bok och när trilogins sista del kom räknade varenda nyhetsprogram ned dagarna och toppade med direktsändningar från bokhandlare och tryckerier.

– Trycket har varit helt enormt. Och framgångarna beror mycket på Lisbeth Salander som alla blir omedelbart förälskade i, säger Martin Lexell.

Om man backar tillbaka till 1974 är det tydligt att toleransen då var betydligt lägre. Då skulle svenska kvinnor helst vara blonda, vackra och gärna lite sexuellt frigjorda. Anita Ekberg, Ulla Andersson och Britt Ekland var de svenska förebilderna ute i världen. Det ironiska med filmen »Thriller – en grym film« var kanske att den råbarkade huvudrollsinnehavaren var den svenska synden förkroppsligad – Christina Lindberg. Som pinuppa och skådespelare i mjukporr-filmer gjorde hon sitt livs roll. Hennes karaktär blir våldtagen som barn, och sexslav som 19-åring, men tar till slut blodig hämnd på alla som utnyttjat henne.

– Det var en professionell utmaning men alla var otroligt fördömande. Det var usch och fy och tumme ned. Ingen ville se det som att det var en kvinna som satte ned foten och tog för sig – tvärtom, säger Christina Lindberg.

Filmen reducerades i stället till en kultrulle för filmnördar som Quentin Tarantino - som för övrigt beskrivit den som en av de grymmaste filmer som gjorts. Frågan är hur provocerande det var att hämnden begicks just av en söt ung flicka.

Världen var inte mogen för en svartklädd hämnerska i början av 1970-talet, och följden blev att bilden av den blåögda, lättfotade svenskan levde kvar. Det är annorlunda nu, stereotypen om den svenska kvinnan har modifierats.

Men om Lisbeth Salander är nyckeln till framgångarna – vad säger det om Sverige och svenskarna i dag?

Visst, Stieg Larsson bygger vidare på en tradition av frigjorda, självständiga kvinnor i ett land med offensiv jämställdhetspolitik och allmän välfärd. Samtidigt bryter han med den eftersträvade bilden av Sverige genom att skildra maktmissbruk, kvinnovåld och svek mot samhällets utsatta. Ett land som inte är så jämställt, trots allt.

Det går igen i filmatiseringarna som nästan är svartvita, där det frostiga landskapet är lika gråmulet och ogästvänligt som Lisbeth Salanders person.

– Generellt uppfattar många att de får en mörkare bild av Sverige än vad de hade innan. De håller Sverige högt som ett jämställt välfärdsland och frågar ofta »är det verkligen så?«, säger utgivaren och förläggaren Eva Gedin på Norstedts.

Stieg Larsson lär ha haft både Astrid Lindgrens Pippi Långstrump, franska filmhjälten Nikita och en och problematisk, punkig brorsdotter som förebilder när han skapade Lisbeth Salander. En självständig kvinna som inte tänker ta skit från någon och som vägrar att se sig som ett offer, trots att hon sannerligen varit det tidigare i livet. Så har hon utrustats med övermänskliga krafter att slå ner folk, fotografiskt minne, sällsynt internet-begåvning och en oförmåga att le. Däremot avslöjar hon glimtar av humor med tvära one-liners och visar prov på känslor genom ett varierat sexliv.

– Han drog på rejält och gjorde en övermänniska och fantasifigur. En superkaraktär med magiska krafter väl förankrad i social misär, säger Eva Gedin.

Ann Heberlein tycker att det finns ett problem i att upphöja Lisbeth Salander till feministisk förebild eftersom det bygger på föreställningen att kvinnor är svagare, att själva den svagare ställningen är det som rättfärdigar våld och hämnd.

– Det vore sundare att bara betrakta henne som underhållning. Däremot går det inte att komma ifrån att hon är en god förebild eftersom hon inte lever på utseende, charm eller yta utan det som hon är bra på, säger Ann Heberlein.

Lisbet Salander har faktiskt bara börjat sin världsomsegling. Böckerna har ännu inte lanserats i Ryssland eller Kina och den första filmen går upp på de amerikanska biograferna först i mars nästa år.

Men att hon förändrat bilden av de moderna svenska kvinnorna står redan klart. Kollisionen med den konventionella bilden av den väna svenskan tycks vara fruktbar på flera sätt. De barn och tonåringar som växer upp med Lisbeth Salander som förebild kommer i bästa fall att ta till sig två saker: en medvetenhet om sitt eget värde och en möjlighet att inte vara ett offer.

Fakta | Böckerna
De tre böckerna i Millennium-serien har sålt i 3,5 miljoner exemplar i Sverige och över 20 miljoner exemplar över hela världen. Utgivningen har hittills omsatt över en miljard kronor. Böckerna har vunnit en rad priser i Sverige, USA, Storbritannien och Spanien. Under 2008 var Stieg Larsson den författare som sålde flest böcker i världen efter den afghansk-amerikanske Khaled Hosseini.

»Män som hatar kvinnor« ska även sättas upp som pjäs på Teater Nørrebro i Köpenhamn i december 2010.

Länder där Stieg Larssons böcker ges ut eller ska ges ut: Sverige, Tyskland, Frankrike, Holland, Norge, Finland, Danmark, Litauen, Italien, Island, Slovenien, Polen, Spanien, Ungern, Storbritannien, USA, Kanada, Estland, Kroatien, Grekland, Korea, Israel, Taiwan, Portugal, Tjeckien, Slovakien, Rumänien, Japan, Katalonien, Kina, Serbien, Lettland, Brasilien, Bulgarien, Ryssland, Vietnam, Indonesien, Albanien, Turkiet, Thailand, Makedonien, Marocko.

Källor: Norstedts, SvD, Wikipedia

Fakta | Filmerna
Den första filmen »Män som hatar kvinnor« har setts av mer än 7 miljoner personer, varav 2,6 miljoner i Norden. Den första filmen har hittills visats i 15 länder och omsatt 600 miljoner kronor. Den tredje har premiär i Skandinavien 27 november.

Det är filmbolaget Yellow Bird med bas i Stockholms frihamn, som färdigställt alla tre biofilmerna.

Enbart i Skandinavien beräknas dessutom 700 000 dvd-filmer säljas. I december släpps »Flickan som lekte med elden« på dvd, »Luftslottet som sprängdes« i mars 2010.

En tv-version i två avsnitt av varje film kommer att produceras och förutom SVT har tyska, danska, norska och finska tv-kanaler köpt serien som ska visas i början av 2010.

Källor: SvD, Yellow Bird, Wikipedia