Makten bär slips

Sommaren 2007 var Fredrik Reinfeldt uträknad. Från vänster skälldes han för att ha monterat ner a-kassan, från höger för att inte försvara regeringens politik. Oppositionens försprång i opinionen ansågs ointagligt och borgerligheten suckade samfällt. Vad höll han på med?

Det kom att kallas osynlighetsdebatten. Reinfeldt skulle ha varit för osynlig. Men var det verkligen det som allt handlade om?

När Fredrik Reinfeldt tog sig till makten poängterade han hela tiden en sak. Han stod för en annan sorts ledarskap. Han ville lyssna, fundera, inte vara så tvärsäker.

Inte minst bottnade denna övertygelse i att Fredrik Reinfeldt fått uppleva Carl Bildts auktoritära partiledarskap på nära håll. Han hade ju som ung blivit utskälld av Bildt, förnedrad inför resten av partiets ledamöter på ett riksdagsgruppsmöte. Det satt i.

I valrörelsen vann Reinfeldt sympatier på sin tillbakadragna stil – det förstärkte skillnaderna mellan alliansen och en socialdemokrati företrädd av Göran Persson – men när han väl fått regeringsmakten dög inte längre den lyhörda Reinfeldt.

Ledarsidorna klagade. Näringslivet ojade sig. I alla de fyra regeringspartierna gnällde medlemmarna.

Journalisterna kokade ner kritiken: han var för osynlig.

Men om man lyssnade lite noggrannare på dem som klagade hörde man något mer. Det handlade inte om att statsministern gömde sig, utan om hur han betedde sig när han syntes. De längtade efter en auktoritet – en sådan som de var vana vid – som pekade med hela handen och röt i. Rakryggat.

Fredrik Reinfeldt betraktades som feg.

De saknade en ledare som stod pall. En riktig man.

Kvinnor och män har alltid haft olika tillgång till maktens arenor och kvinnornas inträde i politiken har skett långsamt, manifesterade i märkesår: rösträtt 1921, första kvinna som statsråd 1947, första kvinna som talman 1971, första kvinna som partiledare 1985, världens mest jämställda parlament 1994.

Diskussionen har varit fixerad vid representationen, den formella makten, och principen om varannan damernas har också skapat en ganska jämn fördelning av posterna.

Dagens riksdag består till 47 procent av kvinnor. 10 av 22 ministrar är kvinnor.

Men tittar man på de högsta positionerna – som historikern Anita Göransson gjort i boken »Maktens kön« – är det ändå ganska låga siffror, särskilt i organisationer och den till viss del politiserade förvaltningen. För att inte tala om näringslivet.

Bara två av de sju riksdagspartierna har en kvinna som ensam ordförande.

Detta återspeglas också i Fokus makthavarrankning. Kvinnorna utgör en tredjedel av de 100 högst rankade, inte mer. I första hand beror det på att männen får högre poäng när det gäller informell makt.

Detta är det spännande perspektivet: Vilket inflytande har män respektive kvinnor bortom den formella makt som ett ämbete ger?

Internationell forskning visar att kvinnor nätverkar mindre än män och därför har svårare att utnyttja den informella makten.

Micael Nilsson, en historiker, disputerade förra året på en avhandling om jämställdhet bland Norrköpings politiker.

Trots att kommunen var en av landets mest jämställda på pappret – kvinnor dominerade kommunfullmäktige och satt på många tunga poster i nämnder och kommittéer – låg den verkliga makten hos männen. Några få mäns röster vägde tyngst.

– De manliga patriarkerna var mest intresserade av att skaffa sig mer makt och använde de informella vägarna för detta, säger Micael Nilsson.

Det fanns en informell struktur där männen gjorde upp, sammanfattar Micael Nilsson, och beskriver hur kommunstyrelsen försökte lösa problemet i början av 2000-talet.

Som ett experiment infördes en mind­re auktoritär ledarstil, vilket man trodde skulle gynna kvinnorna. Det fungerade inte.

De andra politikerna kunde inte ta till sig den lyssnande ledarstilen. Den kändes ovan, osäker och otrygg.

Egentligen är det inte så konstigt. Det löper en tråd av manligt och kvinnligt i svensk politik från rösträttsstriderna fram till i dag.

Kvinnor fick rösträtt för att de ansågs kunna tillföra politiken något i egenskapen av att vara kvinnor, inte för att de var medborgare som männen, visar statsvetaren Lenita Freidenvalls forskning.

I beskrivningarna inför valet 2010 finns en liknande ton. Mona Sahlin kan bli historisk inte för att hon kan vinna över de borgerliga, utan för att hon skulle göra det som den första kvinnan i historien.

De som kritiserade kvinnornas rösträtt i seklets början använde argument om kvinnlighet. Eftersom kvinnan antogs vara ädel och oförstörd – en madonna – skulle hon undanhållas det som i debatten kallades »valstridernas buller och hetta«. Hon ansågs vara för ren för politikens smuts.

Det gäller ännu i dag. Hur många kvinnor i dagens politik beskrivs som fula maktspelare – jämfört med hur många män som gör det?

Mot detta står det manliga.

När Karl Staaf lyckades få igenom en av rösträttsreformerna hyllades han av Hjalmar Branting för sin »manliga och bestämda förklaring, i hvilken man äntligen återfann den forne Karl Staaf, hvilken nyss syntes ha låtit snärja sig helt i undfallenhetens garn mot första-kammar-trollen«.

Det är manligt att inte falla undan.

Några år senare höll Staaf ett två timmar långt tal fyllt av kritik mot regeringen. Samma reaktion. »Mottag vårt tack för ert manliga uppträdande under remissdebatten«, skrev Jämskogs frisinnade lokalförening.

Staaf stod pall och detta ansågs manligt.

Och ingenting av större värde har förändrats när det gäller just det.

Journalisten Stephan Mendel-Enk skriver vackert om vad det är att vara man. I reportaget »Med uppenbar känsla för stil«, som sträcker sig från huliganer över barnuppfostran till statistik, destillerar han manligheten.

En riktig man, menar han, behärskar sig, är lojal mot gruppen, offrar sig gärna för något som är större än han själv, håller en strikt uppdelning mellan privat och offentligt och föraktar svaghet.

Han bygger sin bild på flera mansforskare, som har sammanfattat manlighetens dolda koder på ungefär samma sätt. Psykologen Robert Brannon, till exempel, säger att manlighet är att vara pålitlig i kris, ta risker och inte visa känslor.

Ledorden för den manliga stereotypen är auktoritet, dominans, handlingsförmåga, självständighet och aggressivitet.

Att läsa mansforskarna samtidigt som man läser statsvetaren Katarina Barrling-Hermanssons undersökning av de svenska riksdagspartiernas internkultur är fascinerande. För de värden som samtliga partier håller högt är just de förmågor som mansforskarna menar är manliga. Politiker gillar att vara manliga.

Man ska vara av det rätta virket! Inte snacka skit om partikamraten! Offra sig för partiets bästa! Inte lipa över skilsmässan, utan visa vad man går för i talarstolen! Och inse sin plats i hierarkin!

Just detta hierarkiska tänkande är kanske den största likheten mellan politiken och manligheten.

Mansforskarna menar att när män umgås med varandra måste de först lösa frågan om vem som är herre på täppan. När detta är avklarat respekterar alla den satta ordningen, eftersom brott mot den straffas med uteslutning ur gruppen.

Exakt så fungerar politiska partier.

En annan likhet mellan manlighet och politik är intresset för våld. I riksdagen »tar man strid« för något, till exempel i »slaget om föräldraförsäkringen«, det handlar om att »lura fienden« och agera bakom »fiendens linjer«. Släktskapet med militär krigföring är påtagligt.

Den amerikanske politiska konsulten James Carville sammanfattar politisk kampanjstrategi:

– Det är svårt för någon att slå dig när du har din knytnäve i deras ansikte.

Den tidigare LO-ombudsmannen Olle Sahlström har skrivit om de patriarkala strukturerna i arbetarrörelsen och hur de har påverkat svensk politisk kultur.

Arbetarna sa att det var bra att Harald Aronsson i Örebro var en pamp, en maktfullkomlig person som tog i för hårt. För annars, det visste de ju, skulle inget bli gjort för småfolket. Klart han var tvungen att trycka dit folk. Fult? Javisst!

Men för en god sak, alltså rättfärdigt.

Ibland är det skrämmande vad likt politikers förhållande till medborgarna är ett misshandelsförhållande. Först smek, sedan slag. Trösta den gråtande väljaren, sedan sparka den i magen.

Enligt den konservative Harvardprofessorn Harvey C Mansfield är manlighet nödvändigt i politik. Med manligt menar han förmågan att tro på sig själv i en riskfylld situation, att söka och trivas i konflikter och att ogenerat trängta efter makt.

Dessa egenskaper, anser han, förekommer undantagsvis även hos kvinnor, som Margaret Thatcher.

Amerikanska studier visar att kvinnor i ledande politisk ställning anpassar sig efter mallen och beter sig på ett sätt som i vår övriga kultur betraktas som manligt.

Man föds inte till makthavare, man blir det.

Män och kvinnor måste helt enkelt agera efter de manliga normerna för att bli framgångsrika politiker.

Efter sin första mandatperiod hade Bill Clinton mycket lågt förtroende, och lät konsulten Dick Morris göra omfattande opinionsstudier. Varför hade Clinton drabbats av så många bakslag? Knappast på grund av alla skandaler, löd det förvånande svaret.

Den viktigaste orsaken var känslan i valmanskåren att det inte var Bill Clinton som styrde – utan Hillary – och väljarna klarade inte av att Bill framstod som svag. Att han var så vek.

Samma läge befann sig Fredrik Reinfeldt i efter det första året vid makten. Statsministern ansågs blödig, och kritikerna vill ha någon som krigade för regeringens politik och som anförde trupperna i full stridsmundering.

Någon som var som en riktig man.

Så småningom fick Fredrik Reinfeldt en ny statssekreterare och en annan sorts rubriker. Han skällde ut oppositionspolitiker och journalister – som en man – och den interna kritiken upphörde samtidigt som partiet började klättra i opinionsmätningarna.

Vintern och våren 2008 var en uppvisning i hur auktoritär Fredrik Reinfeldt kunde vara, med FRA-debatten som kulmen.

När Karl Sigfrid – en ung moderat riksdagsledamot – ville rösta nej till FRA-lagen utsatte Reinfeldt honom för exakt det som Reinfeldt själv fått uppleva: en lynchning på ett riksdagsgruppsmöte.

Inför alla andra visade statsministern vad som händer den som inte är lojal. Han skällde ut Sigfrid:
– Vi har en i gruppen som pekar finger åt en moderat statsminister. Ska skottet komma inifrån? Ska någon skjuta mot en moderat statsminister?, sa Reinfeldt enligt SVT:s »Agenda«.

Karl Sigfrid försökte förgäves hänvisa till sitt samvetes inre röst.

– Karl Sigfrid, du är den svaga länken i alliansen, röt Fredrik Reinfeldt.

Den store ledaren visade vägen och den moderata riksdagsgruppen följde efter. Ledamot efter ledamot anmälde sig till talarlistan och hyvlade av Sigfrid. Ingen kom till hans försvar.

Gruppen var ju tvungen att visa lydnad och vördnad mot sin ledare. Och mitt i alla pressande inlägg ställde sig en ledamot upp i sin egen stol – en kvinna – och skrek ut över salen:

– Tvångskvitta ut honom!

Många som har studerat Fredrik Reinfeldt på nära håll tyckte att hans agerande i samband med FRA-lagen var märkligt. Otypiskt honom.

Det är inte så konstigt alls. Makten är manlig och ska man visa att man har makt och är regeringsduglig, vilket var vad FRA-debatten handlade om på det stora planet, så måste man bete sig som en riktig man.

Det heter fortfarande landsfader.

Mer ur reportaget: 100 makthavare – så gjorde vi, Årets vinnare, Årets förlorare