Finlands sak är inte Mauds

Ordentligt försenad firades nu i höstas en omtvistad taklagsfest nere vid havet i Euraåminne i västra Finland. Almanackan visade den 11 oktober. En lättnad för alla inblandade att den ändå kunde bli av, den där festen, en milstolpe var trots allt passerad.

Det var det uppmärksammade kärnkraftverket på halvön Olkiluoto som samlat besökarna. Den här hösten utökas det med en tredje, betydligt kraftfullare, reaktor.

Olkiluoto, som har blivit symbol för kärnkraftens renässans, har kantats av problem. När reaktorn beställdes hade ingen byggt kärnkraft på tio år i Europa eller USA. Allt skulle ha varit färdigt i våras, men mer än tusen säkerhetsfel har upptäckts, gjort bygget 30 miljarder kronor dyrare och skjutit den slutliga invigningen minst tre år fram i tiden.

Trots den byggtekniska mardrömmen har kärnkraften i Finland brett stöd. En avveckling har aldrig ens diskuterats, debatten kretsar snarare kring hur mycket man ska bygga ut – 43 procent stöder en expansion.

Den svenska kärnkraftsopinionen har följt samma utveckling som i Finland, fast något långsammare. På båda sidor Bottenviken syns en dipp efter haveriet i Tjernobyl 1986, men sedan dess har stödet bara ökat igen. I dag vill var femte svensk, 21 procent, bygga mer kärnkraft.

Ståndpunkten att Sverige inte bör avveckla, utan i stället använda sig av de reaktorer som finns, tog fart 1999 när Barsebäck började stängas.
Opinionsförändringen har inte gått politikerna förbi. I februari i år presenterade alliansen en historisk energiuppgörelse där det öppnades för byggandet av tio nya kärnkraftsreaktorer att ersätta de gamla. Åtminstone i teorin, men eftersom inga statliga pengar skulle subventionera verksamheten så kände sig även centerpartiet trygga med att skriva under. Och i gengäld skulle det satsas på förnyelsebar energi.

Det var som om klockan hade vridits tillbaka ett par decennier, till tiden då kärnkraften engagerade väljarna. Energipolitiken såg ut att bli en valfråga, åtminstone i [[Jan Björklund|Jan Björklunds]] drömmar. Äntligen hade alliansen opinionen på sin sida.

Men de senaste veckorna har det visat sig exakt hur vanskliga energifrågorna är. Det behövdes ingen incident i Forsmark eller Oskarshamn för att vända den svenska debatten.

Allt som krävdes var att Vattenfall kom på idén att sälja det svenska elnätet. Turbulensen växte när det framkom att företaget hade pantsatt sig vid ett köp av ett kärnkraftverk i Tyskland. En olycka skulle göra det statliga företaget bankrutt.

Vd:n [[Lars G Josefsson]] fick gå. [[Maud Olofsson]] fick skulden.

Hon sa först att hon inte hade vetat om Vattenfalls avtal, bara för att senare erkänna att hon hade fått informationen i våras. Beslutet hade emellertid klubbats i Vattenfalls styrelse redan i mars 2008 och i veckan KU-anmälde oppositionen Olofsson. Men det var hennes minsta bekymmer.

Kärnkraftsutredningen, som var ett resultat av alliansens energiuppgörelse, hade dessförinnan presenterat sina slutsatser. Enligt den ska staten subventionera kostnader vid eventuella kärnkraftsolyckor, tvärtemot vad Maud Olofsson hade lovat skeptikerna i centerpartiet. I så fall var ju chansen – eller risken – större att privata aktörer vill bygga nya reaktorer i Sverige.

Centerpartistiska riksdagsledamöter började öppet prata om att rösta mot sin egen regering om förslaget låg fast.

Sprickan i alliansen blev inte mindre av att folkpartiet drog på i motsatt riktning. På partiets landsmöte i Växjö i förra veckan enades man om att på lång sikt bygga fler reaktorer, helt i strid med den överenskommelse som Maud Olofsson redan innan hade svårt att försvara bland sina egna partivänner.

Hon försökte ju hävda att inget företag kommer vilja bygga ny kärnkraft i Sverige. Men Björklund sa:

– Om det franska företag som bygger reaktorn i Finland bedömer att det är lönsamt att bygga trots att det blivit dyrare där så är det också lönsamt att bygga kärnkraftverk i Sverige.

Men, hur gärna än Jan Björklund vill gå Finlands väg går det inte att jämföra sig med vårt östra grannland.

Kärnkraften har en helt annan ställning i det finska samhället. Det har aldrig hållits någon folkomröstning och frågan är inte alls lika känsloladdad.

Vår östliga granne har dessutom betydligt större respekt för auktoriteter. När politikerna hävdar att industrin behöver kärnkraften så accepterar man det.

Den finska Strålsäkerhetscentralen STUK som inspekterar kraftverken får alltid toppbetyg i förtroendemätningar.

– Säger STUK att svetsfogarna är okej så litar vi på att de verkligen är det, säger Antti Ruuskanen, konsult på JKL i Helsingfors.

Han förvånas över debatten i Sverige.

– Hur orkar ni diskutera så mycket?

Inte bara debattklimatet skiljer sig åt. Energisituationen ser också helt annorlunda ut.

Finland har flera koleldade kraftverk men knappt någon vattenkraft. Man är beroende av elimport från Ryssland. Ytterligare en ny reaktor skulle kunna ersätta all import, ännu en reaktor betyder att kolkraften kan skrotas.

Därför vill regeringen bygga vidare.

Den svenska alliansen har haft ett motto ända sedan den formades hemma hos Maud Olofsson i Högfors 2004; att alla partier ska tjäna på allt som alliansen gör. Med energipolitiken ser det ut som en omöjlig uppgift.

Centerpartiets partisekreterare [[Anders Flanking]] är bekymrad över hur frågan utvecklats.

– Jag har respekt för överenskommelsen, den innebär en möjlighet att ersätta befintliga reaktorer, men jag tror ändå inte att det är samma sak som att man kommer att göra det, säger han.

Inte så konstigt. Fyra riksdagsledamöter i hans eget parti planerar, som Fokus tidigare skrivit, att rösta ner riksdagsförslag om fler kärnkraftverk.

Bara hotet gör kärnkraften till en fråga om regeringsduglighet, precis som tidigare FRA.

Moderaterna har försökt tona ner hela frågan. Men nu sitter Fredrik Reinfeldt där med den historiskt problematiska kärnkraften i knäet – igen. Vattenfall väckte bråkstakarna både i centerpartiet och folkpartiet, och nu vägrar de tystna.

Enigheten kring uppgörelse från i februari – den som skulle bli historisk – varade i nio månader. Alliansen är tillbaka på ruta ett.