May Lafforgue

Ibland kan man få för sig att den svenska historien av framgångsrika kvinnliga idrottare är ung. Så är inte fallet. Framför allt inte inom utförsåkningen. Varken Pernilla Wiberg eller Anja Pärson var först med att vinna framgångar i pisterna.

Redan under slutet av 1930-talet deltog May Nilsson i internationella tävlingar och hon åkte snabbt. Hon var ett barn av den moderna utförsåkningens introduktion i Sverige.

Inte bara var hon moder till en idrottsgren där svenska damer skördat många framgångar, hon var också rent faktiskt moder till Ingrid som vann världscupen i slalom 1970 och Britt som vann världscupen i samma gren 1971 och 1972. Döttrarna tävlade dock för Frankrike eftersom May flyttade dit när hon gifte sig med den före detta olympiske utförsåkaren Maurice Lafforgue. Barnbarnen Julie och Kristina Duvillard har också varit mycket framgångsrika i pisterna.

Det var ledaren Sigge Bergman som 1936 upptäckte Nilsson vid Skidfrämjandets skidskola i hennes dåvarande hemort Storlien. Efter denna upptäckt tog Bergman med henne till österrikiska St Anton där en av kontinentens ledande tränare Hannes Schneider var verksam. Resultatet av Schneiders moderna syn på utförsåkning och fortsatt träning under Bergmans ledning blev till en slipad diamant. Hennes åkstil beskrevs som mjuk, vacker och utförd med ypperlig teknik.

1938 reste en svensk trupp innehållande bland annat May Nilsson till en tävling på Galdhöpiggen i Norge. De svenska framgångarna där innebar den svenska tävlingsslalomens internationella genombrott.

Hennes formellt sett största framgångar kom vid VM i polska Zakopane 1939 där hon fick brons i slalom och kom fyra i kombinationstävlingen. Kommande år vann hon på Galdhögpiggen och framgången följdes upp av en tredje plats under den prestigefyllda internationella vintersportveckan i Garmisch-Partenkirchen.

1940 skulle VM äga rum, men det ställdes in på grund av kriget. Som ersättning för mästerskapen kördes internationella tävlingar i norska Rjugan. Nilsson vann både slalom och störtlopp i dessa inofficiella mästerskapstävlingar.

May Nilssons karriärs mest omdiskuterade händelse var när hon deltog i ett av de mest kontroversiella exemplen på svenskt internationellt idrottsutbyte. vid VM i Cortina 1941.

Nilsson var den enda kvinnan i den 23 personer stora svenska truppen. Hon var ytterst nära att vinna slalomtävlingen där.

Men frågan är om hon i efterhand hade velat stoltsera för eftervärlden med en guldmedalj från just dessa mästerskap som senare förklarades som inofficiella. Under brinnande världskrig tog sig alltså en svensk landslagstrupp sig genom Europa och till alperna för att tävla i dessa internationella mästerskap. Detta svenska deltagande har kommit att betraktas som det kanske främsta exemplet på hur Riksidrottsförbundets opolitiska hållning bidragit till tävlande på diktaturers villkor. Tävlingarna var ett nazistiskt propagandanummer och det svenska deltagandet har diskuterats ända in i våra dagar.

Den enda norska deltagaren vid detta mästerskap var nazistsympatisören Randmod Sörensen eftersom de flesta idrottare i Norge deltog i en form av idrottsstrejk mot ockupationen. Efter kriget bröt en stor debatt ut mellan svenska och norska debattörer, där den svenska hållningen starkt kritiserades.

På grund av kriget inskränkte sig May Nilssons OS-karriär till OS 1948 i St Moritz och en tionde plats i slalom.

Under 1940-talet arbetade hon som biträdande värdinna vid Skidfrämjandets turiststation i Riksgränsen. Just anläggningen vid Riksgränsen kan betraktas som svensk alpinsports vagga, och Nilsson var med och formade en lång tradition av framgångsrika svenska kvinnliga åkare.

Oturligt nog inföll hennes karriärs topp under orostider. Därför fick hon få möjligheter att tävla i en idrottsvärld präglad av fred. I stället blev hon, tillsammans med resten av det svenska landslaget vid VM i Cortina, till en bricka i ett idrottspolitiskt spel där de svenska idrottsledarnas ageranden är svåra att annat än fördöma.