Ett riktigt skitdecennium

00-talet var ett riktigt skitdecennium. Till och med namnet var en vilsen och ful kompromiss. Nu får vi äntligen ett riktigt årtionde, 10-talet; ett andetag av någonting mer handfast och begripligt. 00-talet var ett oskrivet blad som i all sin sugande tomhet bara drog till sig terror och krig, tortyr och kris.

För dem av oss som inte vill ge upp drömmen om väst som en befriande och generös kraft i världen var 00-talet en mardröm. Gång på gång har våra ledare reagerat i stället för att agera, och för varje tilltag som beskrivits som en framstöt har så många reträtter vidtagits att det är rent sorgligt. I kriget mot en fiende med rötterna i medeltiden har våra ledare svarat med tortyrkammare och korstågsretorik; i kampen mot en islamism som skyr all frihet som dekadent har vi lagt grunden för en övervakningsapparat som kommer att bli makalöst svår att montera ner. Men ner måste den. 10-talet måste bli det årtionde då väst tar tillbaka initiativet och ser över sitt eget hus.

Och de hus där våra allierade bor. I dagarna har en 75-årig kvinna dömts till 40 piskrapp av en domstol i Saudiarabien. Det kan vara dags att fråga sig vad det landet har gjort för oss på sistone, annat än fått oss att skämmas över vårt oljeberoende. Hur har väst kunnat bli så utlämnat åt beslut som fattas i tredje klassens förbrytarstater som Saudiarabien och Iran? När vi lät Stalin behålla Östeuropa hade han sju miljoner man i området. Vi hade inget att sätta emot. Det har vi tydligen inte nu heller, med tanke på hur undfallande vi är. Enklare då att bygga ut signalspaning och övervakning; enklare att jävlas med de egna medborgarna. De är ju fredliga och fogliga.

Det finns förstås de som drar andra slutsatser, de som har tröttnat helt på väst som begrepp och idé, tröttnat på den parlamentariska demokratin och dess mördande långsamma utskottsmanglingar och utredningsmjäk. Så de kastar sten och tuttar eld på bilar och krossar skyltfönster i stället. Från Seattle till Köpenhamn har de hittills åstadkommit noll förändring i rätt riktning. Noll. Men väst är snart lika internt delat som USA var under Nixontiden. 00-talet har varit en tröttkörd bedrövelse också i det avseendet.

Den enda som verkar ha haft ett bra årtionde är jag själv. Jag har lärt mig laga mat, köra bil, hålla deadlines, till och med att hålla mig nykter när det behövs. En kärlek har hittat mig. Jag har tre eller fyra yrken. Om det någonsin har funnits ett läge i mitt liv när jag önskar att jag slapp hålla reda på hur det går för resten av världen så är det nu. Men i stället för att be hela världen fara åt helvete tänker jag be 00-talet att göra det. Och hoppas, en sista stjärnögt naiv gång, att nästa årtionde blir i alla fall lite bättre för den här världen jag aldrig slipper.

Det är snart två år sedan jag började skriva i Fokus. Jag vill tacka alla – alla, också de kompletta galningarna – som tagit sig tid att läsa och kommentera det jag har försökt säga. Ju dummare saker jag sagt, desto fler kommentarer har jag fått. Ju längre, klokare artiklar jag skrivit, desto tystare har det blivit. Det är säkert nyttigt för mig. Inte minst vill jag tacka alla på Fokus, en tidning som låter mig skriva på ett sätt jag aldrig skulle få göra någon annanstans – en tidning som vägrar ge upp tron på att folk visst orkar läsa bra texter. Och till alla läsare, tysta som gapiga: gott nytt årtionde. Sämre än det vi lämnar bakom oss kan det inte gärna bli.