Jösta Hagelbäck

Ännu två veckor efter hans död hade inte Svenska filminstitutet på sin hemsida lagt till sista siffran i hans dödsdatum. För några dagar sedan dök det upp en siffra – men en felaktig. Som regissör är det svårt att bli mer bortglömd än så.

För kännedom: Jösta Hagelbäck dog på sitt köksgolv i Köping den 23 oktober.

De fina morgontidningarna uppmärksammar dödsfallet. Alla klipper varand­ra till samma pliktskyldiga notis: »Efter regiutbildning på Dramatiska institutet spelade Hagelbäck på 1970-talet in långfilmen ›Kejsaren‹, efter författaren Birgitta Trotzigs roman ›Sjukdomen‹. Filmen, som skildrar människoöden i ett invandrarhatande Skåne vid tiden för andra världskriget, blev både hyllad och prisbelönt. Jösta Hagelbäck blev 64 år.« Slut notis.

En och annan minnesgod cineast måste efter denna magra runa ha dragit slutsatsen att något gick rejält snett för Hagelbäck.

Vad ska man göra med alla dessa stökiga kulturpersoner, till på köpet en som gillade cowboykläder och pistoler, som på pin kiv snubblat bort sin begåvning och trillat död ner på köksgolvet?

Tja, på internet kan man i alla fall köpa en originalaffisch för »Kejsaren«, 60x80 cm för 149 kronor.

Den lokala morgontidningen Bärgslagsbladet skrev förstås mer i minnesartikeln. I Köping var han den karismatiske men ibland skrämmande kulturpersonlighet som Sverige inte orkade med. När stadens personligheter inbjöds att ställa ut sin favoritpryl på museet skickade Jösta inte in någon nallebjörn eller Mekano, utan sin blanka revolver, en kolsyrepuffra som han brukade skjuta prick med i lägenheten. När Rotaryklubben bad honoratiores om favoritrecept till en välgörenhetsskrift serverade Jösta en Cowboy Macka (sic!) byggd av Skogaholmslimpa, Falukorvskivor och ägg. Utstuderat anti, eller vad?

Det har inte getts någon bra förklaring till hans skumma intresse för blanka svärd och sexskjutare, inte mer än att den gode Jösta personifierade en grovhuggen manlighet. Skrovlig röst, filthatt, flaska, turbo på musikscenen. En galning i småstan, sa många.

En fantastisk vän, säger fotografen Thomas Ljungqvist, som gjorde en hyllad film om Gösta, »Desperadon från Kolsva«. »Så vill jag bli ihågkommen«, sa huvudrollsinnehavaren.

– En väldigt fin människa, som aldrig gjort någon illa, säger Mona Lundqvist, livskamrat sedan 24 år.

Sedan berättar hon att Jösta ständigt var besviken. Han hade ju så mycket att ge: musik, poesi, konst, radioteater- och filmmanuskript. Han öste på men fick sällan gehör. Han har lämnat ofullgångna verk efter sig, hela vinden full. Och det lokala tryckeriet har låst in poesiböckerna eftersom Jösta aldrig hade pengar. Och det en man som var kompis med Jack Nicholson och Paul Simon.

Han ruckade inte en tum på sina idéer. Han blev svårt osams med Jörn Donner, som 1978–1982 var vd för Svenska film­institutet. Men när tiden rann ifrån honom darrade han på manschetten. Jag skulle ha gjort som den jäveln sa, brukade Jösta säga till Mona när det var för sent.

Jösta föddes i Kolsva som Nils Gösta Hagelbäck. I den lilla bruksorten har många kultur-, medie- och näringslivsprofiler slagits för sina liv, den senaste är väl Mats Jansson, SAS-chefen. De överlevande hade huvud att från början stånga sig upp genom glastaket. Jösta räknas inte dit. Tidigt kände han utanförskap, sökte sig till naturen och ensamhet för att få tänka i fred. »Hemma var det bråk, fylla och stök«, har han sagt. Om han grundlade sin manodepressiva läggning på en stubbe i skogen är oklart. Men han var aldrig som någon annan.

När han lyckades komma in vid Dramatiska institutets filmskola hade han vresighet, jävlaranamma och en otrolig energi med i bagaget. Efter kortfilmen »Besöket« blev det Hollywood, succé med »Kejsaren« vid Berlinfestivalen, skandal med tv-serien »Furstespegeln«, men världen var för slät för ångvälten Jösta. Gradvis trampade han igenom.

Genialitet, manodepressivitet och alkohol är ingen bra grogg.

Anständigheten kräver att Svenska filminstitutets databas förses med rätt datum.