»Regimen är rädd för kvinnorna«

Oskyldigt anklagad och utan kontakt med omvärlden satt Haleh Esfandiari fängslad i det ökända Evin i åtta månader under 2007. Dagligen genomlevde hon underrättelsetjänstens förhör, vänd mot en vägg och med hårt förbundna ögon, ofta åtta timmar i sträck, och utan att veta om hon skulle komma ut levande. När hon släpptes fri – efter 105 dagar i isoleringscell – vägde hon 40 kilo.

– Jag förstod att jag skulle vara tvungen att stålsätta mig för att ha en chans. Jag förstod att jag inte kunde tänka på min familj: min dotter, mina barnbarn. Annars hade jag brutit ihop, säger Haleh Esfandiari.

Arresteringen, tror hon, berodde på felaktig information och missförstånd. I arbetet på Woodrow Wilson-centret ingår att arrangera seminarier om Mellanöstern. Av polisens förhör att döma, säger hon, trodde de att hon låg bakom planer på en sammetsrevolution i Iran.

– Underrättelseministeriet trodde att idén var att arrangera möten mellan iranier och CIA vilket är helt absurt. Det fanns inga sådana ambitioner. Våra möten är öppna.

Nu sitter hon på sitt ljusa kontor i Washing­ton. Hon är nästan 70 år, och ger ett skarpt men samtidigt skört intryck. Klädd i en stram mörk rock, talar hon i korta koncisa meningar och med en distinkt iransk brytning. Blicken är stadig.

Som chef för den oberoende tankesmedjan Woodrow Wilson-centrets avdelning för Mellanöstern är Haleh Esfandiari en av USA:s mest namnkunniga experter på Iran.

Missnöjet med sommarens val i Iran, det »stulna valet« som oppositionen kallar det, kokar fortfarande. Och regeringens terror mot meningsmotståndarna fortsätter, säger Haleh Esfandiari.

Å ena sidan har regimen stärkt sitt grepp, bland annat genom att ta kontroll över Irans telefonlinjer, internetdistributö­rer, samt två mobiltelefonföretag. Å andra sidan skapar teknologin möjligheter bland folket.

– Vi såg vilken roll informationsteknologin med twitter, internet, mobiltelefoner och satellit-tv spelade under sommarens demonstrationer. Den utvecklingen blir svår att stoppa.

Regimen inser att striden i stor utsträckning kommer handla om kontrollen över informationsflödet, och har därför infört en ny polisenhet för att söka dissidenter på internet. Revolutionsgardet planerar också att öppna en ny nyhetsorganisation under våren med text, foto och tv.
– Nu oroas de åter för en sammetsrevolution och denna gång anklagar de reformledarna, arresterar dem, utför skenrättegångar, och tvingar vissa att avge falska erkännanden, säger Esfandiari.

Samtidigt råder ett nytt läge under ytan. Regimen kan inte på samma sätt som tidigare ignorera sina kritiker. I och med att valet inte fick gå vidare till en andra omgång har bilden av ett Iran med fria och rättvisa val gått om intet, och regimen förlorat sin legitimitet, säger hon.

Från regimens perspektiv har hotet om en sammetsrevolution blivit verkligt.

– Det är en självuppfyllande paranoia. Man har länge fruktat en »mjuk« revolution, och på grund av hur man har agerat har nu den gröna rörelsen vuxit fram.

Den lågmälde före detta premiärministern Mir-Houssein Mousavi ser hon som en otippad ledare för oppositionen. Men tillsammans med sin dynamiska fru Zahra Rahnavard, en kvinnorättskämpe, akademiker, författare och den islamiska republikens första kvinnliga universitetsrektor, lyckades de entusiasmera medelklassen, de unga och kvinnorna.

Kvinnorna i Iran har under de senaste 30 åren varit en viktig påtryckare rättsligt, socialt och ekonomiskt. Att president Mahmoud Ahmadinejad, som under fyra år vid makten inskränkt kvinnors rättigheter genom att underlätta för män att praktisera polygami och försvåra för kvinnor att få anställning inom den statliga sektorn, nu nominerade tre kvinnor till sin nya regering ser Haleh Esfandiari som ett tecken.

– Jag har känslan av att Ahmadinejad försöker vinna tillbaka något av sin legitimitet på detta vis; att han försöker sträcka ut handen till kvinnorna trots protester från det religiösa högsätet i Qum och de konservativa krafterna i parlamentet. Regimen är rädd för kvinnorna. Tänk dig, tusentals demonstrerande kvinnor på gatorna. Kan de skjuta dem? Nej.

Ändå tror Esfandiari inte att fortsatt civilt motstånd och demonstrationer kan få regimen på fall inom den närmaste framtiden. Hon tror heller inte att militären gör någon kupp – något det länge spekulerats i – eftersom den utökat sin makt avsevärt under Ahmadinejad.

Vilket är då det bästa sättet att handskas med ett instabilt Iran som det internationella samfundet oroar sig för är i färd med att utveckla kärnvapen?

– Obama-administrationen har varit mycket bra på att läsa Iran. Vi har sett 30 år av sanktioner och det har inte lett någon vart. Det är under denna tid med isolering av Iran som vi sett framväxandet av missiler, presumtiva kärnvapen, Hizbollah och Hamas. Vi måste utforska alla alternativ. Om diplomati inte fungerar kan vi ju alltid gå tillbaka till sanktioner.

Internationellt är det fortfarande oklart om Iran kommer gå med på att låta sitt kärnbränsle behandlas utomlands, vilket skulle fördröja ett potentiellt kärnvapen och ge mer tid till diplomati. Samtidigt känner sig Iran militärt omringat av USA:s närvaro i Persiska viken, Irak, Afghanistan och Natos Turkiet, förklarar hon. Oron för att USA kan starta en tredje front, eller en sammetsrevolution i Iran, ska ses mot bakgrunden av 30 års fiendskap mellan länderna.

Många analytiker anser att det är oundvikligt att Iran utvecklar kärnvapen när Israel, Pakistan och Indien redan har sådana. Oron gäller att det skulle starta en kärnvapenkapplöpning i det politiskt instabila Mellanöstern.

Kan världen leva med ett kärnvapenbeväpnat Iran?

– Det här är en mycket svår fråga. För USA och väst är det omöjligt att tänka sig det. Jag tror att om man kan engagera Iran kan det kanske gå att hindra, men då måste Kina och Ryssland vara med. Jag är optimist. Jag tror att vad som helst är möjligt.

När det gäller inrikesläget understryker hon flera gånger att ska det ske en genomgripande förändring i Iran måste den ske inifrån. Hon förutspår att oppositionen kommer fortsätta utnyttja nationella högtidsdagar som 16 januari, och 1 och 11 februari till nya protester – dagar då folket traditionellt förväntats manifestera sitt stöd på gatorna för den islamiska republiken.

– Det blir svårt för myndigheterna att hindra dem. Rörelsen är här för att stanna. Men de förtryckande krafterna är också här för att stanna. Samtidigt är regimen väl medveten om samhällsförändringarna och att den i långa loppet kommer vara beroende av folket för sin legitimitet.

Fakta | Haleh Esfandiari
Dr Haleh Esfandiari föddes 3 mars 1940. Hon kommer från en shiamuslimsk familj och växte upp i Iran, men har bott och arbetat i USA sedan 1980. Esfandiari är chef för Mellanösternprogrammet vid Woodrow Wilson International Center for Scholars i Washington, DC. och har just utkommit med en ny bok, »My Prison, My Home«. Där beskriver hon bland annat sitt liv i Iran fram till revolutionen 1979, sitt arbete och fängelsetiden i Teheran.