Musikindustrins eget Starbucks
En gång i tiden var kaffe något man drack på kafé i små porslinsmuggar. Kaffet var billigt och mest pengar tjänade man på kakorna. Det amerikanska företaget Starbucks förändrade allt detta i grunden. Musikindustrin skulle kunna gå samma väg.
Rättegången mot The Pirate Bay i februari blev inte den stora politiska manifestation som många hoppats på. Men det är alldeles för enkelt att förklara dagens allt större ointresse för fildelningsfrågan med en rättegång utan ideologisk udd. Svaret är enklare än så. Det handlar återigen om teknik. Teknik och användarvänlighet.
Att en tjänst som Spotify fått ett sådant genomslag handlar inte om att den fildelande ungdomsgenerationen bytt moralisk ståndpunkt och helt plötsligt köpt upphovsrättsindustrins argument om vad som är stöld eller inte. Det handlar inte heller om att Henrik Pontén lyckats skrämma fildelarna till nya vanor.
I stället beror fildelningens minskade betydelse på att några visionärer insett att marknadsekonomi handlar om att erbjuda konsumenten en tillräckligt attraktiv produkt. Att det inte går att stämma och hota sina potentiella kunder till lydnad. Är attraktionen kring varan tillräckligt hög spelar det ingen roll att samma produkt finns fritt, men ofta olagligt, att hämta på nätet för den som fildelar.
Det går att konkurrera med gratis, se bara på de bryggerier som lyckas sälja vatten på flaska i ett land med ett av världens renaste dricksvatten direkt ur kranen. Spotify och dess efterföljare av reklamfinansierade streamingstjänster är en sådan produkt. Det är ett helt sammanhang du betalar för. Ett enkelt, blixtsnabbt och smidigt sätt att få tillgång till ungefär samma sak som finns i fildelningsnätverken.
Att fildelningen är en fråga som på lång sikt kommer försvinna ur den offentliga debatten är däremot ingen ny iakttagelse. Redan under valborgshelgen år 2007 gick Rasmus Fleischer tillsammans med vännerna i Piratbyrån upp på Vårbergstoppen utanför Stockholm för att demonstrativt bränna upp fildelningsfrågan i ett stort bokbål. De såg en stelnad debatt och ville gå vidare. Resultatet går att läsa i Rasmus Fleischers banbrytande bok »Det postdigitala manifestet« – ännu en skicklig semantisk manöver som i själva titeln utgår ifrån att det digitala tillståndet redan övergått i något annat.
Det postdigitala handlar om att vi befinner oss i ett accelererande överflöd av musik. Och den som stått med sin mp3-spelare i handen och bläddrat mellan sina tio tusen nedladdade låtar vet att överflöd kan vara något förlamande. Full tillgång är inte längre så spännande.
Överflödet öppnar upp för en ny värld där fildelningens vara eller icke vara inte längre spelar lika stor roll. I det framtida digitala landskapet kan all musik som någonsin spelats in finnas på en hårddisk i fickan. Och det är i en sådan värld mer intressant att tala om vad vi ska göra med all denna musik än prata om försäljning av enstaka kopior.
Det är även inom det här området som utrymme finns för en sargad bransch att återta initiativet.
Allt handlar om att följa med i utvecklingen kring vad musik i grunden är. På 1900-talet var musik något som fanns på cd-skivor. Den tiden är förbi. Musik är i dag något som är enormt mycket mer tillgängligt, båda lagligt och illegalt. Det musikindustrin behöver göra är att förstå den här utvecklingen och bejaka den.
Ett exempel på ett sådant bejakande går att hitta i en helt annan bransch – kaffeindustrin.
Starbucks gjorde kaffet mobilt. Något man drack medan man gick upp och ned längst med New Yorks avenyer, kaffe var något man sörplade ur pappmugg och kaffe var även något som man nu betalade mycket pengar för. Alla ville ha en sådan där pappmugg i handen. Genom det här nya synsättet på kaffe lyckades Starbucks förändra hela mentaliteten kring vad kaffe är med enorma ekonomiska vinster som följd.
Musikindustrin behöver sitt eget Starbucks. Ett företag som i grunden kan förändra synen på hur musik används. Spotify och dess efterföljare är ett bra steg på vägen.
